Inlägg från: ALSI |Visa alla inlägg
  • ALSI

    Drömmer om ett syskon till vårt änglabarn. Någon mer?

    För att göra en lång historia kort:
    Efter upprepade missfall (två ofostriga och ett MA) blev vi gravida igen. Den här gången gick det vägen, men tyvärr slutade hjärtat på vår vackra son slå i vecka 30+0. Till veckan har vi återbesök, då får vi kanske veta vad som hände.

    Jag älskar min son och han kommer för alltid finnas med mig. Än så länge är sorgen så oerhört stark, men så är även längtan efter ett levande barn. Kroppen bara skriker efter en bebis att ta hand om och vi längtar till vi kan börja försöka skapa ett syskon till vår ängel. Finns det fler där ute som försöker skaffa syskon till sina änglar?

  • Svar på tråden Drömmer om ett syskon till vårt änglabarn. Någon mer?
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-05 10:10:01 följande:

    Förlorande våran dotter i augusti, var då i vecka 42....

    Förstår precis känslan du har om längtan att skaffa ett små syskon till er son. Och sorgen som finns för sitt barn som inte överlevde går inte att sätta ord på.

    Trots negativa ägglossningstester är jag nu gravid i v. 10. Vart alltså gravid mindre än 2 mån efter våran dotter föddes.

    Är överlycklig för livet som växer i magen men med mycket försiktighet då man nu vet att "säker period" finns aldrig!


    Grattis till graviditeten! Det känns som man läser om många som blir gravida igen inom 2-3 månader. Jag hoppas så innerligt att det även gäller oss! Kroppen skriker efter en bebis att få ta hand om. Jag är jätterädd för att det kommer dröja att bli gravid. Det nya barnet kommer aldrig att ersätta vår lilla Filip, men längtan är så stark. Jag tänker att Filip kommer bli en fantastisk skyddsängel till sina småsyskon.
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-05 10:19:45 följande:
    Förstår inte riktigt vad du menar med din kommentar "...kanske inte för att få ett syskon till ja tyvärr nån som inte finns men för att få ett eget barn iaf.. "

    Jag har en dotter och alla mina framtida barn kommer alltid ha en stora syster, spelar ingen roll att hon inte finns i livet, hon kommer alltid leva vidare med oss.

    Antar att du inte menar ngt illa med din kommentar men man kan inte säga till någon att de inte har barn och kan därav inte skaffa syskon bara för att det äldre barnets hjärta inte längre slår...
    Förstod inte alls inlägget...
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-05 15:43:59 följande:

    Tack ? är som sagt överlycklig framförallt då det verkligen kom som en chock! Vi var på ul redan i v 6 och fick se hjärta som slog och ska på nytt ul i veckan. Så man börjar sakta men säkert känna mer och mer lycka och hopp om att det kommer gå vägen!

    Våra barn kommer vara de bästa skyddsänglarna, men man kan aldrig sluta att tänka på att det var inte så här det skulle vara, jag ska ha min lilla tjej här hos mig och inte en gravsten på kyrkogården... men livet är aldrig rättvist eller logiskt!

    Håller verkligen tummarna för dig att ni blir gravida snart igen!! Jag hade väldigt tur med avslag och så fick min första mens ca 25 dgr efter förlossningen.

    Och som jag skrev tidigare så visade ägglossningstest att jag inte hade ägglossning, men det var bivisligen helt fel!

    Ni har inte fått svar på vad som hände?

    De hitta inga fel alls på någon av oss, är både en fördel och nackdel...


    Självklart är det helt fel. Filip ska fortfarande vara i min mage! Alternativt på neo tillsammans med oss! Inte i ett kylrum för att vänta på att bli begravd :( att lämna honom på förlossningen och åka hem utan honom är en känsla av sådan total sorg som ingen som inte upplevt det kan ha en aning om hur det är... vi hade så mycket planer för allt vi skulle göra med honom...

    Vi ska på återbesök på torsdag. Får se om de hittat något. En teori är ju att jag hade en infektion eftersom vattnet gick i v 29+6, men alla kontroller och tester visade inget annat än att han fortfarande hade det bra där inne då. En annan teori är att han ströp sin egen syretillförsel då han med ena handen tryckt ut en bit navelsträng... Men vi tycker ju att det då borde synts något på navelsträngen, vilket det inte gjorde enligt min man.

    Jag börjar tröttna rejält på avslaget. Ibland verkar det vara över, men strax efter kommer det mer igen...

