Ung mamma, jag?!

Anonym (ungmamma?)

Äldre 3 Sep 15:08
151 svar

Citera Återställ Anmäl

Ung mamma, jag?!

Hej!

Jag har alltid sagt att jag ska vänta med barn tills jag är färdigutbildad, har jobbat ett tag, har bostad, stadig partner och allt det där man bör ha när man får barn.
Men nu står jag här, snart 17 år, och är gravid och känner att jag klarar inte av en abort. Jag har gått på samtal hos umo, men det går inte. Hela min kropp skriker nej!
Jag vill ha barnet, men ändå kan jag inte förmå mig att berätta för någon annan(utom min pojkvän). Det är som att jag inte kan ta begreppet "ung mamma" i min mun. Innan har jag nästan föraktat andra unga tjejer som fått barn...

Jag vet inte heller hur jag ska berätta för mina föräldrar. De kommer att bli otroligt arga och besvikna och kanske kasta ut mig. Hur jag ska lösa allt vet jag inte helt heller.... Men jag kan inte ta bort det..

Hur ska jag berätta och vad ska jag göra?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-09-05 13:37
I torsdags berättade vi för min pojkväns familj. De tog det okej och hans mamma hade redan gissat det tydligen. De är oroliga, men kommer stötta 100 %. Vi kommer också att få massa saker från dem begagnat(min pojkvän har tre småsyskon och de har grejer sparat).
Vi berättade för mina föräldrar igår och min pappa var förvånande lugn. Han blev arg och besviken, men sa att han också skulle stötta. Min mamma blev mer som jag förväntade och hon vägrar prata med mig om jag inte gör abort... Hon är hos min moster nu och kommer inte hem om jag inte gjort abort eller flyttat... Så nu är jag hos min pojkvän där det är lugnare...
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ung mamma, jag?!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:26
#3

Citera Återställ Anmäl

Birgitta02 skrev 2015-09-03 15:19:10 följande:
De kan inte kasta ut dig. Du går ju i skolan? Du är heller inte myndig.

Men visst, inget drömscenario för föräldrar när ens 16-åring blir gravid. Men nu är det som det är. Jag hade stöttat mitt barn som hamnat i samma omständigheter som du. Och försökt att tillsammans med din pojkvän och hans föräldrar försökt få till en schysst lösning.
Så gå hem och berätta för dina föräldrar. Gärna tillsammans med pojkvännen och nån av hans förälderar, gärna båda. Ni får ha familjeråd helt enkelt.
Som de pratat innan så låter det som att de kan det. Det är inte heller så att jag bara är rädd för att berätta, mina föräldrar är inte som andra och har väldigt höga krav på sig själva och på mig(och det har jag också). Jag har svårt att tro att de kommer stötta mig/oss. Min pojkväns föräldrar är snälla, men de kommer nog inte att bli så glada för det. Det kanske är bättre att berätta för hans föräldrar först...
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:28
#4

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tänk längre) skrev 2015-09-03 15:22:13 följande:
Det är svårare att genomgå en graviditet och föda ett barn som man inte kan försörja och ta hand om än att genomgå en abort.
Skuldkänslorna när du inte kan ge ditt barn tak över huvudet, sakerna barnet vill ha osv. Känslan när dina föräldrar får ÄNNU ett barn att försörja och du/ni inte ens har råd att vara hemma med barnet så länge som du vill. När barnet får långa dagar på dagis redan från början, pappan inte har råd att vara föräldraledig, alla andra barn gör saker som ditt barn knappt kan drömma om, du blir ensamstående...Osv.

Då känns en abort mindre. En abort innebär att bara du lider. Behåller du så sätter du många fler människor i svåra situationer, och sätter ett barn direkt i en barnfattigdom.
Tror du inte att jag försökt tala om det för mig själv hundra gånger om redan?! Jag klarar inte en abort, det går inte och jag vill ha barnet. Jag är i vecka 10 redan dessutom. Mina föräldrar skulle dessutom inte försörja mitt barn, det har jag redan kollat upp. Jag kan dessutom inte ansvara för att inte sätta mina föräldrar i situationer de inte vill vara med om!
Men jag håller på att läsa på med min pojkvän nu och räknar på allt.
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:35
#6

Citera Återställ Anmäl

fluu skrev 2015-09-03 15:32:01 följande:
Hur gammal är din pojkvän?
Han är 18 år.
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:51
#10

Citera Återställ Anmäl

fluu skrev 2015-09-03 15:43:42 följande:
Han går också i skolan antar jag? Tar han studenten i vår? Hur är hans chanser att få jobb då? Har han stora chanser att få jobb kan ni kanske flytta ihop(börja söka lägenhet i tid!), det kanske kan trösta dina föräldrar, att de inte behöver ha en bebis hemma så värst länge i alla fall?
Ja, han tar studenten nästa år. Han går elektriker och det brukar gå bra att få jobb här inom det. Vi vill flytta ihop så planen är den. Jag tror inte att mina föräldrar kommer att bli mindre besvikna för det... :(
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:54
#12

