Ska man behöva bli särbo?

Anonym (sambo)

Äldre 26 Aug 17:07
23 svar

Citera Återställ Anmäl

Ska man behöva bli särbo?

Hej!
Jag har problem jag inte vet hur fan jag ska lösa. Bakgrund...

MIn sambo och hennes son kommer ifrån ett tidigare väldigt trasigt förhållande där mannen missbrukade alkohol och misshandlade henne. Kort sagt har båda ett ganska rejält bagage att släpa på. Mina barn har alltid haft en trygg uppväxt med fungerande rutiner och uppfostran.

Ett av våra absolut största problem är att hennes son enligt min mening (och andras) är extremt dåligt uppfostrad. Han har ingen som helst respekt för sin mamma, behandlar henne som han vill och kommer undan med det, ligger långt efter i utvecklingen bla pga sin dåliga uppväxt (trauma) men även pga att mamman skämt bort honom och gjort allt åt honom och skyddat honom från allt. Han kunde inte ens bre en macka själv när vi träffades och alla framsteg han nu gjort i att bli självständigare har skett efter tjat från min sida. Konsekvenser existerar inte i hennes världsbild, det är tjat som gäller om och om igen varje gång pojken inte vill samma sak som mamma vill. Han kan säga saker till henne som får mig att haja till men som hon verkar acceptera, jag tror hon är så van vid det att hon inte ens lägger märke till det. Allt tar väldigt lång tid för att det ska tjafsas i evigheter, det skapar en väldigt dålig miljö för alla andra som hela tiden tvingas lyssna på eller delta i tjafset.

Mina barn är uppfostrade med konsekvenser och har alltid haft gränserna klara för sig, våra rutiner har alltid fungerat bra och både jag och deras mamma har ett harmoniskt förhållande till barnen med god kommunikation och mycket kärlek.

Man kan nog lugnt påstå att det blev lite av en "kulturkrock" när vi flyttade ihop, att få ihop en gemensam syn på uppfostran och rutiner har varit omöjligt, jag har bråkat , tjatat, bokat in oss på hjälp hos kommunen för att försöka få henne att förstå att det är ohållbart att leva som vi gör men ingenting har hjälpt, mamman håller med och vi är rörande överens vid varje diskussion och möte men när det kommer till kritan gör hon precis som hon alltid gjort och raka motsatsen till vad vi sagt. Jag har slutligen insett att det inte längre är någon idé att försöka komma överens om det och har under senare tid mest försökt undvika lägga mig i, i den mån det går.

För ett par år sen började min son (jag har en son och en dotter) ge signaler om att han inte trivdes med att leva med dem och han och sambons sons relation har alltid varit kyligt och har med tiden sakta men säkert blivit sämre, jag tog upp detta med min sambo och har som sagt försök med alla medel att lösa det, men inget har hjälpt. Det senaste halvåret har frågan kommit upp på tal mer och mer, nu är båda mina barn trötta på sambons son och vill inte leva med dem längre, de accepterar mitt val och kommer till mig för att de älskar mig och saknar mig, men har gjort det klart att de inte vill leva med dem och tycker att vi hade det mycket bättre när vi levde själva. De har alltid haft en bra relation till min sambo, men svårare för hennes son.

Jag har den senaste tiden börjat fundera mer och mer på om det börjar bli dags att separera och om möjligt fortsätta vårt förhållande men inte längre bo tillsammans, jag har tagit upp det med min sambo och förklarat problemet Hon blev såklart ledsen. Men vad fan har jag för val? Jag har i åratal pratat om problemen, försökt lösa dem, försökt hjälpa henne, sökt extern hjälp men inget har hjälpt, nu sitter jag i en situation där jag tvingas välja mellan deras välmående och mina barns välmående.

Jag är fullständigt medveten om att ett uppbrott skulle innebära ett hårt slag mot dem, hon är timanställd utan någon fast inkomst, har innan det gått på aktivitetsstöd i 4 år, det kommer inte bli lätt för henne att hitta en bostad och klara ekonomin, hennes son har gjort framsteg både i sig själv i skolan sen de flyttade in hos oss och att tvingas byta skola om de skulle tvingas byta kommun skulle innebära ett hårt slag för honom. Detta är inget jag gärna vill göra, något jag med alla medel försökt undvika, jag älskar min sambo men vad har jag för val?

