Timanställd, hatar min chef och har just plussat. Törs jag säga upp mig?

Bit ihop och slava vidare!!! 7-8 mån går fort och vem vet, du kanske blir sjukskriven en del av graviditeten pga foglossning eller annat. Sen har du tid att lägga nya framtidsplaner under mammaledigheten. Lycka till!

Klarar ni er på din mans lön och din akassa? I så fall säg upp dig. Man kan må dåligt under en graviditet och det är inte värt att lida på jobbet samtidigt. En baby kostar inte heller så mycket. Vi var båda studenter och fick ut totalt 10k i mån, gick finfint.

Sök nytt jobb under tiden du är gravid också såklart. Men jag tycker inte du ska säga upp dig. Skulle det bli så illa att du mår jättedåligt så borde du väl kunna bli heltidssjukskriven i så fall. Försök skaka av dig chefens attityd och tänk på bebisen i magen. En lucka i CVn minskar chanserna att få nytt jobb, så är det.

Jag söker såklart jobb för fullt och har redan gjort det ett tag. Det är trögt däremot. :-/ Hade jag varit starkare som det är så hade jag nog orkat ta mer av hennes skit oxå. Men det känns ofta som att hon spär på det som redan är tungt. Speciellt när hon ger sig på mig personligen och "läxar" upp mig över sådant som handlar om MIG. Jag vet inte hur många gånger hon t.ex sagt saker om mitt ex, som hon aldrig ens har träffat, men ändå anser sig veta på vilket sätt det är jag som agerat fel i den relationen. Jag har i princip aldrig sagt något till henne om honom alls, men jag skilde mig precis när jag började hos henne (några år sedan). Det är jobbigt att redan vara deltidssjukskriven för depression och utbrändhet som till stor del beror på en tidigare, destruktiv relation och så få höra på jobbet att "det är ens eget fel". 
Jag är för snäll kanske, men jag förstår inte hur hon kan prata om mig och mina relationer när jag aldrig bjudit in henne till det. Om jag försöker be henne sluta så säger hon alltid "Oj, blev du sur? Jag menade såklart inte dig personligen, utan i största allmänhet". Klart man tar det personligt när hon använder mitt eget namn, min mans namn och mitt ex namn...

Jag skulle aldrig säga upp mig när jag var gravid. Det är inte roligt att leva med låg föräldrapenning, såvida du inte har ett fett sparkonto.

Då är det nog lättare att söka jobb under föräldraledigheten, så behöver du inte känna dig så stressad. 

Nu ska du bli förälder, så du får börja tänka praktiskt och inte emotionellt.

Lycka till och grattis till bebisen.

Om du har i bakhuvudet att det bara är drygt ett halvår kvar så kanske du har lättare att skaka av dig hennes otrevligheter. Hon är ju faktiskt beroende av dig och det jobb du utför (även om hon försöker få det att verka som att hon anställt dig av välgörenhet). Hon är en liten, usel människa som inte är värd din huvudbry. Tänk på henne som servicepersonal tänker på riktigt gnälliga kunder: le och gör det hon ber dig om, men tänk att det är henne det är fel på, inte dig. Bäst är om du har någon du kan ventilera hos och berätta om alla hennes dumheter och skratta åt eländet.

Tack (C) för stöttande svar. 

.

Jag har läst era svar. En del tar hårt, för det känns som att jag bemöts som att jag är lite korkad och överkänslig. Jag är inte den som klagar, jag biter ihop och brukar oxå kunna bita ifrån när det behövs. Men nu befinner jag mig i en plats i livet när jag redan är svag och utsatt. Jag mår redan dåligt över så mycket annat. Jag är rädd för att ifall jag stannar kvar på jobbet så kommer jag skjuta mina personliga problem framför mig för att helt enkelt orka kliva upp på morgonen. Jag vill inte bli mamma och märka att jag fortfarande inte är igenom det som jag brottas med nu. När bebisen är här så kommer det absolut inte finnas tid eller energi till att hitta tillbaka till sig själv och sin självkänsla. Visst är det svårt att leva under en större ekonomisk press, men jag antar att det är ännu svårare att leva med en bebis och depression. 

Min SGI kommer förmodligen inte att påverkas oavsett vilket beslut jag fattar (eftersom jag jobbar så pass lite). Skillnaden kommer bli ifall vi kommer hinna spara ihop en större buffert. 

Jag har alltid trott på att man ska tro på sig själv och inte på sin plånbok. Att man ska tordas leva hellre än att ångra det man inte tordes.
Men när jag läser de svar jag fått in så känner jag mig ännu mer förvirrad och orolig, för ingen annan verkar tro varken på det mottot eller på mig.

Låter som du redan bestämt dig. Säg upp dig om du känner att det är den enda utvägen.

Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt. Det du måste göra nu är att ta hand om dig själv.

Sätt dig ner och räkna på ekonomin, hur den ser ut om du säger upp dig nu, mot om du inte gör det. Kanske finns det något ni kan dra ner på, som gör att ni ändå kommer kunna spara lite?

