skillsnässobarn - ge mig råd. Nu har pappan tvingat 11-åringen att träffa hans nya

sextiotalist

Äldre 1 Dec 06:23
147 svar

Citera Återställ Anmäl

skillsnässobarn - ge mig råd. Nu har pappan tvingat 11-åringen att träffa hans nya

Lena skrev 2015-12-01 06:05:45 följande:
Dottern borde förstå hon inte kan välja allt och att träffa någon är inte konstigt. Att ha en relation med är sannolikt för tidigt dock om hon känner så. Hon borde självklart bli tröstad om hon blir ledsen.

Jag tror du har gjort henne en björntjänst genom att låta henne tro hon kan bestämma allt över sitt liv.

Kan inte annat än att hålla med. Vi har låtit vårt barn ta de beslut som varit ok efter mognad och vad som är lämpligt men samtidigt gjort klart att vissa saker bestämmer föräldrarna om.

Att barnen ska bestämma över vuxna är fel.
sextiotalist

Äldre 1 Dec 07:05

#7

Citera Återställ Anmäl

Anonym (orolig mamma) skrev 2015-12-01 06:59:08 följande:
På vilket sätt bestämmer hon över vuxna?

Hon har sagt att hon vill vara delaktig och planera det med pappa. Men hon får inte det. Pappan kör över henne.

Och hur kan skulden att han tvingar sin dotter och kör över henne plötsligt vara min!?

Dottern har sagt att hon känner sig trygg hos mig och är glad hon hon får vara med och påverka. Varför inte ta det i hennes takt? Funkade för mig och min nya! Jättefint.

Det är delade meningar om detta. Hittat andra trådar pckså där fokus är på barnet.

Därför efterlyste jag råd från vuxna skilsmässobarn som varit i samma situation.

Jag ska kolla av med sambons barn som inte fick bestämma det alls. Då hade vi varit ihop ungefär lika länge samt att föräldrarna var inte ens officiellt skilda ännu.
sextiotalist

Äldre 1 Dec 08:03

#19

Citera Återställ Anmäl

Anonym (orolig mamma) skrev 2015-12-01 07:16:09 följande:
Gör inte det.

Du är helt diskvalificerad i frågan. Precis vad jag trodde.

Jag lyssnar inte på dina råd.

Såklart jag är det, efter över 20 år med sambon, ett suverän relation till sambons (numera vuxna) barn. Det har fungerat väldigt bra mellan dom och mig från första början.
När det har fungerat bra, så finns det ju ingen anledning att lyssna på råd och än mindre lyssna på barnen.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 09:28

#95

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Dotter) skrev 2015-12-02 09:19:25 följande:
Mina föräldrar chillde sig för 3 år sen.

Min mamma blev hemskt sårad men nu har hon träffat en ny så hon är glad igen. Tur, för det är så jobbigt när hon är ledsen och ändå låssas vara glad.

Min pappa har träffat en ny nu och hon har barn men jag vill inte träffa dom för min mamma kanske blir ledsen igen då. Typiskt också att min pappa ska behöva gilla andra ungar helt plötsligt när han chillt sig från mig och mamma.

Men du, du tycker det är rätt att din mamma träffar en ny, men din pappa ska inte få bli lycklig igen.
Sedan skiljde sig din pappa från din mamma och inte från dig. Det är tråkigt att du fått den uppfattningen.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 10:32

#102

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tvinga inte) skrev 2015-12-02 09:42:24 följande:
Några månader, tror jag. Det är lite luddigt eftersom han velade mellan henne och min mamma ända fram till det att den nya familjen flyttade in. Av de saker som fanns i det som fram till den här punkten var mitt rum gav han en del till sin nya barn, annat i min systers förråd och en del i en sopsäck på mammas farstubro.
Som många gånger innan, så är det personen bakom det hela som är problemet. Dvs hade din pappa varit en vettig fungerande förälder så hade han inte ens tänkt tanken på att kräva att du ska se hans nya och hennes barn som din familj. Lika lite som de ska behöva se dig som sin familj.
Att däremot förvänta sig att man har sitt rum kvar när man lämnat hemmet är nog lite för mycket att kräva. Mitt rum försvann helt när jag flyttade hemifrån, när jag hälsade på så sov jag på en extrasäng i gillestugan (ska väl tillägga att den som tog över mitt rum var en amerikans utbytesstudent).