Jag har själv märkt hur min relation till mina barn försämrats pga att jag blir stressad och irriterad över det eviga bråkandet mellan min sambo och hennes son, och över hans beteende, irritation som tyvärr går ut över mina barn, mitt tålamod med dem blir lidande pga problem med sambon och bonussonen. Jag har märkt hur miljön hemma blivit mycket mindre harmoniskt och mer kaotiskt sen vi flyttade ihop. Jag känner att min och mina barns tillvaro blev mycket mer komplicerat än vad det var tidigare fyllt med problem som jag hela tiden förväntas lösa, jag känner att allt hela tiden hänger på mig och att jag hela tiden ska springa omkring och lösa andras problem, att ansvaret för allt hela tiden läggs på mig.

Sambon säger sig nu förstå allvaret, jag har själv tagit upp det med hennes psykolog (var med på ett av deras möten), BUP är inblandat och ska göra hembesök med jämna mellanrum. Men jag är väldigt skeptisk, jag har som sagt tjatat om detta i åratal utan någon effekt, blivit besviken så många ggr att jag har väldigt svårt att tro att de någonsin kommer bli bättre och även om det skulle bli det så är jag rädd att det kommer ta väldigt lång tid och är försent i mina barns ögon, de har redan gjort sig en uppfattning om bonussonen som är ganska negativ och det tror jag kommer bli svårt att vända.

Vad tror ni? Är jag alldeles för negativ, går det att vända en så situation eller är det kört? Har någon egna erfarenheter, förslag, synpunkter som ni kan dela med er av?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ska man behöva bli särbo?
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 28 Aug 16:53

#2

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Cilla) skrev 2015-08-27 07:47:58 följande:
Oj vad du har slitit för att alla andra ska må bra! Problemet är väl bara att din sambo nu har vant sig vid att inte behöva ta något eget ansvar för sina och sonens problem. Det verkar ha blivit mer som att du är hennes pappa som fixar åt henne och talar om för henne vad hon ska göra.

I mina ögon kan situationen aldrig bli bättre så länge du fortsätter curla henne, du blir medberoende i situationen och blir den som gör det möjligt för henne att fortsätta slippa ta ansvar för sig själv eller sonen.

Att flytta isär låter som en bra idé, det tvingar din sambo att ta eget ansvar. Var tydlig med att det har gått för långt redan och att du inte är beredd att fortsätta bo ihop i väntan på att hon ska ändra sitt beteende.

Ja, du har nog rätt, jag har gått i de tankebanorna ganska länge nu, insett att även hon behöver lära sig ta konsekvenserna av sina handlingar, eller icke-handlingar i detta fall. Så länge jag gnäller, bråkar, pratar men är kvar ändå trotts att hon inte gör något åt problemen så lär det fortsätta.

Tycker bara det är så jäkla synd att det ska behöva gå åt skogen pga av hennes passivitet, jag vet hur jobbigt det kommer bli för dem båda och speciellt för grabben som redan har en massa problem, men samtidigt så blir jag förbannad över att hon haft alla chanser att ändra på detta men valt att inte göra det, valt att stoppa huvudet i sanden.
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 30 Aug 22:32

#5

Citera Återställ Anmäl

Stiina skrev 2015-08-30 21:42:10 följande:
Hej! Jag tror att man klarar av allt om kärleken finns där.

Jag tänker som så att barn är spegelbilder av sina föräldrar, kan det vara så att dom känner av din irritation kring dina tankar om hennes son? Barn gör som sina föräldrar, barn lär sig av sina föräldrar och barn är lojala sina föräldrar så du kan ju lätt föra över det du känner på dom.

Det känns som om du delar upp er, ni och dom ( dina barn och din sambo med son), gör ni saker som en familj? För att era barn ska tycka om och respektera varandra måste man behandla alla lika samt så ska alla ha samma regler och konsekvenser, man kan ha familjemöten där alla i grupp pratar om vad som känns fel och sen löser man man problemen, man måste lära barn att lösa problem.