Citera Återställ Anmäl

taquine skrev 2015-09-03 15:44:44 följande:
Kan förstå det är mycket känslor inblandat men man måste även vara realist
Hur ska ni bo?
Hur ska ni försörja er?
Hur går det för dig och skolan?
Jobbar din kille eller pluggar han?
Ja m.m m.m
Barn är ett jätteansvar , och förlåt ts att jag säger det men du är inte mer än ett barn själv. Lyssna noga på vad dina föräldrar kommer att säga
Jag vet, tro mig! Jag kan bara inte. Vi vill flytta ihop. Min pojkvän står i bostadskö, men inte jag ännu. Min pojkvän ska troligen kunna få jobb efter studenten. Han ska prata med en på sitt program imorgon som kan hjälpa med intervjuer och sånt. Han tar som sagt studenten nästa år.
För mig går det jättebra i skolan, men jag går ett teoretiskt program och vill plugga vidare sedan.
Jag vet hur ung jag är!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:55
#13

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Mom) skrev 2015-09-03 15:50:27 följande:
Vill du ha det här barnet,är det ditt beslut .Lycka till!
Jag vill verkligen det! Tack!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 15:57
#14

Citera Återställ Anmäl

Loriyana skrev 2015-09-03 15:54:38 följande:
Vi bor i SVERIGE! Så sluta skräm TS med att hon kommer hamna på gatan. Det finns faktiskt hjälp att få, även som ung förälder. Och varför skulle barnet få långa dagar på förskolan bara för att föräldrarna är unga? Det är bara en massa trams du spyr ut.

TS, bara för att du är ung betyder INTE att du kommer vara en dålig mamma eller att barnet kommer må dåligt. Grattis till graviditeten :) Jag blev själv oplanerat gravid och det kom som en stor shock för mig. Situationen kändes hopplös och jag var arbetslös. Erkänner att de första åren var tuffa, men nu mår jag och tösen hur bra som helst. Jag är fast anställd, vi har så vi klarar oss och jag kan inte tänka mig livet utan henne. Ett barn är en gåva, det är något POSITIVT. Så försök att inte lyssna på barnhatare som ovan.
Jag skäms inte direkt för att jag är gravid, det är mer att jag har svårt med att det här inte var planen och att både jag och mina föräldrar har så höga krav på mig. Och så är jag nog inte riktigt beredd att vara glad och stolt över graviditeten utåt ännu, allt är fortfarande omtumlande och nytt.

Tack!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 16:15
#18

Citera Återställ Anmäl

Anonym (mamma) skrev 2015-09-03 16:10:51 följande:
Vill du behålla barnet är det första du ska göra att berätta för dina föräldrar. Du skriver att de kommer att bli besvikna och kasta ut dig, men vad grundar du det på?

Jag är själv mamma, och jag vill självklart att mina barn ska vänta med att skaffa egna barn tills de är vuxna nog att sörja för barnet på ett bra sätt själva. Men ifall min dotter som 16 skulle komma och säga att hon är oplanerat gravid men vill behålla barnet, skulle jag göra mitt yttersta för att stötta henne i det, med allt vad som krävs. Kärleken till ens barn finns ju kvar även om barnet inte väljer att leva som man hade förväntat sig, och jag kan tänka mig betydligt värre scenarion än en tonårsgraviditet, hos två ungdomar som dessutom älskar varandra och vill ta ansvar.

Lycka till!
Jag vet att jag måste, men jag fasar för det! Vi har i alla fall bestämt att vi ska berätta för min pojkväns föräldrar först idag när de kommer hem och sen för mina föräldrar imorgon eller i helgen.

Mina föräldrar är ganska hårda och har höga krav på mig(och på sig själva). Det har alltid förväntats av mig att jag ska göra bra ifrån mig och inte misslyckas och att få barn för tidigt är att misslyckas enligt dem.... De har också sagt att de skulle kasta ut mig om jag blev med barn,...

Tack!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 16:16
#19

Citera Återställ Anmäl

fluu skrev 2015-09-03 16:05:04 följande:
Om du verkligen vill ha barnet(och inte bara vill slippa göra abort) så kan inte dina föräldrars besvikelse göra något.
Det vill jag verkligen och min pojkvän känner likadant. Jag vill ha barnet och inte bara slippa aborten. Nej, men jag fasar för deras reaktion för det...
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 16:18
#20

Citera Återställ Anmäl

91Jenny skrev 2015-09-03 16:12:57 följande:
Unga föräldrar klarar det galant! Finns många av den sorten. Ang dina föräldrar ja de kanske blir besvikna till att börja med men när de får se den lilla krabaten, ja menar då släpper nog alla känslor de har haft över till positiva! Om inte ja då är de inte mkt att hänga i granen, förlåt. Men om du låter det sjunka in i dom så blir allt bra ska du se. Tala bara då lugnt och sansat med dom utan att försöka låta nervös eller ledsen om det. Ang utbildningen, ja det kanske tar längre tid att få den, men den kommer så små ingom. Känns det bättre att ta det med hans föräldrar först så gör det som en övning inför dina föräldrar, men säg då tydligt att de inte ska berätta för några ännu då skvaller kan komma långt och snabbt till andra. Önskar er all lycka till detta! :)
De är inte som andra föräldrar så jag är inte helt säker på det. Vi försöker göra upp en plan nu som vi kan presentera för våra föräldrar, men det är inte lätt. Tack!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 16:25
#22

