Tre sjukdomar och vilsen i ensamheten

Bestämde oss sent att bli gravida och skaffa familj. Inget hände på sex år. Sedan under fyra år gjorde vi fyra ivf-försök och blev gravida på fjärde försöket. En frisk son kom till världen efter en lugn och problemfri graviditet. Ett och halvt år efter honom kom lillebror och denna gången helt spontant. Sedan förändrades allt. Från att ha mått bra till att må för jävligt.

Trött, ont, torr hud och en skum sjukdomskänsla visade sig vara problem med sköldkörteln och jag äter Levaxin för detta. Har antikroppar och läkarna är nöjda när tsh ligger inom referensramar men att jag mår skit bryr de sig inte om.

Så började magen krascha. Diarrer titt som tätt. Konstant magont och illamående. Tappade i vikt och genomgick alla tänkbara prover och undersökningar. Slutligen sa läkaren du har IBS och troligen endometrios. Tack och hej!

Här står jag nu. Fått hypotyreos, ibs och endometrios diagnoser. Mår verkligen skit! Jobbar deltid (sedan innan barnen) och klarar inte ens det. Plötsliga diarrer, illamående, extrema magsmärtor, ont i ryggslutet och problem med ett knä. Är inte ens 40 år men känner mig som en döende gamling.

Mitt i allt detta så har jag mina söner att ta hand om och jag slåss ständigt med dåligt samvete över att jag begränsas med dessa sjukdomar. Jag behöver uppsöka toan akut, kan inte lämna hemmet vissa dagar och går runt med alvedon och vetekudde för lindring.

Mannen suckar och menar att dessa ofarliga sjukdomar inte kan göra så här mot mig, att jag överdriver. Får ofta höra att jag går på toaletten ofta och han låter sur när jag väljer att avstå från alkohol och efterrätter. Han förstår INTE vad jag går igenom och jag har försökt förklara men han verkar tro att det sitter i skallen.

Är så less på att bo på toaletten. Så less att ständigt ha denna smärta. Och så less på att kämpa ensam. Har många gånger tänkt att nu åker jag in akut och mannens reaktion har varit en stor suck och frågan hur jag tänkt göra med barnen då för han jobbar ju.

Så less och så ledsen. Är livet över nu? Jag vill inte leva såhär.