Har jag ett tragiskt liv?

Jag har social fobi med och massa panikångest. Det jag gör är att så fort jag måste iväg på något möte, med AF eller annat så ber jag alltid någon följa med. Panikångesten finns kvar, men något minskad då jag har någon jag litar på och vet om min situation. Mina armar brukar vara helt röda och randiga efter möten, då jag löper amok på dom och river och så. Jag fick "lära" mig att handla själv när jag fick mitt barn för sex år sen, innan dess så klarade jag inte av det då det var folk där. Är fortfarande väldigt svårt att handla, men det går för jag har gett mig fan på att jag ska lyckas ta mig till affären, handla och den åka hem. Brukar ge mig själv en belöning då haha! Har aldrig varit hos någon terapeut, även fast dom jag känner tycker jag borde. Jag vill inte utsätta mig för någon främmande människa och öppna upp mig. Lättare att isåfall skriva ner det, som nu. Jag kör på mitt sätt, och tar ett steg i taget. Vill bli fri från panikångesten och den sociala fobin, så jag försöker att inte stänga mig inne men är inte lätt så panikångest inte är skoj nånstans. Hm nu blev det ett snurrigt långt inlägg, haha, sorry för det.