Har mitt barn tagit så stor skada?

Att anklaga sig själv tjänar inget till. Tänk istället framåt: hur kan du hjälpa henne bli trygg i framtiden oavsett vad hennes sömnproblem beror på?

Jag led av förlossningsdepression men min första, förstod det först då nr 2 föddes och allt kändes så annorlunda.
Har som du ändå gett ettan närhet och kärlek men det har alltid gnagt i mig, det du skriver.. Att om det förstört något för min dotter. Anknytningen. Hon är idag 13 år och det finns ff i mina tankar. Önskar att jag fått hjälpen på BVC, det visade ju faktiskt då att jag var deprimerad i början.

Du kan ju inte göra något åt det som varit och det låter dom du gjort det bästa av det du kunnat.
Jag tycker att du ska prata med någon om detta, om dina känslor och tankar,
På BVC finns psykologer tror jag. Be om hjälp där. Börjar där och så kanske funderingarna ang dottern oxå löser sig..

Hennes pappa och jag skall separera så min förhoppning är att hon kommer få två harmoniska och lyckliga föräldrar på varsitt håll och känna trygghet hos oss båda. Själv har jag sökt hjälp för mina känslor och tankar och hoppas på det sättet stärka mig själv och inte överföra min rädsla och oro till henne.

Jo, det räcker gott att börja dagis i värsta separationsångestfasen och dessutom trotsålder och förkylningar på det. Din tjej verkar helt normal och hon har troligen fin anknytning till dig.

Däremot kanske din bild av situationen är lite skev. Och det är möjligt att din "anknytning" inte är perfekt än. Så det är nog bra för dig att få prata av dig.

Håller med föregående: det låter som ett normalt beteende. Mitt ena barn var svårssövt, skulle ha koll på allt och alla hela tiden. Mitt andra barn somnar snabbt. Har inte gjort något annorlunda, barn är olika.

De har även reagerat på dagis olika. Vill dock minnas att båda börjat protestera över det mesta i den åldern ditt barn är i :) och värre blev det ju närmare 2 år de kom ;)

Det skrämmer mig lite att du skriver att hon är inne i en separationsångest fas då hon inte alls blir hysterisk om jag går till ett annat rum. Tvärtom kan hon vara kvar några minuter för att sedan komma o titta vad jag gör.

Den vid 18 månader funkar inte som den vid 7-9 månader. Ett litet spädbarn kan skrika hysteriskt när vårdaren försvinner bara en kort stund. Ditt större barn är mycket smartare än så. Snarare yttrar det sig som att det är svårare att skola in på dagis, eller ledsenhet vid tydliga avsked.

Det är ju också ett tecken på att ditt barn är tryggt med att mamma går iväg för att hon kommer tillbaka, eller hon är bara runt hörnet. Med andra ord så har du en trygg liten tjej som just nu är inne i en jobbig fas. Jag tror att ni kommer ta er igenom det här också!

Jag skulle tippa på att hon precis har lärt sig att säga nej och då ska de säga nej till precis allting, för att testa sin nya förmåga och era reaktioner på det. Sedan har förskolan med dess förändring lagts på det. Alla nya erfarenheter måste bearbetas och det ger ofta orolig sömn i kombination med att hon kan vakna för att hon behöver mer närhet. Kanske behöver hon få samsova ett tag om det fungerar just för att hinna tanka närhet och trygghet.

Att barnet inte vill somna kan bero på att det kommit på att det kan styra den förmågan genom att aktivera sig, kanske inte ett medvetet val, men de kämpar emot.

Mina barn brukar vara som mest griniga när de är på väg att bli sjuka eller är väldigt trötta. Hinner hon få sova sin ordinarie tid, om hon nu är svårsövd?

Sedan är det säkert bra för din egen oro att få någon att prata med och reda ut dina känslor. Små barn kan ju känna av spänningar inom familjen.