    Vad kommer du få för kontroller längre fram? Vi hade i den här graviditeten redan tre VUL innan kub pga upprepade missfall, men efter det gick bra så föll vi ju in i det vanliga programmet. De har sagt att jag kommer få fler kontroller, men vet inte vad. Jag hoppas de kommer kolla efter infektion vid flera tillfällen!
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-05 21:17:18 följande:

    De sa till oss att oftast om det är ngt med navelsträngen så brukar det synas på ngt sett, att den är skadad eller att det är en knut på den eller att bäbisen har den runt halsen eller så. Så verkar inte som att det skulle vara anledningen hos er tycker jag..


    Vad "hoppas" ni på för svar eller hur man ska uttrycka det på torsdag?


    Hos oss hittade det absolut ingenting verken på prover eller obduktion... 
    Men det som gör oss riktigt jävla arga rent ut sagt är att vi var inne på måndagen då jag hade haft huvudvärk en tid som inte gick bort och mådde helt enkelt inte bra, så min BM tog prover och hittade +2 i urinet, hon skickade mig till FL med detsamma, där de tog nytt urinprov (20-30 min efter förra) och det visade inget - inte en chock då jag precis lämnat ett urin prov, och detta påtalade jag dessutom. CTG var i sin ordning enligt läkaren, men det kom upp ett "?" vid flertal tillfällen på monitorn, detta har aldrig hänt oss tidigare - så självfallet vart vi väldigt oroliga över det. Men läkaren sa att ser bra ut och inget vi behöver oroa oss över. Vi frågade flertal gånger om igångsättning men vi var tvungna att vänta till helgen då man inte sätter ingång enligt policys och riktlinjer. Påtalade att jag ville bli igångsatt då jag inte mår bra och det känns inte ok, men de skicka hem oss med en klapp på huvudet med orden "..det är så här att vara gravid, bara gilla läget...".


    På onsdag åkte vi igen då jag inte känt henne på ett tag, då konstaterades det att hennes hjärta inte längre slog... så om jag hade blivit lyssnad på när vi var inne på måndag kväll så hade vi haft våran dotter hos oss idag, men den tanken är något som tar död på mig innefrån, så försöker undvika att tänka den tanken.


    Jobbigt med avslaget, jag verkar vara en av dom som har "tur" så att säga, helt borta efter ca 10 dgr...


    Vad hemskt för er med missfall innan och sen denna smäll... detta är min andra graviditet så har aldrig haft missfall eller MA.
    Under denna graviditet så går vi under "röd flagg" under hela graviditeten och det innebär att jag får precis alla undersökningar som jag vill ha i princip.
    Jag ringde dom så snart jag plussade och fick möte med en spec BM för samtal redan dagen efter (var bara i v. 4 då) och hon bokade då in VUL i vecka 6+4 och nu i tisdags träffade jag specialist BM igen som skrev ut Trombyl till mig (blodförtunnande medicin) som jag ska äta fram till max v. 32, och detta då det ska gynna blodtillförseln till moderkaka och bäbis, den ska inte vara farlig eller kunna påverka graviditeten negativt på något sätt.
    Har redan tagit en del prover och ska ta fler nästa vecka då jag även ska träffa "min" barnmorska och vi ska gå igenom planeringen framåt, hon har redan nu skickat remiss för KUB. Och vad jag vet nu kommer jag göra UL nästa vecka, sen KUB UL, sen blir det UL i ca v.15 och v.17-18 sen rutin UL i v. 19. Och därimellan ska det tydligen göras CTGen, lyssna på hjärtljud mm.  
    Men hos specialist BM blir det inte så mkt om inte min BM hittar ngt eller att jag kontaktar spec BM själv fram till v. 22 men efter det kommer spec BM ta över och då blir det UL med två veckors mellanrum och tillväxt ultraljud, navelsträngs koll mm. Och runt vecka 28-30 kommer vi planera för igångsättning som jag kommer får när bäbis "är klar", så runt v37-38 misstänkte hon, om jag inte personligen vill vänta.
    Detta är ju bara grovplaneringen därför skriver jag lite rörigt kanske, vet som sagt inte riktigt själv vad som händer, vill bara passera de första 12-13 veckorna och få KUB testet ur världen så man kan våga ta ut lite glädje!

