Nu sa hon det för femhundrafemtionde gången

Hon säger det för att såra mig. Det är inte så att hon säger det i lugna och givande samtal (som vi ALDRIG har med varann) utan hon säger det när hon vill sätta en kniv rakt in i hjärtat på mig så ingen välmening där inte.Jag är gammal och i en lång relation. Varför hon tycker så? Jag vet inte. Säkert för att hon inte tycker om mig så mycket och vill göra allt för att göra mig illa. Jag har fått höra av många andra omkring mig att jag skulle bli en fantastisk mamma. 

Ibland känns det som en relation från hell men jag vet inte... jag har en stark lojalitet till alla jag står nära eller borde bry mig om så det är inte bara att bryta för mig. Dessutom är ju pappa tillsammans med henne och att bryta med henne skulle påverka honom och det vill jag inte utsätta honom för. Vad som kanske är rätt för mig kan göra andra illa och jag gillar inte att göra andra illa med flit.Det känns ganska tragiskt när jag tänker efter. Många andra har mammor dom kan anförtro sig åt och hämta styrka hos men min mamma gör allt hon kan för att bryta ner mig och trycka ner mig. Jag skulle aldrig åka hem för stöd och tröst som så många andra kan göra hos sina föräldrar. Jag skulle aldrig berätta något om mig själv eller mina drömmar och känslor för henne för hon skulle sprida ut det till alla hon känner och dessutom använda det emot mig vid första bästa tillfälle. Jag känner mig inte trygg att berätta nånting för henne annat än om vädret och jag har heller aldrig berättat saker för henne, inte ens som litet barn. Jag höll alltid allt för mig själv och det är först nu dom sista åren som jag har hittat en person som jag vågar öppna mig för lite men det är väldigt lite och personen förstår mitt problem med att öppna mig men kallar mig isprinsessan (på ett kärleksfullt sätt) men jag fixar inte närhet med någon. Kanske har det med min uppväxt att göra?

Jag är äldre än 35 så det är kört för mig. Jag använde 35 som ett exempel till den jag skrev åt.

Vad synd att så många av er är så aggressiva. Det är inte just det här jag har hakat upp mig på som någon så fint uttryckte sig men det var det sista som hände och som gjorde mig ledsen igår. Därför skrev jag om just det. För det sårar verkligen att höra någon säga att det är tur att man inte har några barn för att man skulle vara en kass förälder. Testa själv att säga det till några random barnlösa personer över 25 år och se hur dom tar det! Ni lär få några ovänner och hett om öronen misstänker jag. 

Och vad vet ni om vad jag har försökt göra åt problemet? Det är ledsamt att läsa era förutfattade meningar om saker ni inte har en susning om. Jag kämpar på i min lilla värld med dom verktyg jag har.

Grf, psykologen jag hade vet en miljon saker som har hänt. Betydligt mer än det som står här som är mindre än en promille. Psykologen var bra men det är inte lätt att ändra på årtionden av jag avskyr ordet men kränkande behandling och programmera om mig. Vissa saker är djupt rotade.

Tagga, om du menar stå nära som ett kärleksfullt och förtroligt förhållande så absolut inte men vi pratar om väder och vind flera gånger i veckan.

??? Gör du?

Jag har inte skrivit att vi har en nära relation på så vis.

Om jag får säga det själv så slår du huvudet på spiken när du säger att jag är empatisk. Det är väl en av orsakerna till att jag inte kan be henne fara åt helvete hur som helst. Jag tänker att om hon faktiskt har en psykisk sjukdom (som hon aldrig skulle gå till en psykolog för för hon har inga problem det är alla andra som har problem) så kan hon ju inte hjälpa att hon är som hon är. Vem är då jag att bryta med någon som inte kan hjälpa hur hon beter sig? Jag måste vara större än så tänker jag.

Det är intressant det du säger om att jag låter henne vinna. Jag har nog gjort det i mångt och mycket överhuvudtaget med andra saker också. Delvis för att livet blir SÅ JÄVLA JOBBIGT när hon inte får som hon vill så det är enklare att låta det gå. Vi är flera i släkten som har kommit till samma slutsats för det finns ingen rim och reson med henne.

Jag är glad för din skull att du verkar kunna balansera din mamma och ändå göra det du vill och dina barn verkar ha en bra förälder i dig.

Hur bygger man upp sitt självförtroende förresten? Och självkänslan också för den delen?

Tack för ditt insiktsfulla svar.

Det är kört för mig.Ja, snällt är det ju inte och hon säger det när hon vill ha mer ammunition och trycka till mig vilket förstås gör det ännu värre än om det var en trevlig diskussion om att världen snart går under så tur att du inte har några barn.Jag vet inte om du försöker hjälpa eller vad du håller på med men ditt sätt att uttrycka dig får mig inte att vilja delta i någon diskussion med dig. Att skriva om jag "ens har haft vetten" osv är varken konstruktivt eller upplyftande och uppmanar inte precis till en dialog.Det här svaret är så dumt att klockorna stannar.

Jag är glad att du tyckte mitt svar var tänkvärt. Jag läste dina svar (och en del av de svaren du fick, av vilka en del inte har verkat läsa dina svar eller trott på dem innan de skrev), och kände att jag måste skriva något. Jag tycker inte det kan understrykas nog hur fel det är att lägga skulden på dig.

Men jag hoppas du lyckas ändra NÅGOT i din situation, speciellt med tanke på det jag fetat i ditt citat. En del av problemet går inte att göra något åt (det som hänt hittills, inkl. barndomen), men framtiden kan du ändra. Om du inte vill klippa helt med dina föräldrar kan du kanske hitta mindre drastiska sätt att begränsa den skada hon åsamkar dig med sitt skuldbeläggande av dig. Du måste hitta något sätt att skydda dig själv på, strategier för att hantera dessa möten.

Och nej, du är inte empatilös, kall och hård. Då hade du inte ifrågasatt och rannsakat dig själv på det sätt du gör. Kan garantera att du inte är allt det andra heller, baserat på hur du uttrycker dig i tråden. Däremot - vem säger sådana saker till någon annan, särskilt sitt eget barn? Du vet ju vad hennes familj anser om henne. Lossa hennes grepp om dig, så du kan bli fri.