Vad har svärmor gjort med smycket???

Japp, ungefär så gick det till. Hon sa även när hon kom hem att hon hade lämnat det för lagning där borta. Ett par veckor efter när ämnet kom upp igen så sa vi ungefär; Var är det förresten? På vilken affär? varpå hon gick i försvar på detta märkliga sätt istället för att bara säga "På affär X".

Jag tycker inte det spelar någon roll om man är gammal eller ung, frisk eller sjuk, om man har något värdefullt och lämnar det nånstans (i ett helt annat land i detta fall!) så säger man till någon anhörig var det finns om något skulle hända en. Vi ska alla dö vare sig det är för att vi blir gamla eller får en komet i skallen på kvällspromenaden.

Om jag hade lämnat in något (speciellt om det var värdefullt) nånstans så skulle jag utan omsvep säga, frivilligt, till någon av mina närmaste var det är så att dom kan hämta ut det om jag skulle dö. Varför skulle jag låta en okänd guldsmed (i just det här fallet) få något  dyrt istället för mina anhöriga? Det finns väl ingen orsak alls att någon annan ska få behålla något dyrt och med stor sentimentalt värde dessutom om mina anhöriga kan få det? Att det är mitt smycke så länge jag lever har inte med saken att göra utan det är just att jag inte skulle vilja att mina anhöriga skulle förlora det om jag dog för att dom inte ens vet var dom skulle börja leta efter det. Fattar inte varför det skulle kunna tolkas som girighet. Vi ser det som att man ser efter sina nära och kära och inte kompletta främlingar som bara gör ett betalt jobb åt en.

Om ni är ärliga nu ni som reser ragg; Ser ni verkligen hellre att en okänd person får er värdefulla sak än att era barn/arvingar får det om allt ni behöver göra är att säga var det finns? Ni tar hellre risken av ren princip (???) än att svara era barn på var något värdefullt och med sentimentalt värde finns? Det är ett jäkligt konstigt resonemang i vårt tycke.
Thumbs up till dig! Det är inte nummer 2 iaf det vet jag eftersom att vi aldrig tar något av henne utan tvärtom ger henne saker trots att hon har det helt okej ställt ekonomiskt. Kan vara nummer 4 faktiskt. Hon är iaf lite glömsk och anklagade nyligen hantverkare för att ha stulit några vinflaskor och servetthållare och tallriksunderlägg av henne. Så kanske är det början på demens för det är inte det vanligaste att stjäla precis.

Hon får göra vad hon vill men då kan hon ju vara ärlig iaf och inte låtsas att hon har lämnat in det på lagning för att sen vägra säga var det är. Men det mest troliga är iaf att hon har sålt eller gett bort det till någon annan att döma av hennes reaktion.

Men lägg av...! Vad är det som är så girigt med att fråga (som enda barn och närstående släkting) var smycket är på lagning om något skulle hända henne? På det stora hela så är smycket bara en piss i Mississippi av det hon lämnar efter sig så det är knappast så att arvet består till största delen av smycket. Om han/vi var giriga så finns det annat vi skulle sikta in oss på, trust me.

Som man känner sig själv känner man andra kära Påven Johanna. Som i alla andra trådar är du bara otrevlig och slänger ur dig saker helt utan grund.

Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.