    Så när du blir gravid igen, då ringer du sjukan med detsamma och kräver att du ska få det precis som du vill ha det! om du önskar blodprov varje vecka då ska de ta det! Men tvivlar på att de kommer att ifrågasätta dig på något sätt eller neka dig undersökningar.
    De sa inte ngt om din tapp eller så? Tänkte att vattnet gick så tidigt, läst att vissa öppnar sig för tidigt och därför går vattnet men att man kan få ett band inopererat runt tappen, sånna som riskerar förtidsbörd brukar även få en massa mediciner som ska hindra det hela, men allt beror ju på vad ni får för svar av läkarna i veckan.


    Egentligen vill man ju att de inte ska hittat något, tror jag. Då vet vi ju i alla fall att det är stor chans att det funkar nästa gång. Vi har redan en missfallsutredning påbörjad som inte visat något. Jag ska bara kolla anatomin på livmodern och sedan är den utredningen avklarad. Läkaren sa att det är något som kan vara värt att göra, så jag hoppas vi kan boka in det.

    Jag har tagit Innohep den här graviditeten (sprutor med blodförtunnande som enligt min läkare har forskning visat fungerar bättre än Trombyl, men jag har läst i andra missfallstrådar där det fungerat bra för de flesta med Trombyl). Läkaren sa att sprutorna ska jag självklart ta nästa gång också eftersom de verkar ha hjälpt. Det låter bra med så många kontroller i alla fall! Vi känner oss så väl omhändertagna på kvinnokliniken här, så jag hoppas verkligen nu att det kommer fortsätta vara så! Jag kommer ringa så fort jag plussar! Jag kommer också bli igångsatt i v 37-38 (eller sa hon 40?) sa läkaren eftersom det är en risk att gå över.

    Alla dessa "om" är så jobbiga. Jag vet ju också vad stor chansen hade varit om vår son hade fått komma ut, som han verkat vilja... Men jag förstår inte varför ni behövde vänta till helgen? Lät ju som begynnande havandeskapsförgiftning? Usch, jobbigt! Stackars er!

    Vi var inne kvällen innan vattnet gick. Då mätte de tappen och den var stängd och 33mm (ska vara minst 25), så det verkar inte vara något problem med den. På natten sedan hade jag värkar, men de kändes bara i ryggen så jag förstod inte att det var värkar. På morgonen gick vattnet och när vi kom tillbaka till förlossningen nio timmar senare hade tappen krympt till 17mm pga värkarna. Allt verkade dock bra med bebis fortfarande och jag skulle bli inlagd till han kom ut (senast v 37+). Bebisarna har det ju trots allt bäst i magen och att vattnet går så tidigt verkade inte jätteovanligt, utan snarare något de verkade ganska vana med utan att det är någon fara för barnet. Vi fick besöka neo och kände oss trygga, men något hände och morgonen efter hade Filips hjärta slutat slå när vi skulle göra ctg :(
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-07 08:48:00 följande:

    Tycker verkligen att du ska kräva att få göra kollen på livmodern, för om det är så att de hittar ngt så vet de vad som behövs göras i framtiden eller om de inte hittar ngt så får man vara glad över det och tyvärr se det hemska som hänt som otrolig otur... 
    Har ni gjort någon undersökning på dig och din partner, tänker mer om det finns ngt genetiskt som kan påverka det hela?


    Vi var väldigt tvivelaktiga inför resultatet av prover och obduktion, då vi inte visste vad som var bäst - en orsak eller extrem otur.. Om vi fått en orsak så hade man kunnat i denna graviditet och framtida hålla extra koll på just det och på så sätt undvika hemskheter, men nu fick vi "en nitlott" som läkaren kalla det och det innebär att det inte finns ngr som helst risker att detta ska hända igen enligt dom... vet inte vad som är bäst.


    Man kan ju tycka att sprutor ska ha en starkare effekt än tabletter, så det är bra att du ska få dom nästa gång också! 
    De sa att jag var tvungen att passerat 42 fulla veckor för att räknas som övergången, och på måndagen när vi var inne var vi i v. 41+3, så enligt policys och riktlinjer sätter man inte ingång innan man gått 42 fulla veckor... Jag är nästen helt övertygad om att jag fick en hastig havandeskapsförgiftning, men läkarna hävdar att så är inte fallet...

    Oj, den hade krympt rejält på så kort tid! Låter konstigt att det inte var "någon fara" att vattnet hade gått, trodde att man ville ha ut bebis så snart vattnet gått, eller iallafall inom de närmsta 24h ?
    Men att du inte fick ligga med ctg hela natten? 


