Vad har svärmor gjort med smycket???

Hon har inte burit smycket på 25 år så det du skriver är inte aktuellt för just detta smycke.

Det är inte jämförbart. Ts mans pappa har inte använt smycket, ts mamma har inte heller burit det på 25 år.

Tror knappast mannen har några minnen alls av smycket, men ts gillar värdet av det.

Min teori.

Dålig relation om han nu inte sett smycket på 25 år

Sådana minnen säljer man inte? Det gör man väl om man känner för att göra det. Min mamma behöver inte fråga mig om lov för att göra vad hon vill med sina ägodelar och jag ämnar inte fråga mina ungar om lov heller. 

Som du tror kan betyda något för dem? Skulle du fråga dina barn om minsta lilla sak du vill slänga eller sälja? Du vet ju inte vad de har för minnen.

Din mamma skulle säkert välja alternativ 3) göra sig av med smycket för att hon känner för det, utan att fråga dig, för hon har ingen aning om att du ens kommer ihåg att hon har detta smycke, och kan inte tänka sig att du skulle bry dig.

"Ursäkta mamma, men jag anser det här vara en släktklenod, och för mig är det likvärdigt med något som du inte får sälja eller ge bort till någon annan; du MÅSTE helt enkelt ge det till mig. För det är en klenod för mig. Dina känslor är inte viktiga här."

Mamman kanske anser att det är något hon hellre vill ge till någon annan kär släkting.

Min svärmor har tre barn, och massor av fina, värdefulla smycken. Hon sålde den stora diamanten i sin förlovningsring till en brorson som skulle fria till sin flickvän, och satte sedan in en annan sorts sten i sin ring i stället. Helt enkelt för att hon blev så tagen av situationen med brorsonen och hans flickvän som var så kära i varandra, och för att de står henne nära. Tror du någon av hennes familjemedlemmar blev upprörda? Hon frågade både mig och sin dotter efteråt vad vi tyckte om det, och vi sa båda på varsitt håll att man ska göra det som känns rätt i hjärtat, och det gjorde hon.

Vi kan självklart skaffa egna smycken med värde och mening (t.ex. antika) om det känns viktigt för oss. Men det viktigaste är att det behöver egentligen inte alls kännas rätt för oss vad svärmor gör med sina smycken, utan det enda som spelar roll är hur det känns för henne.

Men nu har ju TS svärmor (som ju är den vi diskuterar; inte din mamma) varit och hälsat på släktingar i sitt hemland, och då är det med största sannolikhet till någon släkting eller möjligen en kär vän hon givit ringen. Eller sålt den, för att hon behöver pengar (vilket TS ju skrivit). Oavsett vilket så har svärmor rätt till detta, eftersom det är hennes ring. Folk tar arv som någon sorts rättighet. Oerhört girigt!

Om DIN mamma ger något för dig kärt till någon annan random person eller slänger det i sjön, så är det ju tragiskt av andra orsaker. Smycket, eller snarare att hon gjorde sig av med det, blir i det läget inget annat än en manifestation av hur otroligt dåligt ert förhållande är, eftersom det är uppenbart att hon gör det för att du ska bli besviken. Då är ju förlusten av själva smycket en piss i havet i jämförelse tycker jag. Då hade jag i stället frågat mig själv hur det blev så dåligt mellan oss att hon avsiktligt vill göra mig illa.

När menar du att man räknas som nära döden nog att rätten att fritt förfoga över sin egendom upphör? Får man vid 40 års ålder ge bort någonting till någon annan än sina barn, utan att det i din mening räknas som att man snuvar sina barn på deras arv? Vid 50? 60? Eller kanske aldrig?

Tack för att du informerade mig om vad en laglott är. Då kanske du även kan förklara hur TS svärmor gör sin son "arvlös" genom att ge bort EN sak som enligt TS är "en piss i havet" om man ställer det mot allt annat TS man står att ärva? Och igen, tydligen sträcker sig ditt "rättvise"tänk så långt att TS svärmor inte har rätt att ge bort en endaste ägodel - ett kvinnosmycke, när hon ändå inte har någon dotter att ge det till - utan att det i dina ögon är jämförbart med att hon gör sonen arvlös. Suck... Nej, entitlement issues. Look it up!

Nej, fast jag inte planerar att låta min egendom ärvas av någon annan än man och barn (ingen står mig närmare än dem) skulle jag aldrig drömma om att döma min svärmor på det sättet du gör ovan (hon vore visst "gemen" i dina ögon). Och varifrån utläser du att TS svärmor "aktivt gör sig av med egendom bara för att barnen inte ska ha något att ärva"!? Som man känner sig själv känner man andra antar jag.

Om DIN mamma ger något för dig kärt till någon annan random person eller slänger det i sjön, så är det ju tragiskt av andra orsaker. Smycket, eller snarare att hon gjorde sig av med det, blir i det läget inget annat än en manifestation av hur otroligt dåligt ert förhållande är, eftersom det är uppenbart att hon gör det för att du ska bli besviken. Då är ju förlusten av själva smycket en piss i havet i jämförelse tycker jag. Då hade jag i stället frågat mig själv hur det blev så dåligt mellan oss att hon avsiktligt vill göra mig illa.

Frågan är hur sonen fått en sådan extremt stark relation till smycket när inte mamman burit det på 25 år och legat i en låda för jag tror inte hon har haft det framme. Jag vill veta hur sonen fått denna extrema relation till detta smycket. Skulle vara intressant och höra. Jag kan bara spåna i att han stod där i mammas garderob, testade bh, kjol och blus och testade även halsbandet.

Ja precis, av det som finns kvar efter personen avlidit. Men jag tror nog du förstod att jag menade att man inte kallt kan räkna alla svärmors ägodelar som sina, (kanske) långt innan hon dör. Det är bara gamigt, och jag tror tack och lov de flesta har spärrar som hindrar dem från att hungrigt passa på sin gamla mammas smycken ifall hon skulle trilla av pinn.Du, och jag, vet inte om hon givit smycket till en kär vän, slängt det i havet eller sålt det.

Du läser mina inlägg som fan läser bibeln märker jag!  Jag skrev inlägget du citerade som en reaktion på dina inlägg om din mamma, speciellt den sista fetade meningen:

Tror verkligen inte detta om TS svärmor, för TS har skrivit följande om henne:

"Med tanke på att min man är hennes sol, måne och livs stora kärlek typ " 

Förutsätter alltså, och har förutsatt från början, att TS svärmor inte har gjort något för att såra eller skada sonen.

Hade min svärmor gjort samma som TS svärmor hade gjort skulle jag inte drömma om att döma henne, nej (det är ju precis det min svärmor har gjort!). Du läste helt rätt! Du missade bara budskapet i det du citerade: att man har större problem än ett smycke man inte fick ärva om ens mamma medvetet gör saker för att såra en.

Exempel på detta kan vara
1) Man har betett sig allmänt girigt och själviskt, mamma har tröttnat på ens beteende. = Dags för självreflektion!
2) Mamma har blivit dement med inslag av elakhet. = Inse att detta inte är mammas fel, utan en del av hennes tillstånd. Visst kan man sörja mammans förändrade personlighet, men det är knappast tid att sätta sig till doms över mamma.
3) Mamma är (och har alltid varit) narcissist, psykopat eller liknande och elakhet är en stor del av hennes personlighet. Ja, då visste du nog det som innan. = Det förlorade smycket borde inte komma som någon större överraskning.

Förstår du bättre hur jag ser på saken nu?