En fråga? Gör du ofta som dina barn vill? Om du gör slut med din sambo och dom på något sätt vet att dom är delaktig i dina beslut så kan du få problem framöver, en tanke bara.

Hembesök låter som en superid'e!

Går du och sambon på familjeterapi tillsammans? en tredje part som lyssnar och kommer med råd är nog bra, det kan ta tid.

Som sagt, du sa att du älskar din sambo. Du kanske ska byta taktik bara. I bland kanske det bara är så enkelt att umgås alla tillsammans, göra något kul och bara vara. Om alla bara trippar på tåna, gnäller, ignorerar, gnäller så blir det inget bra.

Intressant fråga, jag tror inte att det är så, de hade en helt annan inställning till honom från början, men med tiden har deras tålamod nöts ner, från början tyckte de han var lite busig, speciell, osv, men hade ändå en relativt nyfiken och positiv inställning. Dessutom kommer de med konkreta anledningar till att de tycker det är jobbigt att leva med honom och det stämmer ganska bra överens med det jag sett och det jag samtalat med min sambo om.

Ja det stämmer att jag delar upp oss i två läger, jag har som sagt försökt i flera år att ha en gemensam syn på uppfostran för att få till gemensamma rutiner både själva och med extern hjälp men inget har hjälpt, till slut gav jag upp, våra rutiner fungerar deras rutiner är kaotiska, det går inte att blanda dem båda utan att allt förfaller i kaos och det har jag ingen lust med. Jag kan heller inte bara se allt ifrån hans synvinkel och vad som är bäst för honom, det finns två andra barn som jag också måste tänka på och ta hänsyn till. I början försökte jag hjälpa till mer aktivt, hjälpa henne med uppfostran, men efter ett antal år utan några framgångar har jag släppt det. Man orkar bara stånga huvudet mot en vägg så länge, ok om väggen åtminstone rörde sig lite, men när det inte händer något så tappar man till slut modet.

Om jag ofta gör som mina barn vill? Till och från, jag gör väl som de flesta föräldrar, man får avväga om deras önskemål är rimliga och ta beslut baserat från det, både jag och deras mamma är noga med att inte skämma bort dem. I detta fall tycker jag faktiskt att deras missnöje är befogat, de har som sagt gett pojken en ärlig chans i flera år, men på senare tid tröttnat.

Nej vi går inte på familjeterapi, hon har egen psykolog och vi har gått på gemensam terapi hos kommunen. jag har varit med i samtal med hennes psykolog, min sambo verkar vara medveten om sina problem men oförmögen att göra något åt det, på samtalen verkar hon förstå och lovar att göra något åt det, när det kommer till kritan så faller hon tillbaka till invant beteende, Enligt hennes psykolog så är det vanligt att kvinnor med den bakgrunden utvecklar ett överbeskyddande beteende och skämmer bort sina barn som ett sätt att kompensera för skuldkänslorna de känner för allt barnen fått stå ut med.

Göra gemensamma saker gör vi, vi har tältat, åkt på semester hit och dit, åker och badar, etc, problemet är att de ganska ofta blir tjafsigt och irriterat mellan sambon och sonen vilket påverkar alla andras humör med, att sitta och lyssna på ett konstant tjatande i flera timmar när pojken vill bada igen och vill att mamma ska följa med igen efter 5 minuter på land, eller att han flippar för att han ska behöva blåsa upp sin madrass själv som de andra barnen gjort och vill att någon annan ska göra det åt honom blir lite jobbigt för alla, speciellt när det händer var och varannan gång vi gör något, Det förtar lite av entusiasmen i att göra gemensamma saker, jag märker på de andra barnen hur blir stressade av det, undviker honom när han är på det humöret.
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 30 Aug 23:42

#7

Citera Återställ Anmäl

Påven Johanna skrev 2015-08-30 21:49:33 följande:
Ja, det är ju inget konstigt att din sambos son behandlar henne respektlöst eftersom pappan gjorde det och din sambo ändå var tillsammans med honom. Så blir det då. Att mamman "skämt bort honom" är en del av hennes beteende förstås. Att vara tillsammans med någon som misshandlar en innebär förstås en rad krumbukter i stil med vad man kan tolka som akter för att behaga. Sådana beteenden verkar sitta djupt och fast förankrade hos kvinnor som din sambo.