    Jo, jag ska ta upp kollen av livmodern på torsdag. Efter det är ju också missfallsutredningen helt klar och det känns skönt att få den avklarad, inte bara delvis avklarat. De har tagit massa prover på mig och kromosomtest på maken, men inte hittat något. Allt tyder på ren otur... Och det är ju egentligen bra. Jag fick dock sprutorna i alla fall även om proverna inte visade ökad risk för blodproppar. Kanske var det trots allt de som hjälpte oss att komma förbi vecka 13... Det känns skönt att det inte låter som någon tvekan om att jag ska ha dem igen iaf. Jag har kvar, så jag kommer nog börja ta dem direkt jag plussar. Hoppas det inte dröjer allt för länge!

    Jag känner att om de inte hittar något fel, alternativt att det var en infektion känns det nog bäst, som att det kan funka nästa gång om vi håller koll så jag inte får en ny infektion. Jag tror det är svårare att få veta att om det var något fel på Filip. Då känns det som större risk att det skulle hända igen...

    Tidig vattenavgång är inte särskilt ovanligt och det blir aldrig helt torrlagt där inne. Vattnet fylls på hela tiden, men det rinner ju ut också, men det ska i alla fall inte vara någon fara för barnet. Det är lixom en rutingrej... Jag fick kortisonsprutor för att skynda på lungutvecklingen ifall han skulle kommit ut för tidigt, då det är det som är mest kritiskt efter vecka 30, i övrigt ska ju bebisarna då bara växa till sig.

    Det är flera som frågat om jag var uppkopplad, och jag har tänkt på det där. Det är väl det enda jag känner de kunde gjort annorlunda, annars känner vi oss väldigt nöjda med behandlingen från sjukhuset. Visst skulle man ju också vilja veta vad som hade hänt om de gjort ett vändningsförsök på Filip när vi kom in, men utöver det känns det inte som det var så mycket mer de kunde göra. Frågan är dock om man hade hunnit ta ut honom ändå om jag var uppkopplad. Visst det kan ju ha visat en trend med hjärtat, men det kan ju också slutat plötsligt... Jag tror det slutade precis när vi skulle lyssna på morgonen eftersom jag och den första BM som försökte lyssna tyckte att vi hörde, bara att vi inte fick upp någon kurva. Hon sa att jag inte behövde oroa mig för hon hade hört honom hela tiden, vilket jag ju också tyckte att jag hade... Men sedan var det ingen mer som hörde och på UL såg de att hjärtat inte längre slog. Vi hade sett det slå för första gången 24 veckor tidigare... Där hade vi ett "om" till... Undra hur många man skulle kunna räkna till.
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-07 12:54:21 följande:

    Ja dom där "om" är för jävliga rent ut sagt, tror inte man överlever om man tänker på dom för mycket.
    Vi har gjort en anmälan till LÖF, då vi vet (läkarna har själva sagt det) att om vi blivit igångsatta på måndagen/tisdagen så hade våran dotter (vill inte skriva ut hennes namn i ett sånt här öppet forum, därav nämner jag det inte...) levt idag, så om dom bara tagit mina känslor och oro samt det jag sa på allvar hade det inte varit så här. Men det är som sagt ytligare ett "om" som tar död på en...


    Är väldigt hemskt att ni ska haft sådan "otur" så många gånger, men som du skriver - skönt ändå att veta att allt är bra med alla medicinska tester, bara hålla tummarna inför den sista undersökningen.

    Hade ingen aning om det där med vattnet, fick bara infon att om vattnet går och förlossningen inte startat så blir man igångsatt inom 24 timmar, men det var ju först vid v 37-38 jag fick den info så är lite annorlunda situation då.
     
    Hur länge sen är det nu det hände för er? För oss är det nästan exakt 4 månader...

    Börjar bli mer och mer nojig inför UL på torsdag, kom ihåg att jag hade en liten oro för missfall med dottern men nu känns den ännu värre, nu känns det nästan som att jag förväntar mig att det inte ska slå något litet hjärta där på monitorn...
    Är det någon känsla du känner igen? Förstår om du inte vill prata om det!


    Nej, man borde försöka koppla bort de där "om"en... Man blir ju tokig av dem. Men så hemskt för er att veta att hon troligen hade levt nu... Vi vet ju mer att det skulle vara en stor chans att han skulle leva nu, men eftersom det hände redan i vecka 29+6 eller 30+0 så är det ju heller inte helt säkert att han hade överlevt. Bara att teorin pekar på att han hade det... Någon anledning tycker man ju att det borde finnas till att han ville ut.

