Vad har svärmor gjort med smycket???

Alla kan dö när som helst, gammal som ung, så hur kan man tycka att det är så konstigt om det är bra för familjemedlemmen att veta var en släktklenod finns om det värsta skulle hända? Just nu är det bara hon som vet var det är och det betyder att om hon dör eller hamnar i koma typ så är smycket borta förevigt så vi förstår inte problemet med att säga var det är. Varför är det så svårt om hon inte har sålt eller gett bort det vill säga? Tycker inte det är en orimlig fråga på något vis och skulle inte bli förnärmad om någon frågade mig samma sak.

Den enda orsaken att vi "påminde" henne om att hon kan dö är för att hon vägrade låtsas förstå varför vi ville veta var smycket fanns.

Smycket kom på tal och vi sa lättsamt; By the way, var är smycket förresten? och där hade hon kunnat säga att det är på affär X men istället började hon tjafsa och därför blev det som det blev.

Med tanke på att min man är hennes sol, måne och livs stora kärlek typ för att inte tala om enda arvingen hon har så vet hon mycket väl att han vill ha smycket i fråga. Det finns liksom ingen annan att ge det till och absolut ingen som det skulle betyda lika mycket för som för honom. Men visst, hon får väl göra vad hon vill med det i slutändan men vi tycker att hon beter sig jäkligt märkligt i frågan.

Men du kan ju inte tycka att det är speciellt konstigt att sonen frågar var smycket lagas i ett annat land? Det är väl en ganska naturlig fråga med tanke på att han hela tiden måste hjälpa henne med ditt och datt och när han är hennes enda barn och arvinge. Hon kräver ofta hjälp med det mesta och dom står varanda ganska nära så då kan jag inte tycka att det är det minsta konstigt att fråga det.

Om jag lämnade in något värdefullt nånstans så skulle jag säga det till min man eller mina föräldrar eftersom att dom är mina närmaste anhöriga så att dom visste det om jag skulle dö helt plötsligt. Inga konstigheter.

Jag förstår inte vad du menar?

Hon vet mycket väl att han vill ha smycket den dagen hon går bort. Vad ska vi ta upp menar du? Hon vägrar ju att säga var det är. 

Men egentligen är frågan till er bara om ni tror som vi att hon har gett bort eller sålt smycket eftersom att hon direkt gick i försvar när en oskyldig fråga kom upp?

Självklart kan han skaffa egna släktklenoder men just det här låg honom ju varmt om hjärtat. Det är lite svårt för min man att skaffa släktklenoder som hans döda pappa har gett till hans mamma för ett halvt sekel sen som du kanske förstår.

Den stora frågan är om ni också tror att hon har sålt eller gett bort smycket pga hennes reaktion? Skit i allt annat och svara på det bara.

Men snälla, tänk till lite nu. Om min man inte har någon orsak att tro att hon har gett det till någon annan eller sålt det och vet att hon har lämnat det i en för honom främmande stad  så är det väl högst rimligt att han i förbifarten frågar vilken affär det finns på om han skulle behöva få tag på det (indirekt för att något händer henne)? Vad är alternativet om tanten nu har rent mjöl i påsen; att guldsmeden får ett värdefullt smycke och släktklenod för att hon vägrar att säga var det är? Mm, visst, det verkar ju vettigt att en okänd guldsmed får det istället för min man!

Den enda orsaken att hon inte ger ett svar på det kan ju bara vara att hon har sålt eller gett bort det och inte vill stå för det.

Tack för ett svar som håller sig till sakfrågan!

Äntligen ett par till personer som håller sig till sakfrågan. Med tanke på hennes reaktion så tror inte jag heller att min man kommer att få smycket i fråga i framtiden. Jag misstänker att hon har gett det till någon av sina släktingar i hemlandet. Jag blir ledsen för min mans skull isf för det betydde mycket för honom. Att det sen var väldigt värdefullt i rena pengar är sekundärt. Jag undrar också om hon faktiskt har blivit lurad på smycket av någon som Agnescecilia skrev. Det vore synd om det var så.

