Ni som gift er bara för det juridiska, har ni ångrat er sedan?

Ni kan väl gifta er nu och sen ha fest om ett år eller så när det passar?

Vi ångrar oss definitivt inte. Man kan ju göra det _lite_ festligt ändå. Vi hade nya finkläder och gick ut och åt en bättre middag på tu man hand på kvällen.

Vill man kan man senare ha "välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap" i kyrkan. Eller bara fixa en fest senare.

Men kommer det "kännas" lika mycket om man har fest sen? Det känns som om det emotionella är en stor grej? Eller?

Vi hade aldrig någon stor fest, men det blir väl vad man gör det till? Vill man inte ha välsignelse i kyrkan kan man ha en egen fejkceremoni, ifall man vill att det ska bli mer som ett bröllop än "bara" en stor fest. Eller så är man mer avslappnad om man slipper stå i centrum utan bara kan njuta av att se alla gäster roa sig.

Nej, stå i centrum är nog inget nån av oss gillar egentligen. Kanske dags att få detta fixat helg enkelt! Får tipsa sambons kompisar i smyg, för jag tror ändå att vill ha svensexa, hehe.

Alltså vi hade fest, men vi hade lika gärna kunnat gifta oss borgerligt om jag själv fick bestämma. Visst, det var roligt men inget som var "extra speciellt princess drömmigt" bara för att det var bröllop. Självklart finns det de som tycker att det är världens fest att ha stort pampigt bröllop, men personligen hade jag hellre firat det själv med min man.

Vi gifte oss borgerligt och åkte sedan iväg på en lång semester. Ingen visste förutom ett par kompisar som ställde upp som vittnen.
Planen då var att ha en större fest ett halvår senare för att fira bl.a. detta.
Men nu fem år senare, snart, så tror jag faktiskt att det var något vi sa för att vi fick frågor om detta efteråt.
Så det blev aldrig någon fest!
Och det har vi aldrig tänkt på mer utan vi blev gifta och det var det som var huvudsaken. Vill vi ha fest så kan vi ha det när som helst av vilken annan anledning som helst.

Men jag har också syskon som kört hela trerättersgrejen med 100 gäster så jag har känt att jag inte har "behövt" göra på det sättet utan släkten har fått sitt ändå (utan min inblandning)

Prinsessigt och drömmigt bröllop vill jag inte ha, funderar mest på den emotionella sidan. Det är väl därför man har ceremonier, traditionellt sett? För att det ska kännas att äktenskap betyder något?

Att svärmor nog blir putt om vi gifter oss "i smyg" kan vi nog leva med. Om hon, + alla våra syskon + föräldrar + respektive ska med så blir det en del folk och då blir det planering och pengar och allt det där som det inte finns space för just nu.

Vi gifte oss för ungefär ett år sen, fast vi planerade det i smyg och sen frågade vi om inte de absolut närmaste ville komma till ett ställe och äta lunch med oss. Jag hade fått en övernattning i födelsedagspresent så de trodde det var för att fira det. Dock så stod var och en för sin lunch då men jag tror de var glada att de fick vara med på vigseln. Jag är glad att de delade den stunden med oss också. Det var våra två barn, min mamma, hans mamma och hennes man och min moster + hennes man, min morbror och min mormor och morfar.

Mannen fick själv välja vilka han ville fråga och det var bara två från hans sida som kändes mest viktiga.

Har inte ångrat oss och kanske kommer vi ha en fest när ekonomin är bättre, kanske inte. jag har iaf fått gifta mig med mannen i mitt liv, festen känns sekundär.

Vi åt sen en trerätters middag på kvällen på tu man hand och drack champagne och sov över där utan barn. Jättemysigt! Vi hade en borgerlig ceremoni och hade en gammal kollega som fotograf. Väldigt lågbuget men väldigt intimt.

Nä.. för att äktenskapet ska bli välsignat av en präst. Jag hade ju fortfarande älskat min man även om vi gift oss i stadshuset, och vi hade ju fortfarande blivit gifta.

Eftersom vi gifte oss för det juridiska så var det emotionella inte en prioritet. Vi hade varit ett par precis lika mycket ändå. Jag blir irriterad på folk som tycker det är såååå mycket fiiiinare att vara gift.

Sen ska jag inte sticka under stol med att när vi väl stod där uppklädda och sa ja så kändes det som ett stort och viktigt beslut. Man ingår trots allt ett omfattande avtal. Men så kan det ju kännas när man skriver på ett huskontrakt också...

Nja, håller jag inte med om. Många har ju borgerliga ceremonier med musik och dikter och sånt, för att få lite inramning av det hela. Gift blir man ju såklart ändå, men kanske känner man sig mer gift om man har ceremoni och/eller fest? Det är nog lite det jag fiskar efter, att vi ska ångra att vi inte gjorde det mer speciellt.