    Hur funkar det med en anmälan? Har ni någon möjlighet till någon slags kompensation (finns inget som kan kompensera för er dotter så klart) eller är det bara att sjukhuset får en anmärkning på sig?

    Så klart att alla oroar sig i en graviditet, men sjukhusen måste börja lita mer på mamman kan man ju tycka! Ni hade ett barn sedan innan? Då vet ju du mer hur det ska kännas! Vår son var väldigt lugn i magen så jag fick komma extra till min BM och lyssna på hans hjärtljud. Det är jag tacksam för och att hon lyssnade på min oro och lugnade mig. Tyvärr hjälpte ju dock inte det...

    Jo, man undrar ju vad vi gjort för att förtjäna all denna otur...

    Mina två första missfall var ju ofostriga. Första gången hade man ju ingen aning om något och blev helt ställd när de sa att livmodern var tom. Jag vet att de också var väldigt dåliga på att förklara och vi fick gå hem och googla för att fatta mer. Andra gången funderade vi på att boka in ett tidigt VUL, men fick ju i så fall göra det privat och de hade så dåliga telefontider minns jag så vi skippade det. Vi tänkte ju att det aldrig skulle kunna hända en gång till... Tredje gången hade vi blivit tillsagda att ringa så fort jag plussade för att boka VUL på kvinnokliniken. Vi var livrädda, men blev så klart lättade när vi såg ett hjärta slå runt vecka 7. Tyvärr slutade det i vecka 10. Nu sista gången trodde nog varken jag eller maken att det verkligen kunde gå vägen så vi var så nervösa inför varje UL (vi gjorde ett i v. 5, 7, 11, kub och RUL). Varje gång vägrade maken titta på skärmen innan läkaren eller BM sa att det såg bra ut. Så visst känner jag igen din nervositet! Jag håller tummarna för att allt ser bra ut på torsdag!

    För oss är allt nytt. Vår son dog den 25/11 så sorgen, saknaden och längtan är väldigt färsk...

    Prästen ringde nyss och han kommer hit på onsdag för att prata om begravningen med oss... Att begrava sin son, vem hade kunnat ana att man skulle behöva göra något så hemskt?
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-07 15:17:58 följande:

    Om LÖF, lof.se/patient/anmal-en-skada/, anser att det har skett en patientskada så kan man få kompensation i form av pengar. Men vi känner mest att vi gör en anmälan för att få läkarna att höja värdet av vad patienten säger. Men tror ju tyvärr inte att våran anmälan kommer göra någon större skillnad.. Var vår kurator som tycket att vi skulle anmäla. 

    Jag har inga barn sen tidigare, min dotter var min första graviditet och nu är jag gravid med mitt andra barn. Så var ju även delvis därför man inte "tvingade" till sig en igångsättning, idag kommer jag aldrig godta ett "Nej" från en läkare, de ska göra de undersökningar och ge mig den vården jag behöver för att känna mig säker.


    Förstår verkligen din make, att han inte ville titta på monitorn... Är lite som att bäst att inte börja våga hoppas/tro att allt är bra, utan förbereda sig på det värsta så man enbart kan bli positivt överraskad - känns som att det är så för mig just nu. Min make har sagt att han inte vet hur han kommer klara av när de ska leta efter hjärtljudet i denna graviditet, sist så fick ju aldrig ngt hjärtslag...

    Oron finns väl där oavsett om man haft missfall eller inte, bara försöka att inte tänka på det allt för mycket. Men alla graviditetssymptom är ju här iallafall, känner lite mer glädje över dom denna gång, fast foglossningen börjar bli riktigt hemsk.
    Började jobba i torsdags förra veckan (vart sjukskriven sen maj) och foglossningen gick aldrig över så nu är den redan i samma smärtstadie som när jag var i vart sjukskriven pga det. Jobbigt men man tar smärtan med lite mer glädje nu kan jag säga!

    Vet att du fått höra det - men det blir lättare... Sorgen, smärtan, ångesten och allt där till kommer alltid att vara stark och finnas där, men du kommer att lära dig att leva med den. Trodde aldrig att det skulle sluta att göra ont, och det gör det inte heller - men idag ca 4 månader senare har jag lärt mig att leva med smärtan, sorgen och ångesten lite bättre, jag kan prata med människor om väder och vind, jag klarar av att gå till jobbet, så förhoppningsvis kanske jag snart vågar börja träffa mina vänner igen.

