Vad har svärmor gjort med smycket???

Alla kan dö när som helst, gammal som ung, så hur kan man tycka att det är så konstigt om det är bra för familjemedlemmen att veta var en släktklenod finns om det värsta skulle hända? Just nu är det bara hon som vet var det är och det betyder att om hon dör eller hamnar i koma typ så är smycket borta förevigt så vi förstår inte problemet med att säga var det är. Varför är det så svårt om hon inte har sålt eller gett bort det vill säga? Tycker inte det är en orimlig fråga på något vis och skulle inte bli förnärmad om någon frågade mig samma sak.

Självklart kan han skaffa egna släktklenoder men just det här låg honom ju varmt om hjärtat. Det är lite svårt för min man att skaffa släktklenoder som hans döda pappa har gett till hans mamma för ett halvt sekel sen som du kanske förstår.

Den stora frågan är om ni också tror att hon har sålt eller gett bort smycket pga hennes reaktion? Skit i allt annat och svara på det bara.

Äntligen ett par till personer som håller sig till sakfrågan. Med tanke på hennes reaktion så tror inte jag heller att min man kommer att få smycket i fråga i framtiden. Jag misstänker att hon har gett det till någon av sina släktingar i hemlandet. Jag blir ledsen för min mans skull isf för det betydde mycket för honom. Att det sen var väldigt värdefullt i rena pengar är sekundärt. Jag undrar också om hon faktiskt har blivit lurad på smycket av någon som Agnescecilia skrev. Det vore synd om det var så.

Jag är inte du, så nej! Försök igen!

Men visst, jag kan erkänna att om alternativet står mellan att vi får smycket eller en okänd guldsmed så är valet lätt. Om hon däremot vill ge det till någon annan eller köra över det med bilen så står det henne fritt att göra vad hon vill med det.

Hur kommer det sig att alla pratar om girighet? Lever vi i en sådan slit-och-släng tid nu, att inga yngre människor har upplevt att det finns vissa föremål som "alltid" har funnits med, och som man skapar någon form av "relation" till?

Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.

Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.