Vad har svärmor gjort med smycket???

(Innan ni börjar tjafsa med mig så bestämmer svärmor självklart själv över sina egna saker och maken och jag är inte giriga och vill inte heller ha något av henne men hear me out.)

Svärmor har ett ganska värdefullt smycke som min numera bortgångna svärfar gav till henne vid ett speciellt tillfälle. Det är verkligen en släktklenod och min man är den enda arvingen och hade räknat med att få det en dag men har verkligen inte gjort anspråk på det nu. Han ville bara ha det efter hennes död pga sentimentala skäl.

Svärmor som inte har gått med smycket på säkert 25 år tog med det till sitt hemland förra månaden för att laga det. Vi som inte har någon koppling till landet frågade var hon hade lämnat det så att vi skulle veta vilken guldsmed vi ska kontakta för att få tillbaka det om något skulle hända henne. Det är väl helt rimligt eller hur med tanke på att tanten är 80 år och lite glömsk dessutom?

Hon gick genast i försvar och sa att vi inte har att göra med vad hon har gjort med smycket och att det är hennes så hon bestämmer över det. Det är minsann hennes inte vårt sa hon flera gånger. Nu ska ni veta att vi ALDRIG har tagit något av henne och att det är vi som hjälper henne ekonomiskt ibland, inte tvärtom, så att ni inte tror att vi försöker utnyttja tanten.

Allt vi ville veta var alltså bara var smycket fanns om något skulle hända henne så att vi kan få tillbaka det. Hon upprepade bara att det är hennes och hon får göra vad hon vill med det. Konstig reaktion på en simpel fråga tyckte vi båda två.

Senare pratade min man och hon i telefon och han missförstod och trodde att hon ville berätta var smycket fanns men så var det inte och då säger hon igen att det är hennes och att hon "inte vill berätta just nu var det är" och att inget kommer att hända henne (är hon synsk???) så därför behöver min man inte veta var det är.

Visst låter det som att hon har gett bort det eller sålt det? Om hon nu hade lämnat in det på lagning nånstans så skulle det väl inte vara så svårt att bara säga att det finns på affär X i stad X? Det är väl helt rimligt att berätta det för sin enda son när man har lämnat något i ett annat land? Varför reagerar hon så konstigt när han bara vill veta vilken guldsmed smycket finns på om något skulle hända henne?

Jag förstår inte vad du menar?

Hon vet mycket väl att han vill ha smycket den dagen hon går bort. Vad ska vi ta upp menar du? Hon vägrar ju att säga var det är. 

Men egentligen är frågan till er bara om ni tror som vi att hon har gett bort eller sålt smycket eftersom att hon direkt gick i försvar när en oskyldig fråga kom upp?

Men snälla, tänk till lite nu. Om min man inte har någon orsak att tro att hon har gett det till någon annan eller sålt det och vet att hon har lämnat det i en för honom främmande stad  så är det väl högst rimligt att han i förbifarten frågar vilken affär det finns på om han skulle behöva få tag på det (indirekt för att något händer henne)? Vad är alternativet om tanten nu har rent mjöl i påsen; att guldsmeden får ett värdefullt smycke och släktklenod för att hon vägrar att säga var det är? Mm, visst, det verkar ju vettigt att en okänd guldsmed får det istället för min man!

Den enda orsaken att hon inte ger ett svar på det kan ju bara vara att hon har sålt eller gett bort det och inte vill stå för det.

Har hans pappa verkligen bara gett hans mamma ett enda smycke under deras liv tillsammans så är det så. Acceptera att mamman inte vill att sonen ska få det.

Som man känner sig själv känner man andra kära Påven Johanna. Som i alla andra trådar är du bara otrevlig och slänger ur dig saker helt utan grund.

Ni har bestämt er för att vi är giriga och onda och det spelar ingen roll vad jag än säger så kommer ni att hålla fast vid det så whatever.

Men om det nu finns någon därute som inte tror det värsta om oss så får ni gärna svara här. Det är vi, eller mest min man förstås, som kommer att få rodda med allt den dagen hon dör och då är det väl inte så konstigt att han/vi vill veta var saker som är lämnade i ett annat land finns?! Hur ska vi annars hitta det?

Jag tar det en sista gång för den som inte vill se oss så negativt och bara kasta skit på oss;

Vi pratar om smycket under lunchen, hon tar upp det tom. Under diskussionen så säger vi; Ja just det, på tal om det, var är smycket förresten? I vilken affär? I vilken stad?

Där går hon direkt i försvar och vi försöker säga lite lättsamt att det kan ju vara bra att veta om något skulle hända men hon lyssnar inte längre utan pratar bara om att det är hennes smycke och hon gör vad hon vill med det.

.

Några normala svar på frågan (om hon inte har något att dölja) kunde ha varit att det finns i affär X eller att hennes syster vet var det är så vi behöver inte oroa oss om det händer något utan då kan vi kontakta systern. Hon kunde även ha sagt att hon gärna ville ge det till någon eller har gjort det redan eller sålt det för den delen. Vad som helst hade varit okej. Vad som inte är okej är att gå i försvar så till den milda grad när vi frågar en helt normal fråga och i princip anklaga oss för att vara ute efter hennes prylar. Alla som känner oss vet att så är inte fallet och det vet nog hon också innerst inne. Vi tycker det mer verkar som att det är hennes dåliga samvete som spökar.

Släpp det själv! Vi har inte tagit upp det med henne igen och kommer säkert inte att göra det heller. Jag svarar på några frågor här. Kan du inte respektera det? 

Du verkar inte ha särskilt höga tankar om henne; kallar henne "tanten", ifrågasätter om hon har "rent mjöl i påsen". Helt säkert har hon uppfattat de signalerna från dig och är medveten om att "sonen frågar" är liktydigt med "sonens giriga fru frågar".

det är väl fan inget "sentimentalt värde" om hon inte burit det på 25 år.

skaffa egna pengar, TS.

"Folk tar arv som någon sorts rättighet." skrev du. Det ÄR en rättighet, via laglotten. I USA är det visst möjligt att göra sina barn arvlösa, inte i Sverige. Allt jag sade om arvlöshet och att göra sig av med egendom (vilket man måste göra i Sverige om man inte vill att barnen ska ärva) var med hänvisning till det du skrev, det hade inget med svärmor att göra. Jag tycker inte det är girigt att räkna med en rättighet man enligt lagen har, eller att räkna med att ens föräldrar vill en väl.

Än en gång, det är skillnad på att ge något till en kär vän och att sälja något till en utomstående.

Väldigt många, även du, har föreslagit att svärmor sålde smycket för att hon behövde pengar. Eftersom hon visste att smycket var viktigt för sonen, så frågar jag mig varför hon i så fall inte sålde smycket till honom. Du hade en möjlig förklaring till varför hon inte gjorde det:Ändå skulle du aldrig drömma om att döma henne?