Har jag ett tragiskt liv?
Jag var i samma sits för tolv år sen, sjukskriven för social fobi och depression i tre år, fast värre eftersom jag inte hade någon sambo och ingen fanns på kartan heller. Antar att du är tjej, killar med social fobi har väldigt låg chans att hitta en partner utan lever ofta totalt socialt isolerade från motsatta könet.
Av vad jag läser så verkar det som om du tagit till dig diagnosen. Vet inte om det är så bra. Visst, du har fobi men du är ju mycket mer än så. För min del tror jag att terapin jag fick gjorde mer skada än nytta, för den patologiserade mig när det egentligen inte är fel på mig. Jag är bara en relativt lustig typ som är högfunktionell på många områder men urusel på en sak. Som de flesta. Råkar vara ett jag suger på ett mycket viktigt område som får mig att framstå som ett totalt UFO men det är ju bara för att folk envisas med att vara så jävla tråkigt normala hela tiden. I vilket fall har jag inte gått till terapi sedan 2003, och jag saknar det inte, det gav mig ingenting utan tog istället från mig mycket självrespekt i en viktig ålder.
Försök inte fokusera på att du är "sjuk" och att du måste bli "frisk." Det är ett sätt att se det, men inte det enda. Du kan också acceptera att du inte kan göra vissa saker, och fokusera istället på sådant du kan göra. Social fobi är inte en "sjukdom". Det är som spindelfobi eller höjdskräck, det är bara ett problem i vissa specifika situationer. Givetvis värre eftersom det är omöjligt att undvika människor, men ändå samma typ av begränsning.
Tips på hur du kan planera din framtid för att göra livet lättare:
Hitta en bransch där det råder brist på folk med din kompetens. Då har du lite av ett övertag gentemot arbetsgivaren, du kan komma undan med mer för de har inte råd att bli av med dig, cheferna kan inte köra över dig utan måste istället fjäska för dig. Plugga inte till något samhällsvetenskapligt eller mjukt tramsigt, plugga till något på ytan lite tråkigt men som gör att du lätt kan få jobb. Det ger dig social frihet.