Lindrigt utvecklingsstörd

Är det läxor eller gäller det dig själv?

Inget av det.

Jag känner en gosse som är i övre tonåren nu och har känt honom sedan han var ett par år gammal. 

Han har lindrig utvecklingsstörning relaterat till alltför tidig födelse samt har han lite andra diagnoser som är inom NPF. 

Iallafall, han märker man ingenting av i det sociala, han är fullt fungerande, har förhållande, har extrajobb utöver skolan. Det enda som märks är att han är lite avvikande i blicken vid dialog som förmodligen kommer utav hans NPF, men utöver detta är det ingenting. 

Han har dock haft vissa problem i skolan, han har gått i vanlig klass, men tillhört särskolan, vilket verkar vara vanligt idag. Det han haft problem med är inlärningen och koncentrationsförmågan vad jag förstått. 

Nu går han en praktiskt linje på gymnasiet och det fungerar jättebra då han är väldigt praktiskt duktig, duktig snickare och har redan fått arbetserbjudanden trots att han tar studenten först i sommar. 

Min väns syster har ett lindrigt begåvningshandikapp. Det är inget som syns när hon går på stan en vanlig dag, man kan tala med henne i en kvart om vanlliga vardagliga saker på en fest utan att märka det. Men hon har levt väldigt skyddat som barn, jobbar i ett kök på äldrehem och vet inte så mycket om samhället eller fackämnen, så när man börjar tala om lite större sammanhang så märks det klart att hon inte hänger med, och då kan hon säga rätt märkliga saker.

Hon har haft problem med ett par män som har stalkat henne, försökt ta sig in i hennes liv och låna pengar och så, så min vän har periodvis varit riktigt orolig för henne.

Men hon är snäll som guld och har hittat en man nu, vi vet inte riktigt hur han är skapt men vi hoppas klart att de kan leva ihop och må bra tillsammans.

Jag har haft en vän med lindrig utvecklingsstörning. Det funkade för det mesta, vi hade inga djupa samtal utan tränade tillsammans och umgicks på raster i lite större gäng. Vi gick i samma klass och hon klarade aldrig några prov, men höll det hemligt. Hon pluggade väl mest för att ha något att göra och det funkade för henne, även om hon blev underkänd. Det var en folkhögskola och jag tror hon fick bidrag någonstans ifrån, istället för lån. Hon var trevlig och det gick bra att prata och umgås, även om hon ofta missförstod både vad som sades och vad det gällde det sociala. Hon tolkade ofta fel, trodde att killar var kära i henne fast de faktiskt inte hade givit några sådana signaler.

Hon var ganska egoistisk när man lärde känna henne närmare och blev ofta arg när hon inte förstod och ville inte lyssna på förklaringar. Men detta visade sig när vi blev närmare vänner. Jag tyckte det var lite skönt när vi inte skulle gå i samma klass längre, även om jag önskar henne allt gott. 

Jag tror att det beror mest på om personen också har något annat problem som tex någon NPF-problematik. Om man "bara" ha låg IQ kan man ändå vara socialt normal och funka bra i sociala sammanhang, ha jobb, osv.
Om man dessutom har tex autistiska drag eller aspergers kan det tillsammans göra att personen inte funkar socialt...

Jag har en granne som har träffat en tjej som har gått på särskola och har ett Samhall-jobb. Jag gissar att hon har någon sorts autism/asperger och det märks jättetydligt när man pratar med henne. Hon följer inte vanligt samtalsmönster, har svårt att förstå även enklare saker och jag tror inte att någon som pratar mer än 20 sekunder med henne kan undgå att märka det. Grannen är jättekär och verkar inte se vidden av problemet. Jag vet inte hur jag ska agera - jag är rädd att han måste ta hand om henne resten av livet, kommer att kanna sig ansvarig för henne osv. Om hon flyttar in hos honom (bor hemma trots att hon är 30) kommer han nog ha svårt att be henne flytta ut om han ändrar sig. Jag kan inte tänka mig henne som mamma, om man nu ser framåt. Tar gärna emot tips/idéer/tankar från dig, TS, eller andra...

Jag är lite löst bekant med en tjej några år äldre än jag som e trevlig och inte avvikande i sättet när man bara pratar lite allmänt med henne. Hon ser också bra ut. När hon berätta för mig att hon har lindrig utvecklingsstörning trodde jag först hon skämtade och började skratta. Sen insåg jag att hon menade va hon sa och förstod då att jag varit respektlös mot henne. Jag hade helt enkelt dålig koll på hur utvecklingsstörning kan se ut. Nu vet jag bättre. :/

I dom situationer jag möter henne i märks oftast inget alls om det inte blir fråga om siffror och att räkna ut nåt eller läsa och förstå en text. Hon har svårt förstå mer abstrakta resonemang.

Problemet e väl att utvecklingsstörning lätt förknippas med dom gravare formerna då man hos dom personerna inte kan undgå märka deras funktionshinder. Lite som att OCD förknippas med att skrika könsord i tid och otid fast många (dom flesta?) med OCD inte gör så utan kanske har mer "diskreta" tvångsbeteenden.

Btw har jag själv ADD :)

Hur är det med att skaffa barn som lindrigt utvecklingsstörd?Är det ovanligt,funkar det?

Det är vanligt. Inte sällan många barn med olika pappor. Det är även vanligt att dessa barn blir tvångsomhändertagna.

Finns kring 25 000 barn som växer upp med förståndshandikappade föräldrar det kan fungera om den ena föräldern inte har något förståndshandikapp och kan kompensera för bristerna.