Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången

Men vare sig du vill eller inte vill ha barn så är det väl en väldigt ful sak att säga till någon?Så du hade tagit det så hårt och brutit kontakten? Förlåt att jag frågar men jag försöker ta reda på vad som är rätt eller fel att göra när någon säger så åt en?Jag tror det? Är det inte lite för radikalt att bryta för en sån sak?

Hon säger det för att såra mig. Det är inte så att hon säger det i lugna och givande samtal (som vi ALDRIG har med varann) utan hon säger det när hon vill sätta en kniv rakt in i hjärtat på mig så ingen välmening där inte.Jag är gammal och i en lång relation. Varför hon tycker så? Jag vet inte. Säkert för att hon inte tycker om mig så mycket och vill göra allt för att göra mig illa. Jag har fått höra av många andra omkring mig att jag skulle bli en fantastisk mamma. 

Men ser du och Laura inte skillnaden på någon som stöttar er i ert val att inte ha barn jämfört med någon som vill skada er och säger femton gånger om året i över 20 år att det är tur att du inte har barn och att du inte ska skaffa barn för att du är en så dålig människa och skulle bli en kass förälder enligt personens tycke?

Jag är för gammal för att få barn nu. Du ser väl ändå skillnaden på det du säger som är vettigt att tänka på med utbildning och bostad etc jämfört med om du skulle säga till henne att hon inte ska ha barn fast hon är 35 år typ och har allt ordnat för sig för att du tycker att hon skulle bli en dålig förälder och du vill trycka ner henne?

För gammal nu. Vad jag vill har aldrig räknats så jag är inte van att svara på den frågan eller ens tänka tanken att vad jag vill skulle vara viktigt.Hon tycker inte om mig och hon är ofta ute efter att bråka med mig och göra mig illa så det är nog inte så mycket mer tanke bakom det än att sticka kniven i mig att hon säger det.

Ibland känns det som en relation från hell men jag vet inte... jag har en stark lojalitet till alla jag står nära eller borde bry mig om så det är inte bara att bryta för mig. Dessutom är ju pappa tillsammans med henne och att bryta med henne skulle påverka honom och det vill jag inte utsätta honom för. Vad som kanske är rätt för mig kan göra andra illa och jag gillar inte att göra andra illa med flit.Det känns ganska tragiskt när jag tänker efter. Många andra har mammor dom kan anförtro sig åt och hämta styrka hos men min mamma gör allt hon kan för att bryta ner mig och trycka ner mig. Jag skulle aldrig åka hem för stöd och tröst som så många andra kan göra hos sina föräldrar. Jag skulle aldrig berätta något om mig själv eller mina drömmar och känslor för henne för hon skulle sprida ut det till alla hon känner och dessutom använda det emot mig vid första bästa tillfälle. Jag känner mig inte trygg att berätta nånting för henne annat än om vädret och jag har heller aldrig berättat saker för henne, inte ens som litet barn. Jag höll alltid allt för mig själv och det är först nu dom sista åren som jag har hittat en person som jag vågar öppna mig för lite men det är väldigt lite och personen förstår mitt problem med att öppna mig men kallar mig isprinsessan (på ett kärleksfullt sätt) men jag fixar inte närhet med någon. Kanske har det med min uppväxt att göra?

Jag är äldre än 35 så det är kört för mig. Jag använde 35 som ett exempel till den jag skrev åt.

Jag tror du har missuppfattat allt och hon menar inte att barnen skulle förstöra mitt liv utan att jag skulle förstöra deras.Jag förstår inte heller varför man säger så till någon. Jag vet inte vad fan hon vill eller försöker åstadkomma men jag är säker på att hon inte gillar mig och aldrig ville ha mig. Jag tror att hon kan lida av narcissism och förmodligen borderline också. Jag är hennes största hatobjekt och har alltid varit det. Hon älskar att bråka och skrika på mig och hon har gjort det så länge jag minns. Det första minnet jag har är att hon skriker som en galning och kastar saker i väggen och då var jag väl drygt tre år. Nästan allt jag minns från min barndom är hennes skrikande, tjurande och hur hon kom in på mitt rum när jag sov och kunde stå och skrika åt mig för att sedan gå ut en stund och komma igen och fortsätta skrika. Detta kunde hända flera gånger per kväll långt in på natten. Som jag minns det så hände det flera gånger i veckan hela min barndom. Jag var kanske 6-7 år när hon började med det eller det är från och med då jag minns det men det kanske började tidigare. Jag minns hennes skrikande långt tidigare men just det där med att komma in på mitt rum och skrika på mig minns jag från 6-7 års ålder och det höll på tills jag flyttade.

Jag säger ingenting när hon vräker ur sig sånt där. Vad skulle jag svara på det liksom? Det går inte att vinna en diskussion med henne heller så det är ingen idé. Det är verkligen OMÖJLIGT att vinna en diskussion med henne eller att få henne att se något från någon annans sida.

Du anonyma Syster, det låter kanske inte som din syrra är världens bästa mamma men dina föräldrar hade iaf vett nog att inte säga det TILL HENNE och jag garanterar att jag är högst normal, vad det nu är egentligen, och har ett stabilt liv. Mer än så vill jag inte skriva för att inte outa mig men jag lever ett ordnat liv på alla sätt och vis och har inga diagnoser eller konstiga saker för mig.

Inte träffa.- Jag känner igen mig i mycket av det du skriver om ditt liv.

Många av er skriver vettiga och egentligen solklara saker om det här men förstå att det är svårt att ändra allt eller att ens ta in och förstå vad som händer och hur man ska påverka det när man har blivit psykiskt misshandlad hela sitt liv. Jag behöver säkert jobba på min självkänsla och egenvärde som någon skrev men jag vet inte hur? Jag gick hos psykolog några år men jag vet inte om det hjälpte. Jag har alltid känslan av att ingen tycker om mig- inte ens lite- och att vad jag vill och känner inte räknas i några förhållanden alls som jag har vare sig det är med familjen, kärlek eller vänskapsförhållanden.

Jag tror att en del av er misstolkar hennes sätt att säga det på, att det är tur att jag inte har barn, hon säger det inte med någon välmening och i ett lugnt och förtroligt djupt samtal (som vi aldrig har eller har haft). Hon säger det hånfullt med ilska i rösten när hon vill klämma åt mig ordentligt och få tyst på mig, när hon är ute efter att såra och dräpa mig. När hon vill få sista ordet och låta mig få veta att jag är så mycket sämre än alla andra omkring oss. Då säger hon det.

Vad synd att så många av er är så aggressiva. Det är inte just det här jag har hakat upp mig på som någon så fint uttryckte sig men det var det sista som hände och som gjorde mig ledsen igår. Därför skrev jag om just det. För det sårar verkligen att höra någon säga att det är tur att man inte har några barn för att man skulle vara en kass förälder. Testa själv att säga det till några random barnlösa personer över 25 år och se hur dom tar det! Ni lär få några ovänner och hett om öronen misstänker jag. 

Och vad vet ni om vad jag har försökt göra åt problemet? Det är ledsamt att läsa era förutfattade meningar om saker ni inte har en susning om. Jag kämpar på i min lilla värld med dom verktyg jag har.

Grf, psykologen jag hade vet en miljon saker som har hänt. Betydligt mer än det som står här som är mindre än en promille. Psykologen var bra men det är inte lätt att ändra på årtionden av jag avskyr ordet men kränkande behandling och programmera om mig. Vissa saker är djupt rotade.

Tagga, om du menar stå nära som ett kärleksfullt och förtroligt förhållande så absolut inte men vi pratar om väder och vind flera gånger i veckan.