Anonym (Frun) skrev 2016-04-17 07:40:44 följande:
Jag stör min också på att det förutsätts att man inte pratat med sin man bara för att man varit otrogen. Som att det första man gör vid minsta problem är att ligga med någon annan.
Min man är snäll men han ger mig aldrig någon uppskattning, mycket sällan sex, han ger min ingen känsla av att jag är en åtråvärd kvinna. Jag hsr pratat med honom om detta tusen gånger. Ibland försöker han några dagar ibland tycker han att jag är löjlig.
Jag träffade en annan man på en konsert. Efter att vi haft kontakt i två år tog vi steget att träffas och vi hade en underbar vår och sommar. Med tanke på barnen bestämde jag mig ändå för att stanna hos min man.
Förhållandet har blivit bättre efter det mest för att jag inte bryr mig så mycket om att han är dålig på att visa känslor. Jag har fått ett annat självförtroende och jag vet att någon kan åtrå mig, det är inte mig det är fel på.
Jag hade nog kunnat ha ett mer passionerat förhållande med lite mer glöd i med någon annan. Men jag har insett att det är viktigt för mig att hålla ihop familjen. Däremot har jag svårt att acceptera att jag skulle vara det stora svinet som alla otrogna är. Jag tycker att jag gör den stora uppoffringen för att hålla ihop familjen. Lite som den gamla filmen Broarna i Madison county. Titta på den så kanske världen blir mindre svart och vit.
Jag stör mig på att de som är otrogna alltid kommer till slutsatsen att bara för att man inte håller med dem så förstår man inte. Alla är ju inte otrogna så fort de hamnar i en liknande situation, vissa är det andra väljer att skilja sig eller lösa det på andra sätt. Ärligt talat så tror jag faktiskt inte förståelse räcker, det enda som duger är medhåll, det spelar ingen roll om man förstår men ändå tycker att det är fel, man måste även tycka att det är rätt annars har man inte förstått.
Än mer märkligt blir det när man inte märker att man själv generaliserar och är precis lika dömande och oförstående när man kategoriserar alla som inte håller med en som oförstående och dömande. Man behöver inte själv ha förståelse för att andra kan tycka det man gör är fel, däremot ska alla andra ha förståelse för ens situation. Man slänger sig gärna med allt är inte svart eller vitt, men inser inte riktigt hur svartvitt och kategoriskt man själv resonerar när man avfärdar all slags ifrågasättande eller kritik som moralism och oförståelse.
