Heltid hos en förälder, flytta

Precis så var det för mig, fast jag var ett år äldre. Jag fick inte heller flytta för heltidsföräldern, och varannanhelgsföräldern ville inte att jag skulle utsättas för bråk mellan dem så jag fick aldrig flytta, men blev lovad att när jag fyllde 18 så skulle jag få välja själv var jag ville bo. Jag längtade tills jag blev 18 och äntligen skulle bli lyssnad på, men när jag väl blev så gammal var det för sent... Vid båda tillfällena kände jag mig otroligt kränkt och ignorerad.

Varannan vecka är sämre än varannan helg. Man saknar fast punkt, kontinuitet, trygghet.

Låt barnet flytta!

Jag är lärare på mellanstadiet och två gånger under mina år har jag varit med om barn som flyttat till den andra föräldern och därmed slutat på skolan. Båda gångerna var de dock tillbaka efter bara några månader. Första gången det hände pratade vi inget om det, men andra gången frågade jag innan varför hen ville byta (tänkte om det var något i skolan) och hen sa då att hen fick göra mer som hen ville hos den andre föräldern. När hen kom tillbaka sju månader senare sa hen att det varit mycket bråk med föräldern då det plötsligt var regler där också (chockerande! ) och då ville hen hellre tillbaka till första föräldern med sina kompisar i skolan och så. Har även hört av en kollega på lågstadiet att exakt samma sak hänt en gång i hennes klass. Samma argument och tillbaka efter några månader av samma anledning.

När jag blev 18 hade varannanveckasföräldern redan skaffat ny partner och fått små barn med denne så vid det laget ville de inte att jag skulle flytta dit. Plus att eftersom jag träffat den föräldern och även släkten på den sidan så sällan så var vår relation så svag att det inte har gått att stärka den i efterhand efter att föräldern skaffade en "ny" familj. Däremot har jag en ganska bra relation till mina halvsyskon.

Idag har jag istället en bättre relation till heltidsföräldern eftersom rollerna är ombytta nu - innan kände jag mig sviken av den föräldern och nu känner jag mig sviken och bortstött av den andra föräldern.

Jag var arg och ledsen och tog mod till mig att säga vad jag tyckte men det vändes emot mig så att jag fick dåligt samvete för att heltidsföräldern fick mig att känna det som att jag valde bort denne.

Jag tycker att det beror på VARFÖR barnet vill flytta. Har barnet en bra orsak till det och förståelse för vad det innebär så tycker jag absolut att föräldrarna kan försöka komma överens om en lösning. Är det så att umgängesföräldern mutar och lockar barnet med orimliga saker gör boendeföräldern rätt i att säga nej. Det är även en känslig ålder där mycket händer.

Kommer man inte överens så kan man antingen ta hjälp av familjerätten annars är det bara en stämning som gäller. Då man får stämma för boende.