Barnen bor hos pappa

Det spelar nog ingen roll om det är mamman eller pappan som har sitt barn en gång i månaden angående reaktioner på det.

Jag tror att det ofta förutsätts att delningen av umgänge är mammans beslut. Om en pappa har sina barn en gång i månaden så tänker folk att "stackars honom som inte får träffa sina barn mer än så", men när det gäller en mamma så tänker de istället att "men varför har hon valt att göra så".

Skulle aldrig kunna ha barnen en helg i månaden ..Tycker det låter hemskt tur att pappan vill och kan ha de på heltid. Det där med avstånd skulle jag personligen inte använda som orsak. Barn är för det mesta det viktigaste och underbaraste man har i livet, tror inte att det är många mammor eller pappor som skulle kunna leva så ! Men visst alla är olika.

Jag är uppvuxen så och har unga men av det. Istället beundrar jag min mamma att hon kunde välja att göra det hon ville, det var strongt! Hon trivdes inte i vår hemstad och valde efter skiljsmässan att flytta hem till sin hemstad, över 50 mil. Hon ville.inte slita upp mig och min syster från skola och kompisar så vi bodde hos pappa. Vi åkte dit en eller ett par gånger per månad, lov och hördes dagligen på telefon. Har en nära kontakt med henne idag. Personligen tror jag att en förälder som mår bra är den bästa föräldern :)

Får jag fråga - "Hemsk tur att pappan vill och kan?" Hur många heltidsensamstående mammor finns det inte? Har inte ofta hört nån resonera åt det hållet. 

Oavsett orsaker till att jag inte kan ha dem just nu - så är det detta jag menar. Att folk tar ganska snabba förutfattade meningar om att man inte vill sina barn det allra bästa och vill vara en del av deras vardag - utan jag förväntas ge ut en lång förklaring om detta för att få nåd och förståelse? Det är verkligen ingenting jag har lust att göra inför främlingar - knappt bekanta en gång. 

Men denna attityd är något jag möter nästan dagligen. Det har även hänt att pappor, som träffar sina barn lika sällan som jag, reagerar negativt just för att jag är mamman. 

Du är självklart ingen dålig förälder. Redan på min tid hade jag flera kompisar som bodde mest hos pappan och jag känner flera ungar som har det så nu också. Av olika anledningar såklart, men oftast handlar det helt enkelt om att barnet bor mest med pappan pga av att det passar dem bäst.

Tack fluu :) 

Personligen så anser jag generellt att en förälder som väljer att flytta ifrån sina barn utan extremt bra skäl är... skulle inte säga dålig, men inte så föräldraaktig.
Jag menar nu inte dig personligen då jag inte vet varför du valde att flytta, utan generellt.
Har en kompis som jobbade som ett djur för att få bostad i rätt område efter skilsmässan, två år senare är exets nya gravid och "vill bo närmare sina föräldrar" så då flyttar de så långt bort att barnen inte kan bo vv.
DET valet kan jag inte förstå! Jag bryr mig inte om ifall det är en mamma eller pappa som lämnar barnen, man gör inte så om man inte absolut måste!

Jag upplever också att mammor som träffar sina barn sällan, döms hårdare än pappor som träffar sina barn i samma utsträckning. Samtidigt beundras ensamstående pappor med barnen på heltid/majoriteten av tiden medan alla bara ta för givet att ensamstående mammor ska ha sina barn på heltid.

Bara ett av alla bevis för att feminismen behövs i Sverige och att vi fortfarande kan jobba på jämställdheten i samhället.

Jag tycker det låter ganska konstigt med en mamma som är nöjd med att träffa sina barn en helg i månaden. Ja.

Det går väl hur bra som helst ju, bara pappan är en god far, höll jag på att säga och hur ni har kommit överens. Min tanke är alltid att: Bara pappan är bra nog och inte skadar sitt barn, för det händer att pappan är förövaren, ( mamman är inte bättre )
Ursäkta om jag säger detta, men pappor är lite nonchalanta

Tycker både mammor och pappor som träffar sina barn så lite är konstiga. Är det verkligen så omöjligt att byta bostad och jobb? Jag skulle göra bad som helst för att få umgås med mitt barn så mycket som möjligt! Har dock hört flera bekanta som tycker det är skönt med paus från barnen, jag har dock inte kommit dit än,.