Vidrigaste man kan göra!
Läser lite trådar om otrohet här och blir helt förfärad av hur många som förlåter otrohet eller rent ut sagt inte känner någon ånger eller att dom gjort fel när dom varit otrogna.
Mitt liv blev förstört av otrohet, min mamma var otrogen mot min pappa när jag var 14 år gammal. Hela mitt liv förstördes i flera år framåt. Pappa försökte ta livet av sig , jag strulade till allt i skolan och mamma tyckte hon hade rätt att vara otrogen mot "oss", det var precis så jag kände.
När mamma sedan satte sig ner med mig och skulle förklara varför (som att det finns en förklaring till varför man inte älskar sin familj mer än att kasta bort den över en natt) och att dom skulle skiljas så brast det i mig. Jag bad henne dra åt helvete och har inte pratat med henne sedan dess, är 26 år idag. Hon är den människan jag avskyr mest i hela världen och skulle inte rädda henne från ett brinnande hus om jag hade chansen, skulle mer troligt kasta bensin på henne.
Men anledningen till att jag hatar henne så är att hon gjorde allt så känslokallt, vad jag förstod det från även hennes sida så var det inget fel på deras förhållande utan hon fick mest ett infall. Och det drabbade mig väldigt, skolan gick åt helvete, kan inte lite på kvinnor och blir rosenrasande så fort jag hör om otrohet.
Min personliga åsikt är att otrohet borde vara straffbart och att man borde förlora rätten till sina barn då man uppenbarligen inte klarar av att vara förälder.
Skulle aldrig och har aldrig litat på någon som varit otrogen oavsett om det är mot mig eller någon annan. Har brutit kontakten med otaliga barndomsvänner och familjemedlemmar pågrund av att dom varit otrogna, det är i mina ögon hemska människor likvärdiga med våldtäktsmän och mördare.
Men när jag pratar med folk om det så verkar alla tycka det är fel, fast inte om dom har en enligt dom "bra" anledning, Ryggradslösa äckel!!
Hur ser folk här på otrohet ? Har någon liknade känslor ?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-08-05 11:49
Vill bara be lite om ursäkt för hur jag uttryckte mig med vissa saker när jag skrev igår. Satt här och försökte få någon ordning på mina tankar efter att jag kastade ut en tjej från mitt hem i Lördags när hon råkade kläcka ur sig att hon varit otrogen i ett tidigare förhållande. Är förvirrad själv över min kraftiga reaktion men samtidigt känner jag likadant som innan.
OCH nej jag likställer inte en otrohet med att mördare eller så om jag tänker "nyktert" men min känsla för det är lika stark. Men jag förstår att en familj som råkar ut för ett mord eller annat troligtvis skulle inse att otrohet inte betydde så mycket. Fast samtidigt så funkar ju inte vi människor så att man bara har rätt att vara besvikna eller känna sålänge det är tillräckligt "grovt" man varit med om. I mitt liv är detta det svåraste att komma över, i andras är det något annat.
Och vissa skriver att jag inte har rätt att döma folk. Det är klart jag har rätt att döma folk precis som ni har rätt att döma mig. Sen har jag inte rätt att behandla någon illa på grund att jag dömer den personen. Men dömer folk gör vi alla varje dag av olika anledningar och detta är min anledning.
Sen vill jag ha ett råd, denna tjejen som jag kastade ut , tycker ni jag ska förklara mitt handlande eller ska jag bara låta det vara, hon måste ju undra vafan jag är för människa och jag vill inte att varken hon eller andra som hon pratar med ska tro att jag är nån aggressiv mansgris som rätt som det är svartnar för ögonen för, det är inte sån jag är , helgens reaktion var unik och har aldrig reagerat så förut, har valt att inte umgås med folk som varit otrogna men aldrig fysiskt känt en sådan ilska. Kanske var på grund av att jag verkligen tyckte om henne.