    Har fortfarande inte förstått att vi har begravt våran dotter, i vår ska vi beställa en sten, vi har inte klarat av att göra det ännu. Vetskapen slog mig att vi numera har en familjegrav och båda jag och min make vet vart vi kommer begravas, något jag aldrig trodde man skulle behöva avgöra under sitt första år som gifta (fick reda på att jag var gravid med dottern 1 vecka efter allt med bröllop, bröllopsresa mm var bokat betalt och klart) Har verkligen inga tips eller råd till er kring begravningen och all planering runt om förutom att verkligen se till att finnas där för varandra och förstå varandras sorg...


    Okej. Ja, det var ju bra att kuratorn rådde er till det. Tycker ni att ni fått bra stöd av honom/henne? Vi har bara träffat vår en gång efter vi lämnade sjukhuset, men det var skönt. Hon har också hjälpt oss kontakta försäkringskassan och begravningsbyrån.

    Förlåt, hade för mig att jag hade läst att du hade ett barn sedan innan. Vi har känt varje gång nu att "om man iaf hade ett barn att glädjas för". Det hade säkert inte gjort något lättare. Men man hade iaf haft ett barn att vara glad för och njuta extra av... Nästa graviditet vet man mycket mer och kommer kräva helt andra saker.

    Min make var inte med sista gången de letade efter hjärtljuden. Eftersom det var bestämt att jag skulle vara inlagd i två månader och vi kände oss trygga åkte han till jobbet. Vi kände att det är ju den rutinen vi måste skaffa. Jag trodde inte bebisen skulle stanna i magen i 7 veckor till som de ville, men jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle behöva ringa och säga de hemska orden "han är död!" Strax efter maken kommit till jobbet. Kan inte föreställa mig hur hjälplös han måste känt sig...

    Oron finns så klart alltid där oavsett vad man gått igenom. Nu har man bara ett nytt perspektiv på allt. Skönt att du har alla symptom iaf. Jag mådde jätteilla fram till RUL förra gången och fick hela tiden höra att det var bra och tydde på en stark graviditet.

    Jobbigt med foglossning så länge. Jag hade inga besvär alls av min graviditet. Är dock idrottslärare så jobbet började precis bli rätt tungt. Jag trodde att foglossningen brukade ge med sig strax efter förlossningen? Eller ja, nu har du ju varit gravid ett tag redan ioförsig ja... Hur har det känts att vara tillbaka på jobbet? Planen är att vi ska försöka komma bort på någon resa och sedan börja jobba i januari. Jag får se om jag börjar på deltid...

    Vi har försökt att träffa lite vänner redan, även de med barn. Det har känts skönt att komma hemifrån lite och tänka på något annat i en halvminut... De dagar vi inte har något planerat är jobbiga. Vet inte vad man ska hitta på hemma, mer än att gråtattackerna plötsligt kommer, men jobba än orkar man ju inte. Huvudet fungerar ju inte... Försöker gå upp i tid, äta regelbundet och motionera/komma ut något varje dag. Hur har ni spenderat tiden tillsammans hemma? Vi är tillsammans nästan hela tiden och det känns tomt om man tom är i olika rum en längre tid... Jag har skrivit en massa. Det är skönt att rensa huvudet och det är skönt att kunna gå tillbaka och läsa.

    Vi har börjat titta på sten, men vet inte alls vad vi vill ha... Vi känner att vi vill ha en ganska liten eftersom han var så liten, men jag började fundera på det där med familjegrav. Var det något ni blev tillfrågade om? Vi vet inte riktigt vilka vi vill ska komma på begravningen heller. Det var ju bara vi som träffade honom... Samtidigt är han ju vår förstfödde och kommer alltid vara en del av vår familj.
  • ALSI
    skiz skrev 2015-12-07 19:09:03 följande:

    Vi har fått jättebra stöd från våran kurator, hon kom till oss dagen efter förlossningen på sjukhuset och pratade lite sen har vi träffat henne varannan vecka sedan dess, nu ska vi träffa henne på torsdag igen. Tror att samtalen med henne kommer pågå under hela denna graviditet då det finns mycket känslor och rädsla.

    Förstår känslan, man tycker ju att det finns så många barn där ute som har föräldrar som inte vill ha dom - varför får dom barn men inte jag?


