Timanställd, hatar min chef och har just plussat. Törs jag säga upp mig?
Igår plussade vi. Helt oväntat och verkligen helt oplanerat. På sikt vill vi ha barn, men inte just nu. Jag gick in i väggen för ca ett år sedan och är till och från fortfarande väldigt deprimerad och energilös. Jag är delvis sjukskriven. Därför har vi skyddat oss och undvikit sex vid ÄL. Trodde vi. Mensen uteblev och igår fick vi svaret. Självklart kommer vi att behålla, det är inget tvivel om det, även om det inte kommer perfekt i livet. (Det vet vi att få barn sällan gör.)
Nu till kruxet. I fredags hade jag i princip bestämt mig för att säga upp mig. Jag har en timanställning på ett företag där jag känner mig extremt utsatt av min chef. Hon ser mig som sin slav och slasktratt, jag ska göra allt hon själv inte orkar, kan eller hinner med. Det jag är anställd för får jag ytterst sällan göra och när jag gör det så bemöts jag så gott som dagligen av förtäckt kritik som "Jag är inte säker, men jag tycker inte vi ska ha det så här som du gjort det..." osv. (Alltså, hon har såklart rätt att ifrågasätta ibland. Men så här bemöter hon allt jag gör.) Jag känner att hon inte har förtroende för mig. Det känns ganska nedvärderande att ha över 10 års erfarenhet och 3 års högskolestudier men behandlas som att man är en tonåring som chansar sig fram på jobbet och ständigt behöver kontrolleras och justeras. Jag lärde mig ganska snabbt att berätta så få personliga saker som möjligt till henne, men det tar hon ändå ofta som en invit till att kritisera mig som person och påstå saker som att jag är kall och "dominerande mot min man" (vilket hon såklart inte har en aning om och dessutom inte har med att göra).
Nu till kruxet. I fredags hade jag i princip bestämt mig för att säga upp mig. Jag har en timanställning på ett företag där jag känner mig extremt utsatt av min chef. Hon ser mig som sin slav och slasktratt, jag ska göra allt hon själv inte orkar, kan eller hinner med. Det jag är anställd för får jag ytterst sällan göra och när jag gör det så bemöts jag så gott som dagligen av förtäckt kritik som "Jag är inte säker, men jag tycker inte vi ska ha det så här som du gjort det..." osv. (Alltså, hon har såklart rätt att ifrågasätta ibland. Men så här bemöter hon allt jag gör.) Jag känner att hon inte har förtroende för mig. Det känns ganska nedvärderande att ha över 10 års erfarenhet och 3 års högskolestudier men behandlas som att man är en tonåring som chansar sig fram på jobbet och ständigt behöver kontrolleras och justeras. Jag lärde mig ganska snabbt att berätta så få personliga saker som möjligt till henne, men det tar hon ändå ofta som en invit till att kritisera mig som person och påstå saker som att jag är kall och "dominerande mot min man" (vilket hon såklart inte har en aning om och dessutom inte har med att göra).
I fredags fick jag nog och hade som sagt bestämt mig för att säga upp mig idag. Problemet är ju bara att det är svårt som det är att hitta jobb, speciellt för mig som fortfarande är deltidssjukskriven. Jag kommer ha rätt till a-kassa men förmodligen så kommer det handla om över 5000 kr mindre i månaden som jag får ut. (En fördel med jobbet jag har nu är att det är väldigt bra betalt.)
Nu sitter jag i en rävsax. Om jag säger upp mig så tror jag att jag kommer må bättre och jag kommer få energi att kunna lägga på att hitta ett bättre jobb. Nackdelen är att vi kommer få ut mindre i månaden och det kommer bli extremt svårt att hitta nytt jobb med växande mage.
Vad ska jag göra? Ska jag slava vidare i 7-8 månader, spara min pengar och "börja om" efter mammaledighet om 2 år? Eller ska jag ändå tordas säga upp mig och satsa på att må bättre? Hur mycket ska man tordas "testa sina vingar" när man är gravid?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-02-08 13:29Nu sitter jag i en rävsax. Om jag säger upp mig så tror jag att jag kommer må bättre och jag kommer få energi att kunna lägga på att hitta ett bättre jobb. Nackdelen är att vi kommer få ut mindre i månaden och det kommer bli extremt svårt att hitta nytt jobb med växande mage.
Vad ska jag göra? Ska jag slava vidare i 7-8 månader, spara min pengar och "börja om" efter mammaledighet om 2 år? Eller ska jag ändå tordas säga upp mig och satsa på att må bättre? Hur mycket ska man tordas "testa sina vingar" när man är gravid?
Det är många som "tycker" i den här tråden och det uppskattar jag. Men om någon läser och varit i en snarlik situation så hoppas jag verkligen få läsa om hur det gick för er. Tycka är en sak, varit där är en annan. Klokhet får man nog när man kan sammanfatta båda.