Japp, ungefär så gick det till. Hon sa även när hon kom hem att hon hade lämnat det för lagning där borta. Ett par veckor efter när ämnet kom upp igen så sa vi ungefär; Var är det förresten? På vilken affär? varpå hon gick i försvar på detta märkliga sätt istället för att bara säga "På affär X".

Jag tycker inte det spelar någon roll om man är gammal eller ung, frisk eller sjuk, om man har något värdefullt och lämnar det nånstans (i ett helt annat land i detta fall!) så säger man till någon anhörig var det finns om något skulle hända en. Vi ska alla dö vare sig det är för att vi blir gamla eller får en komet i skallen på kvällspromenaden.

Om jag hade lämnat in något (speciellt om det var värdefullt) nånstans så skulle jag utan omsvep säga, frivilligt, till någon av mina närmaste var det är så att dom kan hämta ut det om jag skulle dö. Varför skulle jag låta en okänd guldsmed (i just det här fallet) få något  dyrt istället för mina anhöriga? Det finns väl ingen orsak alls att någon annan ska få behålla något dyrt och med stor sentimentalt värde dessutom om mina anhöriga kan få det? Att det är mitt smycke så länge jag lever har inte med saken att göra utan det är just att jag inte skulle vilja att mina anhöriga skulle förlora det om jag dog för att dom inte ens vet var dom skulle börja leta efter det. Fattar inte varför det skulle kunna tolkas som girighet. Vi ser det som att man ser efter sina nära och kära och inte kompletta främlingar som bara gör ett betalt jobb åt en.

Om ni är ärliga nu ni som reser ragg; Ser ni verkligen hellre att en okänd person får er värdefulla sak än att era barn/arvingar får det om allt ni behöver göra är att säga var det finns? Ni tar hellre risken av ren princip (???) än att svara era barn på var något värdefullt och med sentimentalt värde finns? Det är ett jäkligt konstigt resonemang i vårt tycke.
Thumbs up till dig! Det är inte nummer 2 iaf det vet jag eftersom att vi aldrig tar något av henne utan tvärtom ger henne saker trots att hon har det helt okej ställt ekonomiskt. Kan vara nummer 4 faktiskt. Hon är iaf lite glömsk och anklagade nyligen hantverkare för att ha stulit några vinflaskor och servetthållare och tallriksunderlägg av henne. Så kanske är det början på demens för det är inte det vanligaste att stjäla precis.

Hon får göra vad hon vill men då kan hon ju vara ärlig iaf och inte låtsas att hon har lämnat in det på lagning för att sen vägra säga var det är. Men det mest troliga är iaf att hon har sålt eller gett bort det till någon annan att döma av hennes reaktion.

Men lägg av...! Vad är det som är så girigt med att fråga (som enda barn och närstående släkting) var smycket är på lagning om något skulle hända henne? På det stora hela så är smycket bara en piss i Mississippi av det hon lämnar efter sig så det är knappast så att arvet består till största delen av smycket. Om han/vi var giriga så finns det annat vi skulle sikta in oss på, trust me.

Som man känner sig själv känner man andra kära Påven Johanna. Som i alla andra trådar är du bara otrevlig och slänger ur dig saker helt utan grund.

Ni har bestämt er för att vi är giriga och onda och det spelar ingen roll vad jag än säger så kommer ni att hålla fast vid det så whatever.

Men om det nu finns någon därute som inte tror det värsta om oss så får ni gärna svara här. Det är vi, eller mest min man förstås, som kommer att få rodda med allt den dagen hon dör och då är det väl inte så konstigt att han/vi vill veta var saker som är lämnade i ett annat land finns?! Hur ska vi annars hitta det?

