Tjugo års otrohet

Tack för att du tänker på mig, jag behöver det så väl.

Jo jag har fått distans och ser det hela från ett annat perspektiv. Det finns dock på min näthinna varje dag och jag är otroligt sårad, ledsen och besviken såklart.

Vad jag ofta tänker på är att jag förmodligen aldrig kommer kunna lita fullt ut på en man igen. Misstänksamheten har slagit rot.

När jag skriver att jag känner mig stark så menar jag bl.a. att jag numer fixar saker som jag aldrig gjorde tidigare. Förr gjorde min man och jag det vi var bra på. Vi kompade varann.

Fick igår veta att ett av våra barn går i stödsamtal p.g av det min man gjort mot mig. Det har påverkat hen både privat och i arbetslivet. Sambon berättar att det var så märkbart när förändringen kom. Nu är det inte något litet barn jag pratar om utan någon som är mellan 30 och 40 år. Hen säger att familjebilden är raserad och de tycker även de andra två barnen.

Kan tänka mig det är svårt se sin egen mor tappa fotfästet, få ångest och gå in i en depression som jag gjorde. Jag som alltid varit navet. Varit den som peppat och spridit positiva ord. Alltid sagt " efter regn kommer sol" när något haft det tungt och svårt. Motgångar är till för att övervinnas har varit mitt motto. Förmodligen känns det lättare nu när jag är tillbaka på banan om än väldigt naggad i kanterna.

Är inte redo än med allt det praktiska det innebär. Det finns även andra saker som är till min fördel och som jag utnyttjar i nuläget men det tänker jag inte gå in på.....

Dagarna rullar på och nu är det 11månader sedan bomben släpptes. Jag har fortfarande svårt att finna någon mening i/ med livet. Känner mig väldigt tom inombords och är allmänt nedstämd. Jag fortsätter gå på enskilda samtal hos psykolog och det känns bra då jag får bekräftelse på att mitt beteende är fullt normalt. Jag är väldigt disträ och glömmer saker som jag aldrig gjort förr. Jo såklart de första tre månaderna glömde jag allt utom mig själv, snavade över soppåsar, låste aldrig dörren när jag gick hemifrån, jag glömde tom. äta. Jag försöker umgås med vänner och röra mig ute varje dag. Sitter alltså inte hemma/ inne och tycker synd om mig själv även om det är djävligt sorgligt det jag gått och går igenom

Tack! Du ger mig styrka, alla som bryr sig ger mig kraft och styrka. Du undrar hur jag orkar och det gör jag inte eller åtminstone känns det så många ggr "jag bara orkar inte" men i nästa andetag så överlever jag ju iaf. Förra veckan var supertung på alla sätt o vis. Kände mig helt under isen men i lördags vände det på nåt vis och allt går så mycket bättre. Men jag vet att dalarna kommer jag vet bara inte när. Jag tänker bara en timme till, en dag, en vecka så kommer jag längre och längre ifrån när det värsta var.

Jag har varit i mitt fd hem och jobbat lite med skog och ved. Inget inne i huset, inga måsten som städning, renbäddning el tvätt. Fönstren är skitiga men det skiter jag i. Det är skönt med lite kroppsarbete. Andas in veddoft, snusa och busa med katten Dagny, bara vara och kunna dra när andan faller på. Allt låter så jävla fint men jag lovar att så är inte fallet. Jag känner mig såå hatisk ibland att jag lätt skulle kunna ..... och ta straffet

Jag har varit och befinner mig i en svacka som är svår att ta sig ur. PS tror det har att göra med årstiden då det var så här dags allt kom till ytan.

Dessutom gjorde jag gastroskopi i dag när jag mått dåligt ett tag. Tyvärr magsår. Prover togs så jag går bara och hoppas att det inte visar något annat illa.

Inte så konstigt man åker på magsår efter allt psykiskt lidande jag gått igenom.

Känner mig helt plötsligt inte så stark längre.

Men Gud måtte min lycka komma snart

Jo jag söker stöd där jag vet att det finns att få.

Under hela det här året har jag aldrig känt någon intensiv trötthet, tvärtom har jag varot "hög" på nåt vis. Har sovit några timmar på natten, vaknat tidigt och förvisso känt mig trött men aldrig somnat om. Jag går var tredje vecka hos psykolog. Var tredje vecka på familjerådgivning. Familjerådgivningen är ganska omtumlande men ändå givande. Vi försöker försonas eftersom vi har barn o barnbarn tillsammans och kommer att umgås vid ett flertal tillfällen. Jag gör det med respekt för barn o barnbarn inget annat. Jag skriver "vi" men egentligen är det väl jag som försöker försonas med min man för att stå ut med honom.

Den som inte varit med om liknande situation kan aldrig hellre förstå vad jag pratar om. Oavsett om man upplevt svek så är min sorg min. Ingen har eller kan gå i mina skor någonsin. Till ni som stör er vill jag bara säga " bra att ni har åsikter" Jag läser men gör ändå det som känns rätt för mig.

Den jag pratar om har en gång varit mannen i mitt liv. Den man som jag blev dödligt förälskad i vid första ögonblicket. Kärleken har varit beständig sedan dess. Det som har hänt är djävulskt och oförlåtligt men självklart finns fortfarande känslor kvar.

Jag hatar den handling han gjort mot mig, jag avskyr också älskarinnan.

Jag är inte naiv och han har ingen hållhake på mig.

Terapi går vi för att vi vill och tycker det känns bra för stunden.

Yngsta barnet är 35 år och behöver ingen vårdnad.

Jag vidhåller fortfarande att det är bra att försonas. Det leder ingenvart att vara ovänner resten av livet. Ingen vinner på det.

Man ska komma ihåg att det som skrevs för ett år sedan när allt var färskt har naturligtvis förändrats med tiden. Då var jag i chock. Nu har jag kommit ur det tillståndet och är såå mycket starkare. Det kommer ändå ta många år innan livet slutar gå i berg o dalbana.

Jag tycker det är skönt att vara medveten om hur djävligt det kan kännas vissa dagar.

Det är lättare att stå ut på nåt vis.

Så här ser det ut.

Vi har varit ett par 40 åt, gifta 35 och av dessa har min man haft en annan kvinna vid sidan av mig i 20 år.

Nej jag tänker inte fortsätta mitt liv tillsammans med honom.

Han kämpar med näbbar och klor, stångar sig blodig för att få mig tillbaka men beslutet är och förblir NEJ.

Jag är inte på långa vägar redo för en ny relation men jag vet att det finns någon där ute för mig.

Visst har han det och på alla de sätt som är möjligt. Via mobil, mail och brev och jag har varit med.

I börjat funderade jag på om allt var uppgjort att hon skulle sända det förödande sms:et men saker som hände därefter gjorde att jag släppte den tanken. Det kan absolut ha varit planerat av A men inte av min man som är alldeles för feg.

Absolut, för mig känns det bra att lämna rakryggad, att visa att jag är en "större" människa

Jag intalar mig själv att jag har ett högt värde så det SKA göra ont att bli lämnad av mig