Har jag ett tragiskt liv?

Vilken behandling får du? Den sjukdomen fanns inte for 20 år sen.....

För att bli av med din sociala fobi kan du inte hålla dig till sånt som känns bra och enklare. Då utmanar du inte fobin. Använd tiden effektivt. Ju mer du utmanar, desto större bättre kommer du att må sen, tidigare.

Samma här, men jag undrar varför det inte är acceptabelt att vara en sådan person? Alla är olika, så varför kan det inte få vara ok att vara så här?? Allt annat ska ju accepteras, tror vi som har det så här skulle må mycket bättre om man bekräftade att det faktiskt är ok att även få känna så här, att det är ett personlighetsdrag lika mycket som att vilja vara social eller att alltid vilja stå i centrum.... Vi skadar ju ingen? Varken oss själva eller andra, vem säger att vara social ska vara den normala standarden, vad är så fel med att kunna trivas i sin ensamhet? I lugnet och ron, egen takt, villkor och krav? ( betyder inte att vi är lata eller dumma på något sätt, bara att vi inte är beroende utav andras närvaro för att må som bäst)

Jag är rädd för min psykolog därför att jag lider av social fobi, har man social fobi är man rädd för människor helt enkelt så det skulle inte ge något att byta.

Som ni också säger så känner jag också att jag på något sätt slösar bort mitt liv, men ändå inte på något sätt. Nu när jag är sjukskriven är det mycket sällan jag har ångest, när jag jobbade hade jag ångest 24/7 typ. Så på ngt sätt lever jag ju ändå ett bättre liv nu som sällan har ångest.

Men det var absolut inte såhär jag hade tänkt mig mitt liv! Jag känner mig misslyckad och det är synd att en så smart och lättlärd (fått höra detta många ggr) inte kan jobba pga att det sociala blir för jobbigt och ångesten alldeles för hög

Jag var i samma sits för tolv år sen, sjukskriven för social fobi och depression i tre år, fast värre eftersom jag inte hade någon sambo och ingen fanns på kartan heller. Antar att du är tjej, killar med social fobi har väldigt låg chans att hitta en partner utan lever ofta totalt socialt isolerade från motsatta könet.

Av vad jag läser så verkar det som om du tagit till dig diagnosen. Vet inte om det är så bra. Visst, du har fobi men du är ju mycket mer än så. För min del tror jag att terapin jag fick gjorde mer skada än nytta, för den patologiserade mig när det egentligen inte är fel på mig. Jag är bara en relativt lustig typ som är högfunktionell på många områder men urusel på en sak. Som de flesta. Råkar vara ett jag suger på ett mycket viktigt område som får mig att framstå som ett totalt UFO men det är ju bara för att folk envisas med att vara så jävla tråkigt normala hela tiden. I vilket fall har jag inte gått till terapi sedan 2003, och jag saknar det inte, det gav mig ingenting utan tog istället från mig mycket självrespekt i en viktig ålder. 

Jag har kommit till ett stadium nu där jag inte bryr mig så mycket. Jag har aldrig gillat människor ändå så att jag inte är bra på att snacka med dem är ingen större förlust för mig, jag har många andra intressen. Jag jobbar heltid numera så obehagskänslan finns kvar varje dag, men mildras av insikten att jag egentligen bryr mig väldigt lite om vad de tycker, och jag inser att de bryr sig väldigt lite om mig också, vilket är en befrielse. När man har social fobi är man lite paranoid och tror att folk ser igenom en och dömer en, men egentligen bryr de sig inte ett skit, de är upptagna med sitt eget trams precis som du är upptagen med ditt. 

Försök inte fokusera på att du är "sjuk" och att du måste bli "frisk." Det är ett sätt att se det, men inte det enda. Du kan också acceptera att du inte kan göra vissa saker, och fokusera istället på sådant du kan göra. Social fobi är inte en "sjukdom". Det är som spindelfobi eller höjdskräck, det är bara ett problem i vissa specifika situationer. Givetvis värre eftersom det är omöjligt att undvika människor, men ändå samma typ av begränsning. 

Tips på hur du kan planera din framtid för att göra livet lättare:

Hitta en bransch där det råder brist på folk med din kompetens. Då har du lite av ett övertag gentemot arbetsgivaren, du kan komma undan med mer för de har inte råd att bli av med dig, cheferna kan inte köra över dig utan måste istället fjäska för dig. Plugga inte till något samhällsvetenskapligt eller mjukt tramsigt, plugga till något på ytan lite tråkigt men som gör att du lätt kan få jobb. Det ger dig social frihet. 

