Känner du någon, eller är du kanske själv lindrigt utvecklingsstörd?
Berätta gärna lite om hur personen funkar och hur det är att prata med den. Hur pass mycket hjälp behöver personen osv? Går det att ha ett förhållande med den om den andra personen är normal?
Jag har en nära vän som har en lindrig utvecklingsstörning. Hon har mått väldigt dåligt över det i perioder, och hon känner sig ofta utanför och lite mindre värd än andra. Jag försöker peppa henne, för hon är en av de finaste människor jag någonsin mött. Hon är så otroligt godhjärtad, så fin och snäll, det finns inget ont i henne någonstans. Enda som märks är att hon ibland är lite naiv och låter folk köra över henne tyvärr. Hon har man och barn och är en helt fantastisk mamma! Jag är glad över att ha henne som min vän! Vi har väldigt kul tillsammans. Vi lärde känna varandra då vi har barn i samma ålder och jag hade faktiskt inte en aning om att hon hade en utvecklingsstörning innan hon talade om det för mig.
Jag har en nära vän som har en lindrig utvecklingsstörning. Hon har mått väldigt dåligt över det i perioder, och hon känner sig ofta utanför och lite mindre värd än andra. Jag försöker peppa henne, för hon är en av de finaste människor jag någonsin mött. Hon är så otroligt godhjärtad, så fin och snäll, det finns inget ont i henne någonstans. Enda som märks är att hon ibland är lite naiv och låter folk köra över henne tyvärr. Hon har man och barn och är en helt fantastisk mamma! Jag är glad över att ha henne som min vän! Vi har väldigt kul tillsammans. Vi lärde känna varandra då vi har barn i samma ålder och jag hade faktiskt inte en aning om att hon hade en utvecklingsstörning innan hon talade om det för mig.
Jag har en arbetskamrat (lönebidragsanställd) som har en lindrig utvecklingsstörning. På ytan är hon som vem som helst, men man kan inte prata med henne om djupare eller mer intellektuella saker, då hänger hon inte med. Hon sköter bara enklare arbetsuppgifter och behövde mycket handledning för att komma in i jobbet. Men hon är jättetrevlig och har inga sociala svårigheter, så jag pratar gärna med henne över en fika eller så. Dock skulle jag nog inte få ut så mycket av djupare vänskap med henne, då vi är på så olika nivåer.
Vad jag vet har hon haft förhållanden, men är singel nu.
Och ja, jag skulle ha svårt att tänka mig förhållande eller nära vänskap med någon som inte var på (ungefär) samma intellektuella nivå. Jag är ingen professor eller geni själv, men jag vill ändå kunna diskutera viktiga och mer komplexa saker med partner och nära vänner.
Undrar hur det skulle vara om man är ihop med någon med lindrig utvecklingstörning ,eller hittar man varandra i samma kretsar.
Undrar hur det skulle vara om man är ihop med någon med lindrig utvecklingstörning ,eller hittar man varandra i samma kretsar.
Hur är det med att skaffa barn som lindrigt utvecklingsstörd?Är det ovanligt,funkar det?
Det går ju inte att generalisera så. Hade det varit "måttlig utvecklingsstörning" så hade jag sagt att det INTE går att ha ett förhållande, för det skulle bli något slags ömsesidigt utnyttjande där den utvecklingsstörde behöver hjälp med en massa saker och den normala parten kanske gör detta för att få sex, för att han inte får någon annan. Men när det gäller lindrig utvecklingsstörning så beror det på så mycket, framför allt hur mycket föräldrar och andra vuxna har kämpat under den utvecklingsstördes barndom och ungdom för att han/hon ska få med sig kunskaper, förstå så mycket som möjligt, utöka sin kännedom om världen.
Om jag tänker på en bekant jag har som har diagnosen "lindrig utvecklingsstörning", så går det att umgås med henne i vardagliga situationer och att prata om vardagliga saker, som vad man ska äta till middag, vilka butiker man brukar handla kläder i, vilket smycke som är finast. Det är ungefär som att prata med en femårig flicka.
Men man märker ganska snart att något är fel. Hon saknar omvärldskunskap nästan helt, och har inget intresse av att lära sig heller. Hon är helt ointresserad av politik t.ex.. Religion - där funderar hon på väldigt konkreta saker som om frukten i Edens lustgård verkligen var ett äpple, hur vet man att det inte var en banan? Den symboliska betydelsen går helt förbi henne - det går överhuvudtaget inte att få henne att förstå symboler.
Hon läser aldrig böcker. Hon kan läsa enkla texter typ kvällstidningar, men det går sakta och hon måste följa raden med fingret.
Exempel på saker som hon vräkt ur sig: hon tror att allt porslin som tillverkas i Kina, även idag alltså, är "Mingporslin" och därför väldigt värdefullt, hon vet inte att en 46-årig kvinna med största sannolikhet inte kan bli gravid på naturlig väg (och olika fertilitetsbehandlingar hade hon ingen aning om, hade aldrig hört talas om IVF), hon var inte säker på om det var sant att jorden var rund, visste man verkligen att den inte var platt och hur kunde man veta det egentligen? Hon använder sin mobil till allt, men hon fattar inte att det som kommer upp först på google är sökförslag, utan hon tror att det är svaret. Typ: man vill söka på föreställningen att Elvis fortfarande lever. Då googlar hon på "Elvis" och när sökmotorn kommer med förslaget "Elvis lever" så tror hon att det är bevisat att Elvis lever.
Hon kan bara tänka här och nu, inte framåt. T.ex. har jag försökt förklara för henne om detta med räntor, att det är billigt att låna pengar nu p.g.a. att räntan är låg, men att den när som helst kan gå upp igen och då kan det bli svårt att betala tillbaka lånen om man inte samtidigt har höjt sin inkomst lika mycket. Det är uppenbart att hon inte förstår detta resonemang alls, hon ser bara att hon vill ha pengarna nu för hon vill köpa det och det - och tyvärr har hon fått låna på flera ställen...
Hon bor sambo med en man, som är normalbegåvad eller rentav över det normala. Han är en typisk datanörd som har svårt att få kontakt med riktiga människor som inte har svans eller horn och befinner sig i ett datorspel. Dessa två verkar ha ett harmoniskt förhållande, lustigt nog!