Hej, efter att jag läst så kände jag att jag ville dela med mig o min upplevelse. Jag har haft flera aborter pga missfall, men det är en av dessa gånger som jag tänkte berätta om.
Jag var gravid och eftersom de två tidigare graviditeterna inte gått som planerat så fick jag flera besök hos bm samt tidigt ultraljud. Jag tror vi fick se o lyssna på hjärtat på den lilla redan i vecka 6-7 nån gång. Allt såg bra ut och därefter hade vi ett par återbesök med bara några dagars mellanrum. runt vecka 10 så tyckte de att den värsta tiden var över så då tyckte de att man kunde slappna av och att allt såg bra ut.
Den perioden i mitt liv var ganska hektisk, höll just på att starta upp ett företag med min förra sambo (pappa till mitt barn) egentligen ville jag inte ens starta nåt företag med honom, vi hade redan två varsina heltidsjobb plus en son på 4 år. Men ni vet hur det är, man vill stötta varandra och vara den där tjejen/kvinnan som ställer upp och finns där för sin man. Så vi rentav byggde upp detta företag alla lediga timmar på dygnet som fanns kvar efter det vanliga jobbet. Sonen fick följa med och det var en ganska stressig tid. Jag vill minnas en dag mitt i byggandet som det bara hugger till i magen, jag var tvungen att sätta mig på marken en stund. Sen var det bara över, så jag fortsatte och tänkte inte mer på det.
Några veckor senare var det dags för ultraljud i vecka 18 och ni vet ju hur det känns precis innan, man är spänd och ser fram emot att få se formen på det lilla barnet som ligger där för att liksom få den där verkliga känslan eftersom det inte riktigt än känns nåt i kroppen. Jag minns att vi bad om att få kort på ultraljudet och att jag satte mig i stolen o väntade ivrigt på att de skulle börja.
Först känns allt bra och sköterskan är glad och visar på skärmen, de gör väl nån form av uppskattning hur långt exakt man är gången genom att mäta på låret eller liknande. Sen blir det bara tyst....
Och sen säger hon bara att det ser inte så bra ut.
Jag minns att jag redan då börjar gråta, alla känslor precis som bara brast, förväntan, sorgen, besvikelse ja, jag kände mig ganska värdelös.
Jag minns att jag stirrar på bilden på datorn, jag ser det lilla barnet ligga där, som om den är vaggad och ligger och sover helt stilla. Det finns armar och ben och huvud och fötter, händer, fingrar och tår. Ja allt finns där, det ser inte fel ut för mig. Men sen säger hon att hjärtat inte slår, att den är död att den verkar ha stannat för några veckor sedan.
Det är liksom som om tiden stannar... Allt annat runtomkring liksom försvinner och förlorar substans. Jag bara satt där och kände mig så jävla dum, för vem var jag o komma där och tro att det skulle gå bra den här gången.. Såklart det går åt helvete som allt annat.. Jag minns att jag skämdes för att jag först varit så glad och sedan skämdes jag för att jag var ledsen inför den här kvinnan som jag inte kände.
Jag fick inget vidare stöd hos min man heller, han satt väl mest tyst ett ganska bra tag. Vi fick gå ut från rummet och sätta oss i väntrummet utanför igen, nu med helt andra känslor än några få minuter innan. Jag minns att man tittar på alla andra som sitter där runda om magen och väntar på ett lyckligt ögonblick. Så snabbt det kan förändras.
Efter en stund kommer sköterskan ut och säger att vi fått en ny tid, jag minns inte om det var samma dag eller dagen efter, det var ganska snabbt vet jag iallafall. Tiden förlorade liksom sin plats, allt flöt omkring utan att jag riktigt kunde greppa något. Jag minns i allt det här att jag bara några dagar innan hade berättat för alla runtomking att vi skulle ha barn, för jag är ganska smal så det syns ganska snabbt en förändring. Jag skämdes över att behöva berätta för alla att det inte skulle bli något barn, jag ville inte. Hade mest lust att bara åka hem och gömma mig o låtsas att inget hade hänt.
Vi åkte hem en stund, jag vet att jag sitter i köket och ringer runt till min familj, mitt jobb och mina vänner. Jag gråter när jag berättar men samtidigt säger jag att det är okej. Att jag klarar mig, det gör jag ju alltid, jag behöver aldrig nån hjälp, allt blir bra.
Åter till sjukhuset där vi ska försöka göra en medicinsk abort, jag säger att jag redan provat det två gånger tidigare och att det inte fungerar på mig. Det kommer bara ta massa extra tid, men det ignoreras för det är det bästa sättet att göra på. Absolut, jag ifrågasätter inte mer, utan man litar på att de vet bäst. Så det är bara o sätta igång med de där tabletterna och vänta... Den där eviga väntan känns som hundra år, det är ju inget roligt man väntar på och bara det får tiden att gå mer långsamt. Min man var med mig, men under tiden blir han så rastlös så han åker iväg till mediamarkt för att köpa en ipad. Det va ja ju tvungen att ha förståelse för, hur skulle han annars orka sitta där med mig och vänta. Känner mig vid det tillfället som den ensammaste människan på jorden. Han kommer tillbaka ett par timmar senare och har fullt upp med att installera program och så, kände att jag lika gärna kunde varit ensam kvar.
Under flera timmar händer ingenting och de stoppar väl in tabletter tre gånger utan resultat. Jag minns att vi får gå ut och fika medans vi väntar, fika i samma rum som de som just kommit från förlossningen och sitter där med sina små knyten i famnen. Jag träffade på en kollega som just fått barn, de undrade varför jag var där, försökte hålla en god min och vara glad för deras skull istället för att tänka på mig själv. Men väljer att gå in på rummet igen, min man satt kvar o snackade med dom och visade grejer på ipaden istället.
Efter en heldag så inser de på sjukhuset att detta inte kommer fungera, så de ska göra en skrapning istället. Så jag får nån medicin så jag blir liksom lite halvsnurrig och så kör de iväg mig till ett rum, här vet jag inte exakt vad som händer, ingen förklarade innan vad en skrapning innebär. Jag kan ha förväxlat dröm med verklighet under tiden, men det känns som att de spänner fast fötterna i typ som skor eller liknande som spänns fast uppåt och sedan vet jag att det är två stycken som höll på med nån slang, sen vet jag bara att jag vaknar i ett rum med andra kvinnor i. Då kommer en sköterska och säger förlåt, men jag måste göra det här. Så trycker hon med all kraft på min mage och neråt och så tittar hon liksom efter ifall det kom ut nåt när hon gjort så, sen bara gick hon därifrån. Jag fattade ingenting och somnade om. Sedan försökte de väcka mig och sa att jag skulle åka hem. Så vi åkte hem, hämtade sonen och direkt ut för att fortsätta med företaget. Som att det inte ens hänt, på plats kom folk och frågade hur läget var och ja sa att allt var bra. Gick mest för mig själv och allt kändes bara så overkligt.
Allt skulle nu liksom vara precis som vanligt och skulle rulla på i sedvanlig ordning.
Jag gav mig aldrig tid att läka detta, eller sörja det eller ens prata om det. Tänkte att det skulle gå över med tiden.. Några veckor senare så bråkar vi om nåt hemma och får då sagt till mig av mannen att detta var mitt eget fel att jag var ansvarig för att barnet hade dött...
Allt jag kände då var bara ren likgiltighet, jag hade stått ut med mycket (som inte skrivs här) men detta var liksom droppen..
Det var den dagen jag valde att lämna också..
Har inga fler barn eller graviditeter efter denna händelse.
