Tjugo års otrohet

Håller med dig fullständigt. Tänk att något kan va bra mitt i eländet men det är bara ett sandkorn i öknen i denna historia.

Jag har bott en vecka hos min dotter nu (skriver min fast vi var två om det) Tycker inte riktigt att han är värd att vara far till mina barn. Hursomhelst så känner jag mig mer hemma här än på min ordinarie boplats. Jag åkte dit idag i ett ärende men fick ångest så snabbt jag körde in på gården. Hela huset signalerar negativt. Jag fick tom frossa när jag kom in. Känns ändå skönt nu när jag vet orsak. Jag förstår mer och mer att flytta är enda lösningen. Min man vill att vi ska förnya, göra om, nya gardiner osv för att förstärka positiva känslan. Jag har faktiskt ingen lust alls att tänka i dom banorna. Man kan tydligt känna och se hur han försöker göra allt för att få mig att mjukna. Han borde nog ha tänkt i dom banorna för 20 år sedan när han startade otroheten. Försent ska syndaren vakna som sagt...

Nej inte släcka mig själv. Hon menar nog att jag med små, små steg försöker släcka ner elden, det gräsliga som hänt alltså. Absolut inte glömma och förlåta men att göra dagen drägligare för mig själv. Tona ner så att säga. Jag fattar det så men det var en bra fråga. Ska fråga mer ingående nästa träff. Tack för reflektionerna

Vi bråkar inte men jag får mina vredesutbrott emellanåt och vill bara spy på hela historien. Jag klarar bara inte av att vistas i huset där det finns så mycket negativa känslor. Det går något bättre när min man är hemma men ensam klarar jag det inte. Jag ska ju ändå flytta så småningom så jag får försöka stå ut. Är ju sällan hemma dessutom när jag bor hos barnen växelvis. Fanns det otrohet med i spelet eller varför skilde ni er?

Ok men hur kunde det bli så efter 25 års äktenskap? Mycket tragiskt

Svar till gatsten. Det är inte riktigt min grej. Att ha en tillfällig kontakt för en natt skulle inte ge mig något. Det är inte det jag är ute efter. Hämd är inget för mig. Jag söker ärlighet i livet och det är just det som min man inte kunnat ge. Jag trodde på honom i 40 år men måste har varit förblindad. Självklart anklagar jag mig själv idag för att ha varit så blåögd.

Visst är det bra att vara ärlig men måste man vara såå brutalt detaljrik som min man varit i sin presentation av den andra kvinnan? Han har använt ord som attraktion, åtrå, grädde på moset, väldigt,väldigt vacker, längtade efter henne osv. Han har även berättat att han kört flera mils omvägar för att träffa henne. Jamenar att han kunnat bespara mig de grövsta. Har man minsta lilla känsla och förståelse för hur sargad jag blev så har han kunnat byta ut många av dessa ord. Inte nog med att han varit otrogen 20 år utan han talar om i minsta detalj hur himla fin och bra hon var. Ändå har han mage och komma och be mig stanna för det är mig han älskar. Kom han på det i samma stund som avslöjandet kom. " nä men Gud så tokigt det blev, det är ju min fru jag älskar, jag har ju bara haft en annan kvinna vid sidan om i 20 år " Hur jag än vänder och vrider upp och ner, bak och fram får jag aldrig ihop hur jag någonsin ska kunna lita på denna man igen. Hur jag ska kunna stanna kvar hos honom och gå vidare i livet och låtsas som om inget har hänt. Nää det som varit kommer aldrig tillbaka. Det skulle aldrig bli som förr. Dessutom är min man mycket opålitlig och skulle säkert såra mig igen på ett eller annat vis. Jag är väl ändå värd att ha ett bättre liv. Ibland vill jag bara skrika ut " satans, jävla karlslok, försvinn ur mitt liv" Det måste finnas någon därute som kan ge mig kärlek, värme och omtanke. Någon som jag kan lita på. Någon som jag kan känna mig trygg med. Men stora frågan är, vågar jag en gång till ?

Svar till strangertown. Hade min man för 20 år sedan kommit och och berättat att han träffat en kvinna som berört honom mycket så hade jag naturligtvis låtit honom utforska henne MEN absolut inte funnits kvar vid hans sida. Tvingat honom att lägga locket på hade inte varit ok. Jag hade tagit skilsmässa omg. Hade han träffat någon som berörde honom så mycket fanns det inte plats för mig längre, var dessutom inte beredd att "dela" honom med någon annan. I min värld är det tvåsamhet som gäller. Att lida med honom är absurbt då han gjorde det egna valet att hålla tyst, ingen tvingade honom. En jävla feghet och egoism och respektlöshet skulle jag vilja påstå. Öppet förhållande är inget för mig och inget för min man hellre som han själv säger. Jag har frågat honom om vi ska testa att leva så i framtiden eller om han är beredd att dela mig med någon annan men säger att det är otänkbart. Nu tror jag ju knappast något av det han säger efter detta svek men det är hans svar. För mig är det iaf otänkbart att leva så men jag har ändå varit tvungen att ställa frågan för att "testa" honom

Nej det finns inget utrymme för att lida med honom. Han har gjort en medveten handling mot mig i 20 år och det har han också erkänt. Vi har haft ett bra äktenskap med mycket kärlek. Jag har inte saknat något och det har väl förmodligen inte min man hellre. Har har bara behövt lite " förstärkning " vid sidan om. För mig är det inte ok och det är ju därför jag lämnar honom också. Vi har vårdat vårt äktenskap på många sätt och vis. Rest mycket, träffat trevliga människor, umgåtts ofta med barn och barnbarn. Någonstans inom mig så finns ju ändå frågan " vad saknar jag som A har "

Ja det är så många goda råd jag får och många tar jag till mig. Jo såklart jag bett till Gud många gånger under detta halvår. Jag har i stort sett tagit till allt som stått i min makt. Äta kakan och ha den kvar har varit hans motto kan jag tro. Eftersom det är svinaktigt gjort så är han väl ett svin. Många tycker nog det är konstigt att jag fortfarande bor kvar i det som en gång var mitt hem. Först fick jag veta att förhastade beslut är obra så det har jag försökt följa men när jag väl bestämt mig så är det minsann inte så lätt att hitta lägenhet. Har också bestämt att jag flyttar först efter nyår. Allt låter så enkelt men så är inte fallet. Varje dag är en kamp. Sex månader har gått men ändå känns livet så tungt. Jag tittar upp på min man som sitter mitt emot mig och jag tänker " hur kunde du, vad fick dig att svika och bedra och lura din egen hustru sedan 35 år tillbaka" Det gör såå ont i själen

Så sant och kloka ord från dig.

Ibland kan jag rentav tycka synd om människor som beter sig så illa och respektlöst som han gjort. Men som sagt det ger mig inget svar på frågan VARFÖR