Jag undrar finns det någon annan med ungefär samma upplevelse som jag och min man och i så fäll hur mår n

Hej !

Jag och min man var på RUL I vecka 18 och fick reda på att vår underbara pojke har hjärtproblem . Vi fick först vänta en vecka för att komma till Specialisterna i Lund, under tiden levde vi med hoppningar och ovissheten. Där fick vi veta att vår kära barn kommer inte överleva detta.

Vi bestämde oss att avbryta graviditeten och det tog ytterligare en vecka till för att rätt medicinska godkänna vår beslut och i vecka 21+6 allt gick genom.

Min underbara son lämnade oss innan att han träffa oss.

Hela födelsen eller aborten var så hemsk , mycket verkar och det kändes inte alls rätt att han komma till världen på det sättet.

Han var död men ändå mitt barn, första barn och första underbara upplevelse.

Vi är verka glada eller ledsna . Vi befinner oss i chock läge. Allt var overklig !

Jag undrar om det finns någon som har samma hemska upplevelse och i så fall kan ni berätta hur mådde ni efteråt?

Tack!

Det är så tråkigt o höra att ändå så många upplever det hemska.

Det har gått tre månader för oss. Livet rullar på och han är en av vår gemensamma minne för livet.

Vi sörjer på olika sätt, jag vill prata om honom medan min man vill inte nämna något.

Jag kan träffa andras bebisar medan min man upplever att det är jobbigt att vara nära så många nyfödda.

Med stor förståelse för ens partner och tålamod man kan gå genom detta .

Beklagar din sorg och önskar er all styrke.

pumsemumsan skrev 2016-02-04 15:05:57 följande:

Jag hade för lite fostervatten vilket gjorde att min son inte skulle kunna leva utanför magen och fick först valet i om jag ville ansöka till Socialstyrelsen för att avbryta graviditeten och sen ändrades det till att, jag kunde välja direkt att få hjälp eller vänta på att kroppen själv gjorde det till missfall. Så i mitt läge kallade de det för ett assisterat missfall. V20+3 födde jag vårt barn. Smärtan är obeskrivlig. Stundtals känns det som att hjärtat verkligen går i sönder i mig och det gör så ont att jag inte kan andas.

Just nu försöker jag avgöra om jag gör rätt i att ha en riktigt minnesstund för honom, men samtidigt kändes det så brutalt med att det skulle ske anonymt.

Förresten, fler har frågat mig om det här sliter på vår relation, hur upplever ni det med er partner?

Jag undrar finns det någon annan med ungefär samma upplevelse som jag och min man och i så fäll hur mår n

INNEHÅLL