Mår dåligt av att amma.

Äh, det där ska folk inte ha åsikter om! Fast jag vet ju att många har det ändå. Säg bara "det var en bättre lösning för oss med flaska" och le soligt. 

Jag struntade i det vad andra tycker.Det är din kropp-du bestämmer.Vet många som inte har ammat,det är inte konstigt.Viktigaste att du och bebisen mår bra

Var ärlig och säg som det är. Brukar funka bäst. Och är det nåt pucko som säger nåt dumt försök glömma det. Du gör ditt val om vad som är bäst för dig och ditt barn!

Jag hade det likadant med yngsta barnet. Var rädd att det skulle bli sämre för henne om jag slutade att amma och kämpade på med syntocynonspraj för få rull på det och sedan pumpade jag och gav i flaska. Det fungerade ett ta till dess att jag var så slutkörd. Jag gjorde intet annat än att pumpa och ge dygnet runt.
Jag valde att sluta helamma när flickan var 2 månader och gav ersättning och ammade mer för mys.
Skönt att slippa mjölkstockningar, tös som inte var nöjd, spruckna och söndersugna bröstvårtor. Och så här i efterhand så inser jag att jag borde ha avbrutit amningen tidigare. Hoppas du får hjälp TS och att du kommer farm till något som fungerar bra för dig och din lilla bäbis. Lycka till

Men guud, läste inlägget och trodde att det var jag som skrivit det! Och då hade jag inte det riktigt lika jobbigt som du ändå, tror jag.. Jag "gav upp" efter ca två veckor.. Jag ville inte ge upp men det var för jobbigt och jag ville inte känna irritation mot min egen lilla bebis så fort han ville ha mat. Tillslut började vi ge ersättning några ggr/dag. Sen blev det automatiskt bara mindre o mindre amning. Fortsatte amma morgon och kväll i en månad ca, samt "mysamma" lite men sen rann det ut i sanden. Det tog ett tag innan det dåliga samvetet och de där tankarna du oxå har, gav sig, men det kändes samtidigt såååå bra och som en stor lättnad. Skönt när sambon kan avlasta och mata oxå.. Tror att det är bättre att ge flaska tidigt, men jag är ingen expert. Vet bara att vissa har svårt med det sen.. Det viktigaste är den första mjölken och du har ju redan ammat ett tag.

Ang immunförsvar och sådant så känns det som ett lotteri. Våran fick sin första lilla snuva nu, vid nästan 5-månaders ålder medan mina ammande vänners barn blivit sjuka efter några veckor, men även tvärtom. Tänk på dig själv. Mår mamma bra, mår bebisen bra. :) Lycka till vad du än väljer. Och du behöver inte förklara dig för någon!

Äh, när folk frågade mig om amning sa jag bara att det inte funkade. Jag sa ingen anledning och jag upplevde inte att jag fick följdfrågor. Man får som förälder lära sig att stå på sig när det gäller ens egna barn och familj. Vad som funkar för den ena är helt fel för den andra. Man får åsikter om allt men får bara inöva mantrat "detta var bäst för oss". Det kan ju ingen säga emot!
Lycka till!

Jag tror inte att jag har fått frågan om varför jag inte ammar. Utom av min bm på efterkontrollen, men henne litar jag så mycket på att det kändes okej att svara. Annars säger jag bara att jag inte ammar, så får folk ta det hur de vill. Jag vet att både jag och min bebis mår bättre av att ta flaskan och det är allt som räknas.

Ang lappen på bvc, prata med din sköterska så får du nog fylla i den. När jag tog upp min förlossningsdepression så fick jag fylla i lappen redan när min bebis var fyra, fem, veckor. I normala fall skulle den komma fram i v 8 typ.

Min son kom 12 veckor för tidigt så jag pumpade i sex veckor. Fick ut 15 ml per gång (=för lite) men personalen peppade att bara jag kunde börja ha sonen vid bröstet så skulke det lösa sig. Amningstränade med sonen en vecka men han tappade ständigt intresset eftersom han fick så lite.

Då brast det för mig. Jag hade pumpat och amningstränat var tredje timme, dygnet runt i flera veckor och kände bara att jag vill ju verkligen inte. Jag kände redan innan mig väldigt opeppad på att vara den enda som kunde mata honom och att aldrig kunna vara ute med honom (jag vägrar också langa fram brösten publikt).

Bästa beslutet någonsin! Nu kan jag lämna över honom till pappan då han kommer hem från jobbet om jag behöver få något gjort. Sonen sover hela nätterna sedan han var 2-3 månader (räknat från BF) så jag får sova i 7-9 timmar per natt. Om vi skaffar ett till barn har jag varit tydlig med att jag inte tänker försöka ens. Det är tillräckligt jobbigt att ha småbarn utan att behöva den där ångestsysslan.

Jag mådde som du väldigt dåligt över vilken sålig mor jag skulle vara. Skämdes som en hund då både sambo och sjukvården dömde mig men jag stod fast vid beslutet. Tycker det är det bästa jag gjort, jag är skitnöjd. Sonen blev förstoppad vid övergången men då finns laxermedel eller lavemang. Han har varit förkyld en enda gång trots att han bara fick mjölk i 8 veckor (han fick även donerad mjölk).

Kör på vad som gör dig lycklig.

Så bra skrivet!! Och bra att du nämnde D-MER. I början kan det vara svårt att veta om obehaget kring amningen beror på smärta, baby blues och allt det andra som ofta kommer de första veckorna. Men om ångesten fortsätter vid varje amningsstund, då kan det absolut röra sig om D-MER. I dehär blogginläggen står det mer om tillståndet! (Två för övrigt väldigt bra bloggar för alla med barn).

www.barnakuten.nu/uncategorized/kanslosam-amning/

blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/09/05/veckans-ord-d-mer/

Vet du. Jag har två barn. Den ena ammades i tre månader, den andra tio dagar. INGEN (förutom närmaste familjen och dem har jag inga problem med frågor från) har frågat mig varför jag knte ammat. Det är bara på nätet folk är så fixerad vid amning. Folk är också generellt finkänsligare än så. Och skulle du få frågan så svara bara " det funkade inte så bra för oss" (vilket är sant även om det funkar rent praktiskt).