Jag tar det en sista gång för den som inte vill se oss så negativt och bara kasta skit på oss;

Vi pratar om smycket under lunchen, hon tar upp det tom. Under diskussionen så säger vi; Ja just det, på tal om det, var är smycket förresten? I vilken affär? I vilken stad?
Där går hon direkt i försvar och vi försöker säga lite lättsamt att det kan ju vara bra att veta om något skulle hända men hon lyssnar inte längre utan pratar bara om att det är hennes smycke och hon gör vad hon vill med det.
.
Några normala svar på frågan (om hon inte har något att dölja) kunde ha varit att det finns i affär X eller att hennes syster vet var det är så vi behöver inte oroa oss om det händer något utan då kan vi kontakta systern. Hon kunde även ha sagt att hon gärna ville ge det till någon eller har gjort det redan eller sålt det för den delen. Vad som helst hade varit okej. Vad som inte är okej är att gå i försvar så till den milda grad när vi frågar en helt normal fråga och i princip anklaga oss för att vara ute efter hennes prylar. Alla som känner oss vet att så är inte fallet och det vet nog hon också innerst inne. Vi tycker det mer verkar som att det är hennes dåliga samvete som spökar.

Hahaha, som sagt som man känner sig själv känner man andra. Jag tar inte åt mig då jag vet att jag är allt annat än girig. Jag skulle inte gå med smycket även om jag så fick det idag, imorgon eller om 10 år så oroa dig inte för att jag försöker lägga tassarna på något smycke från en gammal tant. Oops! Nu sa jag det igen! Tant!!! Om man inte är en tant när man är 80 år så vet jag inte när man är en tant? Ordet tant behöver inte ha en negativ klang och jag menar det inte negativt heller men det är förstås inte lika roligt för dig att tro på mig där heller.

Släpp det själv! Vi har inte tagit upp det med henne igen och kommer säkert inte att göra det heller. Jag svarar på några frågor här. Kan du inte respektera det? 

Lek med tanken, jag vet att det är väldigt svårt för dig men försök!, att vi frågade i all välmening utan någon annan baktanke än att det kan underlätta att veta var det är om något skulle hända. Hon har aldrig sagt eller ens antytt att någon annan än hennes son ska ärva henne så det är inte en märklig fråga av honom i det läget. Så säg att hon faktiskt har sålt skiten eller kastat den i sjön kan du då inte tänka dig att hon kanske skulle ha lite dåligt samvete för att hon gjorde det när hon vet hur mycket saken betydde för hennes son? Och att hon pga det dåliga samvetet går i försvar och försöker få honom och oss att se dåliga ut som frågar om vilken affär det är på? Anfall är bästa försvar typ och det är det hon verkar ha tagit till.

Frågade min egen familj hur dom skulle ställa sig till samma fråga och alla blev som fågelholkar och sa att självklart säger man till någon närstående var man har lämnat något dyrt så att dom kan hämta ut det istället för att en guldsmed (i det här fallet) ska få en väldigt dyr sak med emotionellt värde dessutom. Det var inget snack om att man berättar det eller att man skulle ta illa upp av en sån fråga. Men så kanske inte min familj lever i förnekelse om att vi alla kan dö när som helst heller.

Jag är inte du, så nej! Försök igen!

Men visst, jag kan erkänna att om alternativet står mellan att vi får smycket eller en okänd guldsmed så är valet lätt. Om hon däremot vill ge det till någon annan eller köra över det med bilen så står det henne fritt att göra vad hon vill med det.

Tack för att du förstår var vi kommer ifrån. Tanten svarade nyligen på ett Nigeriamejl som hon fick i inkorgen och hon hade gett info till avsändaren så där fick vi styra upp saken också och det var varken kul eller lätt kan jag säga. Du kan ha en poäng i vad du skriver om att hon har blivit blåst (kanske när hon skulle lämna det på lagning) för mannen och jag pratade om det i helgen, att hon är så naiv, och inte tänker till liksom, så kanske har någon lurat av henne smycket. Ska prata med mannen och höra efter vad han tror om det.

From nu svarar jag enbart på inlägg som vill diskutera saken på en bättre nivå än den här pajkastningen ni håller på med och tror på vad jag säger när jag säger att det inte handlar om girighet eller att vi försöker lura av henne allt hon har. WTF liksom?! Det börjar bli tröttsamt att behöva försvara oss i varje inlägg med att vi inte är ute efter pengarna i smycket. Så om du tror på vad jag säger så är du välkommen i tråden annars kan du lika gärna hålla dig borta. Jag vet vad vi är och inte är så jag tar iaf inte åt mig av att ni kallar oss gamar och diverse andra otrevliga saker.