Citera Återställ Anmäl

Lagotto skrev 2015-09-03 16:23:15 följande:
Ts, tänk noga igenom detta. Jag är mamma och bara 3 år äldre än dig. Det är astufft. Och jag tror de är tuffare när man inte är klar med gymnasiet.
Mitt tips är att du noga ska tänka för det val du gör kommer du leva med förevigt.
Jag har tänkt fram och tillbaka i flera veckor nu, men jag kommer aldrig fram till något annat än att jag vill ha barnet och min pojkvän känner likadant.
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 16:40
#24

Citera Återställ Anmäl

fluu skrev 2015-09-03 16:34:36 följande:
Det kan jag förstå. Och jag tycker att det är bra att du och din pojkvän gör upp en plan. Tänk er noga för och vårda ER relation, för allt blir så mycket lättare om man är två. Lycka till!
Tack!
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 13:37
#69

Citera Återställ Anmäl

I torsdags berättade vi för min pojkväns familj. De tog det okej och hans mamma hade redan gissat det tydligen. De är oroliga, men kommer stötta 100 %. Vi kommer också att få massa saker från dem begagnat(min pojkvän har tre småsyskon och de har grejer sparat).
Vi berättade för mina föräldrar igår och min pappa var förvånande lugn. Han blev arg och besviken, men sa att han också skulle stötta. Min mamma blev mer som jag förväntade och hon vägrar prata med mig om jag inte gör abort... Hon är hos min moster nu och kommer inte hem om jag inte gjort abort eller flyttat... Så nu är jag hos min pojkvän där det är lugnare...
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 13:48
#71

Citera Återställ Anmäl

Anonym (mor) skrev 2015-09-05 13:45:28 följande:
Din mamma lugnar sig nog när hon märker att du klarar dig själv och inte ska ha banvaktshjälp stup i minuten. Det finns ju många som kan ta den rollen. Att din mamma är ledsen och besviken går väl över så småningom .................hon ville väl i sin kärlek till dig att du skulle prioritera annorlunda(?)
Jag skulle inte vara så säker på det...
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 13:57
#73

Citera Återställ Anmäl

Anonym (mor) skrev 2015-09-05 13:56:25 följande:
Nej men du har ju pojkvännens mamma att ty dig till? och din pappa verkar stötta dig! Din mamma behöver säkert bara lite tid och när hon märker att du klarar att ta hand om barnet och allt fungerar så veknar hennes hjärta(?) MEN du kan inte kräva att hon ska ta ngt som helst ansvar för ditt och din pojkväns barn.
Jo, men det känns såklart inte så bra att mamma vänder sig helt mot mig och så vet jag inte om pappa kommer att stötta i längden om mamma inte ger med sig. Jag har inte tänkt kräva att de tar något ansvar.
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 14:10
#76

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Välja) skrev 2015-09-05 14:08:25 följande:
Ibland får man göra val här i livet.
Kanske ändrar sig aldrig din mamma, men det blir hennes förlust.

Min far gjorde det samma med mig för många år sedan. Vi pratade inte med varandra på 10 år.
Sedan tog han kontakt med mig igen.
Fast då var vår relation redan så förstörd, jag kunde inte förlåta honom.

När han var döende ångrade han sig väldigt mycket och hade velat åordna upp allt som blivit fel mellan oss.
Vilket min mamma och syster berättade när han dött.
Jag kommer att behålla oavsett, men det känns tråkigt.
Anonym (ungmamma?) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 14:11
#77

Citera Återställ Anmäl

Anonym (mor) skrev 2015-09-05 14:08:38 följande:
Men du ska ju bli mamma själv nu. Då måste du vara stark och känna att du klarar det själv och inte är beroende av din egen mamma. Så klart att man vill ha mamma "med på tåget" men det finns knappast ngn normalt funtad mamma som vill att hennes 16-åring (snart 17) ska börja sitt liv med barn(?)
Jag vill inte vara krösamaja men sannolikheten att det håller i långa loppet mellan dig och din pojkvän är riktigt, riktigt låg. Du kommer med stor sannolikhet att börja ditt liv som ensam mamma och att träffa nya killar då är betydligt krångligare. Just saying.
Jag kommer behålla oavsett, men det känns tråkigt att det blev så här och jag tycker att hennes reaktion är omogen. Hon måste inte stötta mig, men hon behöver väl inte rymma till min moster för det....
Jag fattar att allt i mitt liv kommer att bli svårare pga det här. Tror du inte att jag försökt "tala mig till rätta" i flera veckor?

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ung mamma, jag?!

Ung mamma, jag?!

INNEHÅLL