Jag o pappan grälade. Han blev så arg så jag fick en knytnäve i ryggen. Då vände jag mig om och såg att vår 4,5-årige son hade sett det.
Mår fruktansvärt dåligt. Hur reparerar jag/vi detta till vår son på bästa sätt??
Jag slåss, rivs och nyper också när jag blir arg. Oftast börjar jag... Men inget barnen sett.
Jag blir så ledsen när vi bråkar, springer ofta iväg och gråter. Vilket förstås gör barnen rädda. Vi har en 4-åring och en 1-åring.
Vi har problem. Ska ta tag i det.
Vad kan vi göra nu i första skede för att reparera skador hos vår son?
Stanna inte!!!!!! Visa din son att det där är så fel det kan bli, lämna. Finns inget annat.
Kunde lika gärna varit pappan som skrivit trådstarten således ..
Varför slåss du/ni vad är det för fel på er??
Om orden tar slut - slåss man då??
Varför inte bara lägga ner för stunden och gå därifrån??
Slår ni barnen också?? När orden tar slut??
Då varken du eller pappan verkar vara en frisk människa, bör ni adoptera bort sonen och således ge åtminstone honom chansen att växa till en normal människa
och få ett bra liv.
Om ni förstör ert eget liv, ok, men förstör inte hans liv också!!!
TS, alla blir vi arga. Men våld förvärrar bara allt.
Hur ser ditt självförtroende ut? Hur är det med självkänslan? Känner du dig värdefull eller värdelös?
Hur känns det efter att din man slagit dig? Kan du med en axelryckning gå vidare? De jag känner som levt i våldsamma förhållanden har förminskat problemen totalt. Om de t.ex. inte fick stora blåmärken efteråt "så var det ju inte så farligt". Det skulle nästan krävas en hel blodpöl för att de skulle reagera.
Har du växt upp i ett hem med våld? Jag vill ogärna gissa, men jag har mina aningar. Du skriver att dina ord tar slut och då tar du till våld, och likadant gäller för din man tänker jag.
Älskar du din man? Skriv inte "ja" direkt bara för att, utan tänk verkligen efter här. Din man som slår dig, och du slår honom, älskar ni verkligen varandra från djupet av era hjärtan?