Synd att ni inte var särbos redan från början, det hade förmodligen varit det bästa för er.

Ja det stämmer nog, vi blev sambos av omständigheter, hon blev av med lägenheten och fick bo hos mig, sen rullade det på så att säga. Hade det inte varit för det hade vi nog inte blivit sambos.
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 30 Aug 23:51

#8

Citera Återställ Anmäl

BonusP skrev 2015-08-30 23:17:21 följande:
Har det gjorts en utredning på pojken? Han kanske mår dåligt och inte förmår ändra på sig. Lider av någon diagnos där det blir problematik vid att lära sig saker. Handlar kanske inte om bortskämdhet alls? Och en mor som inte kan hantera det. Och som säkerligen är stressad över situationen som ni hamnat i samtidigt som hon ska få "bukt" på pojken för hon vet att ni andra mår dåligt. Ni måste bena upp allt i en sak i taget, fundera på var ni ska börja och ha Samtal med barnen tillsammans om er situation och alla får komma med förslag på lösningar.

Ingen riktigt utredning, det har gjorts tester och de har kommit fram till att han ligger ett par år bakom i utvecklingen samt att han har problem med närminnet. Det kommer på inrådan av psykologen göras en traumautredning på både mamma och son.

Ja jag tror heller inte han mår bra av situationen, han känner nog sig inte omtyckt, till exempel om de andra barnen undviker att leka med honom till och från och reagerar genom att bli på dåligt humör vilket inte gör saken bättre, blir en ond cirkel
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 31 Aug 18:43

#14

Citera Återställ Anmäl

BonusP skrev 2015-08-31 16:09:09 följande:
Ok men om det är utredningar på gång, din sambo går hos psykolog så känns det som hon ändå försöker ta tag i sina problem tycker jag. Det verkar som hon både hjälper sig själv samt sin son och det är nog en hel del om hon mår psykiskt dåligt. Om han ligger efter i utveckling och närminnet inte fungerar så bra så har du ju en anledning till varför han är " annorlunda".Vad säger hennes psykolog om er situation?

Dina barn måste ju självklart även dom få må bra så om du bestämmer dig för att kämpa på så behöver ni nog alla samarbeta och prata tillsammans, Har ni försökt det?

Ni är ju en familj och alla är lika värda, en familj ska ha roligt tillsammans och alla ska kunna umgås utan att någon ska må dåligt eller tex bli avundsjuk eller svartsjuk eller vad det nu kan vara. Ta hjälp utifrån är mitt råd och prata tillsammans allihopa som familj. Två läger som du delat upp er i låter inte bra och det kommer aldrig bli bra inför framtiden.

Kanske Sambon förstår att hon behöver ändra på sig då hon hör barnen prata, och du kanske kan förstå henne och sonen på ett annat sätt.
1. Ja sambon har problem, det har vi fått bekräftat med i stort sett alla vi pratat med och det är min sambo medveten om

2. Ja pojken har problem som antagligen kan härledas till hans tidigare liv och de traumatiska upplevelser han fått bevittna

3. Nej alla våra problem har inte med tex närminnet att göra, en ganska stor del av problemen har med uppfostran att göra, som till exempel att pojken är 11 men äter som en 5 åring, kan knappt använda kniv och gaffel, äter mest med händerna som han kladdar ner och sedan torkar av på kläderna, tror faktiskt inte det har men närminnet att göra. Problem som pojken inte kan rå för är lättare att acceptera än problem som man faktiskt kan rå på som tex uppfostran.

4. Jag tyckte jag var ganska tydlig med att vi faktiskt har pratat, i 4 år, både mellan oss och med kurator, vilket har lett till - nada, vi pratar om exakt samma saker idag som vi gjorde för 4 år sen. Skillnaden mellan då och nu är att då hade jag mer tålamod kvar och nu har det tagit slut.

