Jag undrar finns det någon annan med ungefär samma upplevelse som jag och min man och i så fäll hur mår n

Vi gick igenom samma hemska upplevelse i augusti. Att få se och hålla honom efter förlossningen (21+6) var ändå viktigt. För 2 veckor sedan fick vi besked att han äntligen kremerats och spridits i minneslunden. Det var ett avslut för oss. Jag fick veta bara några dagar senare att jag är gravid igen. Vi ser framåt men jag är så orolig nu! Det tog flera veckor innan jag kunde resa mig ur soffan och känna mig glad igen. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna skratta. Men det kan jag nu!
Jag har hela tiden haft kontakt med en kurator, sorgearbetet har varit viktigt.
Jag och maken har sörjt på olika sätt och ibland haft svårt att hitta ett läge där vi kan förstå varandra. Men nu, 3 mån senare är vi på samma ställe i sorgen.
Ta hand om er!