Men man kan göra vigselakten speciell ändå utan att lägga en halv förmögenhet på det om det nu är att vara gift som är det viktiga. Vi bytte ringar och läste varsin vers (istället för löften) och det var väldigt stämningsfullt och fint. Man måste ju inte gå till rådhuset och bara säga "ja". Man kan göra det som man vill ha det trots att man inte vill göra det stort.  

Du kan få en borgerlig vigselceremoni att kännas precis lika pampig och "ståtlig" och riktig och viktig och allt det där som man kanske får i kyrkan OM DU VILL.
Väljer du en lokal, ett lusthus, ett kapell, ett vackert beläget utrymme i en herrgårdsflygel eller vad du nu vill så kan du skapa den där känslan av att vara i ett kyrkorum och få det att kännas minst lika stämningsfullt som du kan uppleva en kyrklig vigsel i en kyrka.

På samma sätt som den som gifta sig kyrkligt men kanske inte just i en kyrka kan ta kontakt med en präst som går med på att hålla en vigsel utomhus eller i ett annat "rum".

Den stora skillnaden är vad som sägs, hur löftena ges och vilken typ av texter/sånger som finns med i ceremonin. Där är du friare om du gifter dig borgerligt eftersom du själv sätter ihop ceremonin. Väljer sånger själv (om du vill ha sång), väljer texter själv osv.

Vår borgerliga vigsel var kort men kändes ändå väldigt ceremoniell, vi gifte oss i ett rådhus. En helt underbar lokal för giftermål. Där känner inte jag att jag gick miste om något. Det enda vi missade var allt folk runtomkring och festen efteråt men det var som sagt inte något som vi värdesatte.

Nej. Vi gifte oss borgerligt och superenkelt. Hade inte heller nån resa (småungar, gick liksom inte att få till det). Däremot la vi lite extra på kläderna, håret och fotografen, så att vi åtminstone fick några fina kort att ha på väggen.

Med två bebisar kändes det inte som det gick/fanns ork att ha ett traditionellt bröllop, samtidigt ville vi ha den juridiska tryggheten. Och så fick vi ju varandra. :)
Vi har sagt att vi ska unna oss romantiska resor längre fram, när vi kan ha barnvakt, för att kompensera för den uteblivna resan. Möhippan är jag bara glad för att jag slapp!

Isåfall sörjer jag mer att jag inte fick nåt sånt där romantiskt frieri. Karln visste att jag ville ha ett men till slut rann tiden ut och då blev det bara en trist bokning av det till slut. 

Om vi hade gift oss innan vi fick barn så hade vi nog haft ett större bröllop med resa och allt.

Vi gifte oss borgerligt och helt oromantiskt, på grund av praktiska skäl och för att vi kände att vi inte kommer ha tid/råd att fixa något för släkt och vänner. Jag gillar inte heller att stå i centrum, men idag så ångrar jag att vi inte gjorde något mer speciellt.. Jag har alltid velat ha en liten ceremoni på en fin strand någonstans, gärna utomlands och med våra tre barn fint uppklädda och med blommor som de skulle kasta på oss;)
Ända sedan vi fick barn har allt i princip alltid varit av praktiska skäl, och det har tyvärr påverkat vårt förhållande negativt på senare år. Faktiskt ungefär från när vi gifte oss, det blev som något slags bevis på att vi inte är "värda att firas" eller liknande... vi graverade inte ens ringen och det har inte blivit av på två år...:(
Bröllopsdatumet skulle vi ha på vår förlovningsdag istället då vi egentligen hade tänkt gifta oss men så blev det inte, vilket har gjort det ganska förvirrande då vi inte vet riktigt vilken dag vi verkligen ska fira något heller...

Känn efter vad du innerst inne vill och ta inget förhastat beslut p.g.av "praktiska skäl".

Många förnyar ju sina löften. Kan ni inte ha den där mysiga ceremonin med barnen och blommorna ändå? :) Ni kan ju gravera varandras ringar med nåt fint som en romantisk gest.

OT, men Åh! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver annars. Måste det vara så? Hela den där grejen med att allt blir så pragmatiskt när man får barn. Inte nog med att man försvinner lite som individ när allt handlar om att serva alla andra och få allt att gå ihop, man kanske är lite för snabb med att offra de viktiga sakerna också, i bara farten.
Vi har aldrig haft möjlighet till barnvakt (den äldste är snart 3, så vi har inte ens haft en lugn middag ensamma på 3 år...), men det måste ju gå att få in romantik på nåt sätt ändå...

Tack alla som delat med sig!

Jag lutar åt att vi får detta avklarat under enkla former. De mest romantiska och himlastormande ögonblicken i vår relation har ändå aldrig varit planerade eller haft publik, så vi fortsätter på det spåret :)

Nä Gud så skönt att slippa ställa till sånt spektakel!