5. Jag tror man varken gör pojken eller någon annan en tjänst genom att offerförklara honom pga eventuella problem, man gör inte ett barn en tjänst genom att skämma bort honom till den milda grad att han knappt kan bre en macka själv,tvärtom så gör man barnet en otjänst och hämmar hans utveckling. Det är min bestämda åsikt att vår roll som föräldrar är inte att vara barnens betjänter tlls de lämnar boet utan snarare att lära dem allt vi kan så att de till slut blir självständiga och starka individer, men jag kan ha fel där.

6. Det är inte jag som delat in oss i två läger, jag har som sagt i 4 år försökt få oss att vara en familj med gemensamma regler och synsätt på uppfostran, detta har tyvärr inte fungerat och därför var vi till slut tvungna att köra skilda spår, hon på sitt sätt , jag på mitt sätt för att öht kunna ha en någorlunda fungerande tillvaro.
Som exempel kan jag ta, mornar och att komma i tid till skolan, under 1 års tid fick min sambo ansvaret att se till att barnen kom i tid till skolan, resultatet blev försenade ankomster var och varannan dag, klagomål från både skola och mina barns mamma som undrade vafan vi höll på med, vi hade 100-tals samtal om ämnet, planer på hur vi skull gå till väga, vi var helt överens, nästa vecka var det samma resultat, alla blev sena var och varannan dag pga att min sambo inväntat sin som som inte lyckades komma upp i tid. Efter 1 år av detta fick jag nog och instruerade mina barn att inte vänta på någon och ta sig till skolan på egen hand eftersom de trotts allt gick upp i tid och åt sin frukost i tid men fick sen sitta och vänta på alla andra. Och det löste även problemen, de kom till skolan i tid och jag slapp samtal från både skola och deras mamma, de själva slapp stressen och skämmas för att komma försent.

Då undrar jag, vad anser du att jag borde ha gjort? 1 års samtal gav inget resultat, skulle jag ha fortsatt samtala ännu ett år? Säga upp mig eller gå ner i arbetstid för att själv se till att barnen kom i tid till skolan? Fast hur klarar vi då ekonomin när den ene är var arbetslös?

7. Ja jag tror att hon förstå att hon behöver förändras, problemet är att hon tyvärr inte verkar klara av det i praktiken, i samtal både hemma och hos kurator, psykolog säger hon sig förstå och lovar ta tag i det, när det kommer till kritan gör hon raka motsatsen och vi är tillbaka på ruta ett
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 13:32

#20

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Cilla) skrev 2015-09-01 06:03:12 följande:
TS,
Du har försökt. Oavsett vad folk skriver här så vet du att du har gjort allt du har kunnat. Det läge ni är i nu är inte ett förhållande mellan två vuxna, du har blivit som en förälder och hon som ett barn. Du instruerar och förmanar. Hon lovar och struntar sedan i ditt tjat.

Nu när du har kommit till vägs ände är det dags att du bryter ditt medberoende så att hon tvingas ta sitt vuxenansvar. Ge henne tre månaders uppsägningstid. Var tydlig med att du inte kommer lösa boendet åt henne. Och var tydlig med att du kommergå vidare med en vräkning ifall hon inte flyttar ut självmant.

Om hon någonsin ska utvecklas blir du tvungen att sätta hårt mot hårt.

Tack, men jag kommer inte vräka någon, ska vi sära på oss så ska det ske på ett värdigt sätt, jag älskar som sagt henne och värnar om pojken, ingen av dem har valt eller förtjänat sina problem, är det någon som ska ställas till svars för det så är det pojkens pappa. Men jag kan inte heller blunda för vad deras problem faktiskt innebär för deras omgivning, jag måste även tänka på mina egna barns bästa vilket sätter mig i en jävligt jobbig sits där jag tvingas välja mellan deras bästa eller mina barns bästa.