Men mina saker (som var kvar) samlades ihop i kartonger och sedan fick jag själv bestämma vad som skulle hända med dom.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 11:16

#104

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tvinga inte) skrev 2015-12-02 11:05:55 följande:
Jag hade en egen bostad i en annan stad, så jag behövde inte ha rummet kvar. Det jag hade önskat mig då var snarare att få möjligheten att träffa min pappa någon annanstans än i det hus som fram till dess varit mitt föräldrahem. Jag föreställde mig att det skulle bli lättare att se ett annat barn boende i det som varit mitt rum med mina saker och någon annan än min mammas saker i badrummet om jag hade träffat personerna innan. Det visade sig att min pappa hade samma syn på min överkänslighet som många här och jag slapp konfronteras med något av det.
Man kan vara överkänslig, men det är för mycket att begära att världen ska anpassas efter ens överkänslighet.
Sedan kanske det inte ens är överkänslighet, utan en sak som man ibland måste konfroteras med för att gå vidare. Det kan ju helt enkelt vara så att det var din sorg att dina föräldrar skiljde sig du mötte, en sorg att du hade lämnat ditt barndom och blev vuxen. Då kan ens känslor blir irrationella.
Se tillbaka på händelsen. Kan det vara så att du plötsligt blev varse att du var vuxen, den barndom du än gång hade fanns inte kvar och nu blev det så påtagligt?
Vi flesta har fått göra mjukstarten, även om vi hade flyttat hemifrån så var ändå ens barndomsfamilj intakt (eller i vilket fall den familj som vi flyttade från var intakt), för din del verkade det vara som att allt hände nästan på en gång.

Och tänk efter, tycker du att det är OK att ett vuxet, utflyttat barn ska "godkänna" att nya flyttar in eller ens behöva vänja sig.
Personligen hade jag blivit topp tunnor rasande om jag hade varit i den situationen och ett vuxet utflyttat barn ansåg sig har rätten att bestämma över mitt hem.

Tänk själv, du har tagit över ditt barndomshem och helt plötsligt ska syskon, föräldrar "godkänna" att du flyttar ihop med en ny man.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 11:52

#106

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tvinga inte) skrev 2015-12-02 11:28:12 följande:
Jag krävde inte att få godkänna någonting. Jag bad att få träffa min pappa någon annanstans än där när jag var på besök i staden. Han sa att han inte ville träffa mig alls om jag inte ställde upp på hans villkor. Jag har aldrig ställt några krav eller ens haft några önskemål sedan dess och har inga åsikter om hur han lever sitt liv eller med vem.

Jag var som jag sagt tidigare redan vuxen och hade flyttat till en annan stad. Detta var grunden till att jag kunde säga nej. Innan dess var jag utlämnad till hans vilja och villkor eftersom jag bodde under hans tak och min vilja fram till dess "växte i skogen".
Grunden är helt enkelt en dålig relation mellan dig och din pappa. Det var nog mer den berömda droppen i bägaren här. Din pappa var som han alltid varit och agerade precis om den person han var.
Jag skrev godkänna inom citationstecken eftersom jag inte avsåg den starka betydelsen av godkänna, mycket för att jag läste hur du upplevde det med att ett annat barn tagit över ditt rum.

Som jag amatörpsykologiskt tolkar det.
Du och din pappa har haft en dålig relation sedan tidigare, och nu fick du ett faktiskt kvitto på hur relationen egentligen varit, att innerst inne har du haft en dröm och en illusion om en annan far/dotterrelation och nu sprack den rejält.
Jag har en släkting som gått igenom samma sak (här var det mamman) och när hon väl bröt relationen så var det just när hon fick det där kvittot om hur mamman egentligen var.
Men egentligen tycker jag inte det har så mycket med tråden att göra, för hur som helst så kanske pappan i tråden inte är smidigast och två envisa vuxna som tjurskalligt håller på sin "rätt" och på detta en envis dotter (som säkert fått sin envishet av sina båda föräldrar). Men inget som trådstartaren har skrivit påvisar att pappan vill dottern illa, utan jag läser in mest frustation att han ständigt motarbetas av mamman och dottern.
Och så verkar dottern vara en dramaqueen (inte ovanligt i den åldern) ständigt påhejad av sin mamma.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 12:27

#109

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tvinga inte) skrev 2015-12-02 12:13:31 följande:
Min poäng med mitt ursprungliga inlägg var att visa vad konsekvenserna kan bli av att ignorera barnens (i meningen avkommor) vilja och önskningar. Att bara köra över dem ger inte alltid önskat resultat.

