Andra barnet, rädd för att inte räcka till, hur göra?

(ursäkta mitt svammel men är gravid med mycket hormoner och känslor så tänker därför på rätt mycket just nu, förståelse please)

Jag har en liten kille på 4 år. Han är världens finaste pojke, som är otroligt snäll och är aldrig jobbig. Han klär sig själv, går på toa själv, han sätter på sig bilbältet själv, han äter själv, han plockar till och med sina leksaker upp efter sig själv och städar sitt rum. Med andra ord så är han väldigt självständing, vilket innebär att jag är väldigt fri. Förstår ni vad jag menar? Jag behöver inte mata, byta blöja osv, utan vi är två individer som kommunicera, hjälps åt och kommer överens väldigt bra. Vi är ett bra team med andra ord!
Hans pappa jobbar, så det är alltid vi som umgås, vi som umgås på kvällarna innan han sover, och vi som umgås på helgerna, det är vi som målar ihop och hittar på saker ihop. 
Nu är jag gravid. Det var inte planerat. Det är för sent för abort nu, och även om jag fick välja, så skulle jag nog inte välja abort. Jag vill att min son ska ha ett syskon, men jag kan inte sluta nojja över att jag inte kommer räcka till, att vårt band, vår vänskap, VI, kommer förstöras när bebben kommer. Det enda jag tänker på, och det viktigaste jag tänker på är att jag ska finnas där för sonen ändå.

En av mina vänner fick hennes andra barn för några månader sen och det enda hon gör är att klaga över hur jobbigt och svårt det är. En annan vännina med två barn, gör samma sak. Dem klagar, och klagar och klagar och nästan skrattar åt mig som har det så bra nu, men som kommer ha det jävligt svårt sen, menar dem.  Och för varje dag som går växer ångesten, jag blir mer orolig och nästan ångrar mig. Ångrar att jag har satt mig i den här situationen. Min son är ju det viktigaste för mig, hur ska jag kunna ta hand om honom, umgås med honom och vara där för honom när (tydligen) bebisen kommer och snor all uppmärksamhet. Hur ska jag räcka till?
Jag är rädd att jag kommer bli deprimerad som vänninan, och sjunka i dåligt samvete för att jag inte räcker till, att jag ska klaga på att allt är jobbigt hela tiden och tänka " varför i helvete skaffade jag en till när ALLTING VAR SÅ BRA?!"

Jag har det för bra för att vara sant nu och jag är sååå rädd, konstant, börjar tänka på det här med två barn alldeles för mycket, och ångesten växer, kanske gjorde jag fel? tänk om jag inte kan göra det?