Att flytta isär är något jag försökt undvika, men jag ser tyvärr ingen annan lösning om det inte sker en förändring, jag har också alltid trott att alla problem går att lösa med kommunikation, vilja och tålamod men efter att ha pratat i 4 år utan att ha kommit någonvart så har jag börjat inse att jag hade fel, det går inte alltid att lösa problem genom att prata, förr eller senare måste pratet resultera i något praktiskt.
AnnaZL skrev 2015-09-01 06:18:54 följande:
Det låter som en bra ide att flytta isår, men du har ett ansvar att hjälpa henne hitta boende. D hon tjänar lite och har minderårigt (hoppas jag) barn kommer hon att gå bostadsbidrag, så hyran blir minimal. Att bara slänga ut henne när hop har så uppenbara svårigheter att ta hand om sig är bara grymt. Alternativet är att du och dina barn flyttar och hon bor kvar (om ni hyr).

Jag har inget ansvar för dem, möjligen moraliskt, jag kommer självklart hjälpa dem så mycket jag kan och en eventuell flytt får ta den tid som behövs, men i så fall gör jag det för att jag värnar om dem inte för att jag har något ansvar, jag är hennes sambo och pojkens bonusförälder inte ett socialkontor,

Ang det du skriver om att om nödvändigt själv flytta ut ser jag som en väldigt ensidigt synvinkel, varför anser du att det skulle vara bättre att rota upp mina egna barn från ett hem som jag efter min egen skilsmässa fick slita häcken av mig för att få till för att min sambo och hennes son (som flyttade in senare) ska få det bra? Vad får dig att tycka att deras välmående är mer värt än mina barns välmående?

Jag inte bara är sambo och bonusförälder, jag är även förälder till två barn, och som förälder är det min skyldighet att alltid se till deras bästa, det är min primära skyldighet om vi nu ska prata om skyldighet.
Anonym (sambo) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 16:45

#22

Citera Återställ Anmäl

Jag vill tacka alla för att ni tagit er tid att kommentera och komma med förslag , även de jag inte håller med, alla synpunkter är värdefulla.

Jag har bestämt mig för följande.

Jag kommer ge det en sista chans, denna gång kommer jag sätta en tidsgräns, har inget skett eller åtminstone skett en markant förbättring så att man ser att det är på väg åt rätt håll när den gränsen är uppnådd så blir det en separation.

Jag kommer ta detta i ett möte med sambons psykolog för att få hjälp att fastställa en rimlig tidsgräns och för att få både min sambo och psykologen att förstå att detta är allvar och inte bara ett av våra vanliga samtal som inte mynnar ut i något, jag vill se resultat om vi ska kunna fortsätta bo tillsammans. Jag vill även få hennes psykolog att se min sida av problemen och få båda att förstå varför jag ställer de kraven. Jag vill även bena ut om min sambo verkligen förstår att hon uppfostrat sin son fel och vad det innebär för honom och alla andra eller om hon bara håller med och säger att hon förstår för husfridens skull.

Jag kommer även sluta vara problemfixare åt alla utan blir hårdare med att låta dem ta konsekvenserna för sina misstag eller val, jag tror min sambo tyvärr vant sig vid att jag är en livlina som löser problemen åt henne och hennes son när de misslyckas vilket leder till att det inte finns någon riktig morot till att inte göra om sina misstag eller ta tag i problemen, det löser sig ändå.

Blir det en separation så kommer jag försöka sköta den så humant som möjligt och ge dem den tid de behöver, jag vill att den ska bli så skonsam för dem som möjligt, jag vill till exempel helst att de slipper byta kommun för att hitta ett boende så att pojken slipper byta skola och miljö..Han trivs bra i sin nya skolan och har gjort stora framsteg där, det vill jag absolut inte förstöra.

Min förhoppning är inte att vi ska göra slut helt utan att vi kan fortsätta ha en relation till varandra utan att bo under samma tak.Att vi ska bli särbos istället för sambos. Faktum är att vi blev sambos pga omständigheter och inget vi planerat, kontraktet på hennes lägenhet gick ut och jag gav dem någonstans att bo, sen rullade det på, hade det inte varit för det så är det inte säkert att vi hade flyttat ihop öht. Jag är öppen för att göra ett nytt försök med att leva tillsammans om / när de lyckas komma tillrätta med sina problem.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ska man behöva bli särbo?

Ska man behöva bli särbo?

INNEHÅLL