Barn kostar inte så mycket som bebisar. Det är först när de är äldre som de gör det. Kanske att ni får svårt att göra något extra utöver det vanliga med inget sparkonto och låg sgi, å andra sidan, det är guld att bara vara hemma med bebis första tiden också - tycker jag! Och du kanske också skulle må bra av det, att bara vara hemma, ta det lugnt och pyssla? Då behövs inte mycket pengar, så länge ni har till räkningar och mat.

Jag tycker, att om du känner att du inte kan/vill/orkar stå upp mot din chef, så ska du absolut säga upp dig. 7-8 månader är inte lång tid, men en jävligt lång tid om man blir nedtryckt.
Men med tanken på uppsägning i bakhuvudet, om du VET att ni klarar er om du säger upp dig, så kanske du också kan våga säga ifrån.

Så om du ändå vill vara kvar, skriv ner en massa bra come-backs du kan ha, så att du visar chefen att det här går jag inte med på! Eftersom du redan har en och en halv fot ute (ev säga upp sig, bebis snart) så har du ju inget att förlora på att bita tillbaka!

När chefen säger något, säg tillbaka "Hur tänker du nu?"
Och när hon svarat, le lite bara och säg "Jahaaa, du tänker SÅ!"

Men som sagt, känner du att det tar alldeles för mycket energi att stå ut med chefens ord eller bita tillbaka, så säg upp dig! Allt annat ordnar sig, men jobb är en så stor del av livet att man absolut inte ska gå och må dåligt där.

"Jag har alltid trott på att man ska tro på sig själv och inte på sin plånbok. Att man ska tordas leva hellre än att ångra det man inte tordes."

Jag tror inte alls på det mottot, nej. Tyvärr är plånboken involverad i det mesta som har med barnen att göra och man får välja tidpunkt för att satsa på osäkra kort. Jag tycker väl inte att den bästa perioden är när man är gravid och snart ska vara föräldraledig med allt vad det innebär. 

Självklart tror vi på Dig, som person, vi känner ju inte ens dig.

Men jag är en praktiskt lagd person med fötterna på jorden. Jag vill ha det ordnat i livet. 

De flesta här håller nog inte med dig eftersom många redan har barn och ser hur viktigt det är att ha pengar på banken och ordnad ekonomi (behöver inte vara mycket pengar). 

Du nämnde inte i ditt första inlägg att du lider av depression och dålig självkänsla, men det är ju stora saker som tar tid att jobba med, förmodligen längre än en graviditet med alla hormoner och tankar som sätter saker ur spel. Kanske inte den ultimata starten som förälder, men nu är det som det är och du kanske borde söka hjälp för att få igång en läkandeprocess. Det handlar ju om att ta hand om en annan liten människas väl och ve och då behöver du vara stark. 

En annan sak som jag vill nämna är att jag minns att jag tänkte efter förlossningen av min son att jag var glad att jag inte mådde psykiskt dåligt sedan tidigare, eftersom jag kände mig så enormt ur gängorna den första veckan. Vill bara varna för att även en vanligtvis positiv och stark person kan må dåligt efter en förlossning. Tårar och destruktiva tankar kan komma som ett brev på posten. Bra att förbereda sig för det...

Ta hand om dig.

Jag skulle personligen inte sagt upp mig. Välfärdssystemet är nedmonterat, vad som helst kan hända och barnet förtjänar ekonomisk stabilitet. Som förälder tvingas man många gånger bita ihop för sina barns bästas skull och det här är en gång då jag bara skulle bitit ihop.

Jag har absolut inte bestämt mig. Jag vet vad jag tror på och var min grundtro ligger. Att göra det är en annan sak. 
Jag ska inte säga upp mig idag i varje fall, det vet jag. Jag ska som "Hej" skrev räkna på ekonomin. Måste väl oxå tillägga att det här är inte mitt första barn, så jag är inte i det blå om vad som komma skall när det gäller just graviditeten. Jag är och har sett mig själv som en person som har ganska bra koll på mig själv - men ja - en tidigare relation har lämnat sår som läker långsamt och som helt klart kommer lämna ärr. Jag är redan sjukskriven som sagt och jag står på kö till att få fler samtal med psykolog. (Lisa har rätt i att välfärdssystemet är minst sagt nedmonterat.) 
Jag ser det som att jag har ramlat omkull och just nu väntar jag på att få hjälp att komma upp. Jag vet att det är ett jobb jag behöver göra själv och jag jobbar på det på alla sätt jag kan. Och det är just därför jag objektivt kan fråga mig själv - om jag redan ligger ner, redan vet att jag har svårt att komma upp och vet att jag behöver vara "mer uppe" i höst, hjälper det mig då att ha en kvinna som står bredvid och häcklar mig? 

Tack för era svar. Om någon läser och varit i en snarlik situation så hoppas jag verkligen få läsa om hur det gick för er.