    Min make har en son sen tidigare (8år) och på grund av det har man blivit tvingad in i vardagen de veckor han varit här. Han var inte hos oss den första månaden, jag klarade inte av det... 
    Jag var i princip helt sängliggandes den första månaden, så tycker det är väldigt starkt av er att ni redan börjat träffa vänner, motionera och så - verkligen jätte bra!
    Då jag reagerade med att stänga in mig och jag klarade verkligen inte av att gå ut, var så fruktansvärt jobbigt när man skulle till sjukhuset - hade sån ångest av att kliva utanför ytterdörren. Raka motsatsen till hur jag är som person - både mina föräldrar och min make kände inte alls igen mig, så den första tiden vet jag inte riktigt alls vad vi gjorde.
    Klarade inte av att vara ensam, var knappt så att maken kunde gå på toaletten utan att jag fick en panikattack (enligt läkarna fick jag tydligen det), var som att hela jag stängdes ner, jag bara grät och vågade knappt gå runt i mitt eget hus. Men efter ca 1 månad hände något och jag började läka, och med det började jag och min make att åka runt rätt mkt med bilen, titta på film, gick i skogen.
    Men som du säger - blir fruktansvärt mkt tid över, men vi försökte se till att ha 1 sak att göra varje dag. Typ städa måndag, handla mat tisdag, frosta av frysen onsdag, tvätta torsdag, kurator fredag osv. Det hjälpte även att få koll på dagarna och försöka få in lite rutin på allt.

    Läkarna sa till mig att foglossningen brukar ge med sig senast 3 mån efter förlossning, men i värsta fall - väldigt ovanligt - så blir man inte av med på kanske 1 år. Men den har varit konstant för mig nu, den har inte blivit det minsta bättre sen efter förlossning, och nu förväntas den bli värre då jag lider av det så här tidigt i graviditeten. 
    Skönt för dig med en nästintill "smärtfri" graviditet - jag hade alla symptom som finns fram till förlossning; illamående, kräktes, foglossning, sura uppstötningar, halsbränna, sömnbesvär, operation för karpaltunnelsyndrom mm och nu är alla tillbaka nästan - men som du skrev - läkarna tycker det är "bra" för då är det mkt hormoner och sånt.

    Vart väldigt skönt att vara tillbaka på jobbet, men för 1 mån hade jag inte klarat det tror jag. Var inne några gånger och hälsade på innan - var livrädd för att någon skulle säga ngt klantigt - vill inte prata om min dotter på jobbet för kan inte prata om henne utan att tårarna börjar rinna. Men min chef har meddelat alla att jag inte vill prata om det och de verkar de flesta har lyssnat på, är dock jobbigt med alla sorgsna blickar och "sneda huvuden" när de säger Hej - om du förstår vad jag menar. Men försöker ta över samtalet och börja prata om väder och vind istället så brukar de sorgsna blickarna försvinna.

    Förstår att du skicka honom till jobbet - allt var ju i sin ordning! Men fy fan hemskt, att du fick berätta för din man via telefon - kan inte tänka mig hur det måste kännas för er båda...
    Ringde min mamma och berättade och det var det jobbigaste samtalet jag någonsin gjort, och du fick ta det med din make.. finner inga ord <3

    När vi var och tittade ut gravplats så sa "vaktmästaren" att vi skulle tänka igenom hur vi ville ha det för mig och min make - för att kunna göra ett sånt beslut om familjegrav, eftersom när man väl begravt någon så är det svårt att ändra sig.
    Men då vi båda önskas att kremeras, vi valde även detta för våran dotter, så är det "enklare" att skapa en familjegrav då det får plats minst 9 st urnor på en gravplats gentemot ca 3 kistor. Så därför kände vi att det var det enda rätta med en familjegrav. Och att vi väntar med stenen är framförallt för att jag kände att jag inte var i skick att bestämma vilken sten ännu, utan vill avvakta så man får lite perspektiv på allt så man inte ångrar sig.

    Vi valde att endast närmsta familjen fick delta på begravningen, och det tycker jag fortfarande var rätt beslut. Tänkte mkt på "vilka är det som verkligen älskar våran lilla flicka?" och vi kom då fram till att det var bara familjen som vi ville ha med. Så ta med dom som ni verkligen känner att ni vill ha med. 


    Kuratorn var och hälsade på oss redan innan vår son var född. Då var vi lite skeptiska till henne och tyckte att hon kändes lite "puttig nuttig", men nu när vi har träffat henne efteråt är vi mycket nöjda och det är skönt att komma till henne. Hon har bara sagt att hon ska följa oss en tid framöver. Beror väl lite på både vad vi vill och vad hon tänker sedan antar jag, men det låter ju skönt att du får gå hos henne under din nuvarande graviditet. Måste ju vara många tankar som snurrar!

