Har jag ett tragiskt liv?

Jag var i samma sits för tolv år sen, sjukskriven för social fobi och depression i tre år, fast värre eftersom jag inte hade någon sambo och ingen fanns på kartan heller. Antar att du är tjej, killar med social fobi har väldigt låg chans att hitta en partner utan lever ofta totalt socialt isolerade från motsatta könet.

Av vad jag läser så verkar det som om du tagit till dig diagnosen. Vet inte om det är så bra. Visst, du har fobi men du är ju mycket mer än så. För min del tror jag att terapin jag fick gjorde mer skada än nytta, för den patologiserade mig när det egentligen inte är fel på mig. Jag är bara en relativt lustig typ som är högfunktionell på många områder men urusel på en sak. Som de flesta. Råkar vara ett jag suger på ett mycket viktigt område som får mig att framstå som ett totalt UFO men det är ju bara för att folk envisas med att vara så jävla tråkigt normala hela tiden. I vilket fall har jag inte gått till terapi sedan 2003, och jag saknar det inte, det gav mig ingenting utan tog istället från mig mycket självrespekt i en viktig ålder. 

Jag har kommit till ett stadium nu där jag inte bryr mig så mycket. Jag har aldrig gillat människor ändå så att jag inte är bra på att snacka med dem är ingen större förlust för mig, jag har många andra intressen. Jag jobbar heltid numera så obehagskänslan finns kvar varje dag, men mildras av insikten att jag egentligen bryr mig väldigt lite om vad de tycker, och jag inser att de bryr sig väldigt lite om mig också, vilket är en befrielse. När man har social fobi är man lite paranoid och tror att folk ser igenom en och dömer en, men egentligen bryr de sig inte ett skit, de är upptagna med sitt eget trams precis som du är upptagen med ditt. 

Försök inte fokusera på att du är "sjuk" och att du måste bli "frisk." Det är ett sätt att se det, men inte det enda. Du kan också acceptera att du inte kan göra vissa saker, och fokusera istället på sådant du kan göra. Social fobi är inte en "sjukdom". Det är som spindelfobi eller höjdskräck, det är bara ett problem i vissa specifika situationer. Givetvis värre eftersom det är omöjligt att undvika människor, men ändå samma typ av begränsning. 

Tips på hur du kan planera din framtid för att göra livet lättare:
Hitta en bransch där det råder brist på folk med din kompetens. Då har du lite av ett övertag gentemot arbetsgivaren, du kan komma undan med mer för de har inte råd att bli av med dig, cheferna kan inte köra över dig utan måste istället fjäska för dig. Plugga inte till något samhällsvetenskapligt eller mjukt tramsigt, plugga till något på ytan lite tråkigt men som gör att du lätt kan få jobb. Det ger dig social frihet. 

Har du testat audioterapin jag tipsade om? Det är övningar man gör hemma själv, ingen press på att du måste göra saker uta. Ge det en chans, har hjälpt mig otroligt mycket, man får mycket hälsosammare perspektiv, man lär sig släppa saker och mår bättre. 

Jag hamnade i en tvåårig depression och började programmera på fritiden. Upptäckte att jag gillade det, så istället för att leta nytt jobb med min första utbildning (humaniora) vilket jag också hade kunnat göra men inte ville eftersom de jobben varit en plåga för mig så bestämde jag mig för att sadla om och läsa en till treårig utbildning, systemutveckling.

Nu jobbar jag som programmerare. Det var lätt att få jobb. Alla jag läste med hade jobb innan utbildningen var slut. Det är ofta stressigt men inte ett ångestfyllt helvete att gå till jobbet varje dag. Det smidiga är att ingen annan, inte ens andra programmerare, kan uppskatta hur lång tid en uppgift kommer att ta. Så man behöver inte stressa ihjäl sig i ett socialt sammanhang, man pinnar på med sin uppgift tills man är färdig. Det kanske tar 2-3 timmar eller 2-3 dagar, vem vet. Sen får man en ny uppgift.
 
Man kan försvinna i en timme om man behöver det. Folk tror att du är på möte eller snackar med en annan avdelning. På nästan alla ställen jobbar man flex, vi jobbar 40 timmar men "måste" bara vara på kontoret mellan 9 och 3, i övrigt väljer man själv när man lägger timmarna så att man skrapar ihop sina 40, och man kan ta lunch lite hur man vill. 

Jag har inga problem med att sitta med hörlurar på kontoret 8 timmar om dagen och knacka kod. Inget udda med det heller, alla runt omkring mig gör samma sak. De flesta man jobbar med är också påtagligt lugna och trevliga människor. 

Just programmering är verkligen inte för alla, har jag märkt, men har man social fobi tycker jag man ska överväga några av de här lite obskyra "pyssliga" bristyrkena. Apotekare? Tandtekniker? Ett där man kan sitta själv och tramsa hela dagen. Det sociala kan man kompartmentalisera till fritiden, på sina egna villkor, utan stress. 

Det spelar ingen roll, för har du utbildning inom ett bristyrke så kommer de inte rata dig för att du har lite gap i CV:t. De har inte råd att vara kräsna men det har du. Dessutom vill IT-företag väldigt gärna anställa tjejer. Du kommer få jobb, sen gäller det att visa framfötterna.

Jag sa helt enkelt att jag inte hade trivts med mina tidigare jobb och tog en break för att ta reda på vad jag ville göra, och nu har jag hittat det och det råkar vara exakt det ni håller på med på det här företaget, vilket sammanträffande. 

Och som jag skrev ovan så hade jag jobbat i ett år under skoltiden, så jag började inte helt från scratch.