Och jag ser en dramtisk mamma som med dottern ställt villkor och dessutom intalat dottern att världen kretsar kring dottern. Ett möte som kunde bli en odramatisk historia utvecklades till en Lars Norén-pjäs.
Tyvärr är det nog så att denna stackars flicka kommer troligen möta fler chocker i sitt liv när hon blir varse att hon inte kan diktera villkoren (precis som din pappa). Det finns en stor risk att dottern blir som din pappa, dvs på hennes villkor.
sextiotalist

Äldre 2 Dec 14:55

#116

Citera Återställ Anmäl

Anonym (orolig mamma) skrev 2015-12-02 14:47:42 följande:
Bry dig inte om vad de säger i forumet.

De sitter med egna åsikter, färgade av egna erfarenheter som elaka styvmammor. Kommentarerna är ofta utan empati med ett stort mått av skuldbeläggande av skilsmässobarn. Precis som de gör med dig.

Ofta förvrängs det man säger, man vill gärna håna, skrika ut skäms på dig till folk mm.

Det finns många sätt att leva sitt liv på. Du har ditt. Och dina känslor. Ingen behöver godkänna dem.

BRIS information om barn i skilsmässa och flera barnpsykologers trådar ger dig och min dotter rätt. Jag har filtrerat och bara tittat på inlägg från skilsmässobarn - det de säger är raka motsatsen till sextiotalist, brumma mm.

Flera av dessa som kommenterat hänger här dag ut och dag in utan eget liv. Det hinner man inte som välfungerande vuxen. Deras råd ska man inte lyssna på.

Take care!

tja, har man telefonmöte så har man. Det är mycket dötider och mailkorgen är rensad ;)
Men om du läst Brummas och mina svar sedan tidigare så har du också förstått att vi har en bra relation till våra "styvbarn" och en relation som är långvarig. Att både min sambos barn och deras mamma vände sig till mig när tonårshormonerna snurrade som värst, för att ha mig som medlare kanske säger en hel del om att relationen åt samtliga håll när det gäller detta har varit väldigt bra.
Jag har tröstat en gråtande mamma som inte nått fram till sina barn, jag har bannat och jag har lyssnat på sambons barn när de tyckt hela världen vänt sig emot dom (världen = mor och far som inte tyckte lika som ungdomarna)
sextiotalist

Äldre 3 Dec 08:35

#138

Citera Återställ Anmäl

BioBonus skrev 2015-12-03 08:12:29 följande:
Vilket märkligt resonemang. Menar du att är man äldre så har man ett större vuxenansvar än andra vuxna? Jag tar för givet att mina vuxna barn tar samma ansvar för vår relation som jag gör. Det är en av sakerna som följer med att bli vuxen - man får ta konsekvenserna av sina egna handlingar.
Och det har du ju gjort - du valde att inte försöka hitta en lösning med din pappa och tar konsekvensen av det. Utan att verka må nämnvärt dåligt över det så det är väl helt ok. Men att som ett vuxet barn lägga all skuld på sina föräldrar känns lite väl barnsligt och omoget tycker jag.
Så är det, som vuxen har man ansvar över sina relationer, till alla. Men man behöver inte ha ta ansaret över andras relationer.
I det här fallet så har ju (tvinga ingen) tagit sitt beslut att ha ingen eller minimal kontakt med sin pappa, oavsett orsak är det hennes beslut. Men är hon en vuxen person, så står hon för sitt beslut.
Det finns inget i världen som kräver att man måste umgås med föräldrar, vuxna barn eller vuxna syskon, om man inte vill. Man behöver inte har någon mer orsak än att man inte vill. Men man måste också ta konsekvenserna också. (ofta brukar det vara mer plus än minus om man väljer bort familjerelationer, då lojaliteten brukar vara stark och det krävs mycket för att man bryter, så konsekvenserna är ofta mer positiva än negativa).

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden skillsnässobarn - ge mig råd. Nu har pappan tvingat 11-åringen att träffa hans nya

skillsnässobarn - ge mig råd. Nu har pappan tvingat 11-åringen att träffa hans nya

INNEHÅLL