Har du provat medicin?

Nej, man måste ta ett litet steg i taget annars kraschar man istället för att göra framsteg. Eller tror du att en klastrofobiker blir botat om man låser in honom i en låda i ett par timmar?

Inte bara lärare, alla i omgivningen, familj, vänner, kollegor, vård osv anser det ju vara något fel och fult att vilja vara ensam och kunna dra sig undan, min lyckligaste och mest rofyllda stunder är när jag inte är omgiven av andra eller massa påträngande ljud osv, så skönt att känna bubblan växa och trycket släppa när jag t ex promenerar och kommer ut på landsbyggd eller skogen med glest med hus, känslan är helt fantastisk! All ångest släpper, jag kan andas, det riktigt sprudlar och blir som fyrverkerier inombords :) känner sån lycka och tillfredsställelse då, tankar kan flöda fritt, drömmar och fantasier vaknar till liv, men så fort jag närmar mig slutet på promenaden (ellr min enskilda stund) så börjar trycket igen, jag pressas ihop och kvävs av osynliga murar, allt liksom bara förtvinar och måste tillbaka in i den 'normala, accepterade formen' igen.....

Kräks lite av dina kommentarer. Fyfan för att det öht finns människor som tänker som dig. 

Jag håller med. Slöseri med ett liv. Känns inte som TS vill försöka förändra det heller. Vad hade hon gjort utan vårt sociala skyddsnät? Tvingats ut och ta tag i sitt liv!

Jag har gott igenom en tuff period med GAD och utmattningsdepression. Endast samtal hjälper inte. Man måste också vilja förändra. Jag bytte jobb, gick ner till 80%, flyttade och började med medicin. Detta var efter ett år med bara samtal. Jag ville inte bli sjukskriven då jag som TS ville ha jobb, karriär mm.

Jag har, även om det inte verkar så, stor empati. Däremot kan jag inte tycka det är ok att ge upp! Då behöver TS lite påtryckning att ta tag i sitt liv. Det går att förändra. Hon måste bara våga tro på det.

Jag har haft väldigt mycket ångest och oro i min kropp. Så att jag inte ville leva längre. Men ångesten över att hamna utanför arbetsmarknaden och samhället var större. För mig. Medicin i kombination av andra aktiva beslut av mig förde mig tillbaka till livet.

Du frågar om ditt liv är tragiskt. Vad alla andra tycker spelar ingen som helst roll. Det är bara du som lever ditt liv.

Vad vill du med ditt liv och hur når du dit?

Jag hamnade i en tvåårig depression och började programmera på fritiden. Upptäckte att jag gillade det, så istället för att leta nytt jobb med min första utbildning (humaniora) vilket jag också hade kunnat göra men inte ville eftersom de jobben varit en plåga för mig så bestämde jag mig för att sadla om och läsa en till treårig utbildning, systemutveckling.

Nu jobbar jag som programmerare. Det var lätt att få jobb. Alla jag läste med hade jobb innan utbildningen var slut. Det är ofta stressigt men inte ett ångestfyllt helvete att gå till jobbet varje dag. Det smidiga är att ingen annan, inte ens andra programmerare, kan uppskatta hur lång tid en uppgift kommer att ta. Så man behöver inte stressa ihjäl sig i ett socialt sammanhang, man pinnar på med sin uppgift tills man är färdig. Det kanske tar 2-3 timmar eller 2-3 dagar, vem vet. Sen får man en ny uppgift.

 

Man kan försvinna i en timme om man behöver det. Folk tror att du är på möte eller snackar med en annan avdelning. På nästan alla ställen jobbar man flex, vi jobbar 40 timmar men "måste" bara vara på kontoret mellan 9 och 3, i övrigt väljer man själv när man lägger timmarna så att man skrapar ihop sina 40, och man kan ta lunch lite hur man vill. 

Jag har inga problem med att sitta med hörlurar på kontoret 8 timmar om dagen och knacka kod. Inget udda med det heller, alla runt omkring mig gör samma sak. De flesta man jobbar med är också påtagligt lugna och trevliga människor. 

Just programmering är verkligen inte för alla, har jag märkt, men har man social fobi tycker jag man ska överväga några av de här lite obskyra "pyssliga" bristyrkena. Apotekare? Tandtekniker? Ett där man kan sitta själv och tramsa hela dagen. Det sociala kan man kompartmentalisera till fritiden, på sina egna villkor, utan stress.