    Jag vet inte riktigt hur jag fungerar. Det är mest de plötsliga gråtattackerna som är jobbiga (har nog också haft något av panikattacker). När jag fungerar ungefär "som vanligt" är det bara jobbigt att gå hemma, men egentligen vet jag ju att jag inte alls fungerar som vanligt... Det var jobbigt att gå utanför ytterdörren i början, men vi började direkt att göra lite utflykter. Första dagen hemma bestämde jag till exempel att vi skulle åka till kyrkan och se om det var nog fint att begrava vår son där. Tror det har hjälpt oss att vi började med lite kortare utflykter på en gång. Skönt att du har börjat läka i alla fall och att det ändå relativt tidigt (finns ju inget normalt för hur länge man ska sörja...) började bli bättre. Sedan gissar jag att nya graviditeten har hjälpt också. Själv har jag fortfarande lite, lite avslag som känns som det kan hålla i i en evighet till... Gör mig frustrerad! Man vill ju inte ha några kroppsliga minnen av förlossningen när man inte har en bebis att ta hand om...

    Att ha en aktivitet varje dag låter bra, jag har försökt tänka lite så, men ibland blir det ändå mycket dötid hemma. Hade man varit sjukskriven inför graviditeten hade det ju varit en annan sak. Då hade man ju velat fixa för bebis hemkomst...

    Jag trodde att mitt illamående och kvällskräkningar skulle hålla i sig hela graviditeten där ett tag, men plötsligt en dag runt v. 20 var de borta. Halsbränna hade jag lite på slutet, men bara på eftermiddagen, inte när jag skulle sova. Så jag har nog varit ganska förskonad i alla fall. Får se hur det blir nästa gång, men som sagt, man tar ju allt i utbyte med att få komma hem med en bebis.

    Det där med att hälsa på på jobbet låter bra. Jag har funderat på att göra det. Tänkte komma på terminsavslutningen, men nu blev begravningen den dagen. Jag vill ändå prata om det som har hänt, känns konstigt när folk undviker det, och jag mår bra av att få berätta, men det är ju som du säger att tårarna börjar rinna. Så jag vet inte vad jag vill när jag börjar jobba... Men jag börjar nog nästan mer gråta av de sneda huvudena... Får jag berätta är det i alla fall något som mår bra i mig. Jag är en mamma som får berätta om min vackra son. Ett snett huvud eller en sorgsen blick gör mer att jag själv bara börjar tänka på hur orättvist allt är och hur mycket jag längtar efter och saknar min son. Men som sagt, för mig är ju allt väldigt färskt fortfarande...

    Jo, det telefonsamtalet var så hemskt. Barnmorskan erbjöd sig att ringa åt mig, men jag ville ringa. Måste varit så oerhört hemskt för min man och han berättade idag att hans chef började gråta när han berättade. Chefen har själv gått igenom flera missfall (inte jämförbart med ett dött barn, men de som gått igenom det har en lite större aning om hur det är iaf) och vet vad vi har gått igenom tidigare. Det tog ca en halvtimme till maken kom till förlossningen och det var så långa 30 minuter. Läkaren var där hos mig hela tiden och jag grät, skrek och visste inte vad jag skulle göra...

    Ska tänka en vända till på det där med familjegrav då. Vi kommer inte kremera vår son. Det var vad både jag och maken ville direkt. Jag väljer att tänka på vad vacker han är när han ligger där invirad i sin filt som jag har sytt åt honom. Han har också en nalle med sig. Tankarna vad som händer sedan i jorden ignorerar jag utan tänker på att det är så det alltid kommer vara. Min son i sin filt gjord endast för honom, tillsammans med sin nalle och ett brev från oss.

    Vi tänker också att det är närmsta familjen. Vi, far- och morföräldrarna, men sedan funderar vi över syskon. Ingen av oss har någon supernära relation med våra syskon, men samtidigt känns det som de "borde" vara där... Far-och morföräldrar är självklart. Det är ju deras efterlängtade barnbarn och det är en stor sorg även för dem.
  • ALSI

    Hur lång tid tog det föresten innan försäkringskassan ringde er? Står i brevet att de ska göra det... Har försökt att ansöka om mina 29 dagar på mina sidor, men det går ju inte eftersom barnet inte finns där... Vill inte bli utan pengar en månad. 80% känns lite nog...

Svar på tråden Drömmer om ett syskon till vårt änglabarn. Någon mer?