Ska man behöva bli särbo?

Hej!
Jag har problem jag inte vet hur fan jag ska lösa. Bakgrund...

MIn sambo och hennes son kommer ifrån ett tidigare väldigt trasigt förhållande där mannen missbrukade alkohol och misshandlade henne. Kort sagt har båda ett ganska rejält bagage att släpa på. Mina barn har alltid haft en trygg uppväxt med fungerande rutiner och uppfostran.

Ett av våra absolut största problem är att hennes son enligt min mening (och andras) är extremt dåligt uppfostrad. Han har ingen som helst respekt för sin mamma, behandlar henne som han vill och kommer undan med det, ligger långt efter i utvecklingen bla pga sin dåliga uppväxt (trauma) men även pga att mamman skämt bort honom och gjort allt åt honom och skyddat honom från allt. Han kunde inte ens bre en macka själv när vi träffades och alla framsteg han nu gjort i att bli självständigare har skett efter tjat från min sida. Konsekvenser existerar inte i hennes världsbild, det är tjat som gäller om och om igen varje gång pojken inte vill samma sak som mamma vill. Han kan säga saker till henne som får mig att haja till men som hon verkar acceptera, jag tror hon är så van vid det att hon inte ens lägger märke till det. Allt tar väldigt lång tid för att det ska tjafsas i evigheter, det skapar en väldigt dålig miljö för alla andra som hela tiden tvingas lyssna på eller delta i tjafset.

Mina barn är uppfostrade med konsekvenser och har alltid haft gränserna klara för sig, våra rutiner har alltid fungerat bra och både jag och deras mamma har ett harmoniskt förhållande till barnen med god kommunikation och mycket kärlek.

Man kan nog lugnt påstå att det blev lite av en "kulturkrock" när vi flyttade ihop, att få ihop en gemensam syn på uppfostran och rutiner har varit omöjligt, jag har bråkat , tjatat, bokat in oss på hjälp hos kommunen för att försöka få henne att förstå att det är ohållbart att leva som vi gör men ingenting har hjälpt, mamman håller med och vi är rörande överens vid varje diskussion och möte men när det kommer till kritan gör hon precis som hon alltid gjort och raka motsatsen till vad vi sagt. Jag har slutligen insett att det inte längre är någon idé att försöka komma överens om det och har under senare tid mest försökt undvika lägga mig i, i den mån det går.

För ett par år sen började min son (jag har en son och en dotter) ge signaler om att han inte trivdes med att leva med dem och han och sambons sons relation har alltid varit kyligt och har med tiden sakta men säkert blivit sämre, jag tog upp detta med min sambo och har som sagt försök med alla medel att lösa det, men inget har hjälpt. Det senaste halvåret har frågan kommit upp på tal mer och mer, nu är båda mina barn trötta på sambons son och vill inte leva med dem längre, de accepterar mitt val och kommer till mig för att de älskar mig och saknar mig, men har gjort det klart att de inte vill leva med dem och tycker att vi hade det mycket bättre när vi levde själva. De har alltid haft en bra relation till min sambo, men svårare för hennes son.

Jag har den senaste tiden börjat fundera mer och mer på om det börjar bli dags att separera och om möjligt fortsätta vårt förhållande men inte längre bo tillsammans, jag har tagit upp det med min sambo och förklarat problemet Hon blev såklart ledsen. Men vad fan har jag för val? Jag har i åratal pratat om problemen, försökt lösa dem, försökt hjälpa henne, sökt extern hjälp men inget har hjälpt, nu sitter jag i en situation där jag tvingas välja mellan deras välmående och mina barns välmående.

Jag är fullständigt medveten om att ett uppbrott skulle innebära ett hårt slag mot dem, hon är timanställd utan någon fast inkomst, har innan det gått på aktivitetsstöd i 4 år, det kommer inte bli lätt för henne att hitta en bostad och klara ekonomin, hennes son har gjort framsteg både i sig själv i skolan sen de flyttade in hos oss och att tvingas byta skola om de skulle tvingas byta kommun skulle innebära ett hårt slag för honom. Detta är inget jag gärna vill göra, något jag med alla medel försökt undvika, jag älskar min sambo men vad har jag för val?

Jag har själv märkt hur min relation till mina barn försämrats pga att jag blir stressad och irriterad över det eviga bråkandet mellan min sambo och hennes son,  och över hans beteende, irritation som tyvärr går ut över mina barn, mitt tålamod med dem blir lidande pga problem med sambon och bonussonen. Jag har märkt hur miljön hemma blivit mycket mindre harmoniskt och mer kaotiskt sen vi flyttade ihop. Jag känner att min och mina barns tillvaro blev mycket mer komplicerat än vad det var tidigare fyllt med problem som jag hela tiden förväntas lösa, jag känner att allt hela tiden hänger på mig och att jag hela tiden ska springa omkring och lösa andras problem, att ansvaret för allt hela tiden läggs på mig.

Sambon säger sig nu förstå allvaret, jag har själv tagit upp det med hennes psykolog (var med på ett av deras möten), BUP är inblandat och ska göra hembesök med jämna mellanrum. Men jag är väldigt skeptisk, jag har som sagt tjatat om detta i åratal utan någon effekt, blivit besviken så många ggr att jag har väldigt svårt att tro att de någonsin kommer bli bättre och även om det skulle bli det så är jag rädd att det kommer ta väldigt lång tid och är försent i mina barns ögon, de har redan gjort sig en uppfattning om bonussonen som är ganska negativ och det tror jag kommer bli svårt att vända.

Vad tror ni? Är jag alldeles för negativ, går det att vända en så situation eller är det kört? Har någon egna erfarenheter, förslag, synpunkter som ni kan dela med er av?