Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Alltså.... vad ska man säga?

Hur tänkte du att de skulle göra när du efter några månader inte längre betalar mellanskillnaden för den större lägenheten (som är enbart för din skull)?

Tänkte du någonsin på om de skulle vilja att du betalar en del av deras boende?

Tänkte du på om de skulle vilja att ni sover över där?Det är en sak att fråga och komma med förslag. Det du gör är att komma med "befallningar" och presentera färdiga lösningar som passar dig, men där du inte hör efter ifall de är intresserade först.
Det finns olika sätt att fråga på. Du sade till dem att de skulle komma. Istället kunde du frågat dem om de har lust att komma. Kanske ingen skillnad i dina ögon, men för den som får frågan är det en skillnad mellan "ja" och "nej" som svar.

Din son är diplomatisk. Han tyckte sannolikt inte alls att det var ett bra förslag men han vill inte göra dig ledsen, arg eller besviken. Då väljer han naturligtvis hur han skall bemöta dig. Lättare att säga "det var ett bra förslag, men..." än att säga "nej, vi vill inte".

TS, vill du ha en annorlunda relation till dem än du har nu?
Är du beredd att ändra på dig själv för att få till en bättre relation?

Men då är det väl inte konstigt att du inte fått någon inbjudan? Vi brukar fråga mina föräldrar någon veckan innan barnkalas.
Varför skulle släktingar höra av sig till dig och vilja hålla kalas hos er? De fattar väl att ni inte har mandat att besluta detta? Det är ju barnets föräldrar som antingen bjuder in till kalas, eller som väljer att inte ha kalas.Du försöker alltså säga till era släktingar att ni gärna vill ha kalas hos er och om det då inte blir så kan alla släktingar gå omkring och tycka illa om din sons val att inte komma som ni hoppats?

Varför vill släktingarna åka till någon de har så lite gemensamt med att de inte ens talar med din son i telefon om födelsedagen?Det finns 364 dagar till på året att lära känna dem. Varför just på födelsedagen? Varför vill de egentligen bli bjudna? För att äta tårta? För att känna sig viktiga? Om de nu så gärna vill "gosa med barnet", varför ser de då inte till att ha en god kontakt med föräldrarna så att de kan få gosa ofta?

Det är fullt normalt att man inte umgås med folk man inte har något gemensamt med och inte har någon vardaglig kontakt med. Man väljer sitt umgänge efter i vilkas sällskap man trivs bra.

Relationer är inte statiska. Du har chans att ändra på hur det är. Om du vill. Om du vågar.

Ja, vad är det för fel på det?

Det finns inget vettigt med att "sovträna". Att samsova och "bara" amma är bra för de flesta bebisar. Barnvakt är totalt onödigt för väldigt många de första åren. Att ta upp barnet vid minsta pip ger barnet god självkänsla. Att inte ha ärvda saker är väl fullt tillåtet?

Varför skulle din son ha pratat med dig om amning tidigare?

Vet du, jag gör ungefär som din svärdotter. Jag samsover, ammar bara, har inte haft barnvakt (barnet är nu 14 månader) och har inga ärvda saker. Däremot är mormor och morfar ofta på besök och vi umgås med varandra.

Varför ska barnen vänjas vid att sova själva?
Mitt äldsta barn samsov till hon själv valde att flytta till egen säng. Då var hon 3 år.

Nej, man behöver inte låta dem skrika. Man bör inte låta dem skrika. Det är skadligt för bebisen.

TS, vad har du för egna idéer till en lösning?

Många av dessa trådar handlar om att man försöker tvinga bebisen att sova själv fast den sover mycket bättre när man samsover. Andra trådar handlar om normalvariationer - en del bebisar sover helt enkelt inte 18 timmar per dygn de första månaderna. Detta har inte något alls att göra med huruvida en bebis är "mammig" eller "pappig" - vilket för övrigt en bebis SKA vara.

Men om ni slutar hjälpa henne så måste hon ju göra något, trots bristande vilja.

Tro mig, hon kommer inte gå under utan er (även om du undermedvetet vill tro det). Ta tag i ditt liv och ge dig själv något meningsfullt (volontärarbete tex) att syssla med. Insé att världen inte kretsar kring dig, och att även om du skulle dö imorgon så skulle folk runtomkring dig klara av sina liv. Trist kanske, men så är det för alla människor.

Din dotter behöver dig nu - på så vis att hon behöver att du inte hjälper henne. Låt henne hjälpa sig själv. Stå emot att hjälpa till även under den första svackan som säkert kommer. Låt henne bli självständig! Det är ditt ego som just nu gör henne bunden till dig. Våga backa undan och släpp henne fri.

Det är klart ni kan. Ni vill däremot inte. Du är egentligen rätt nöjd med att vara så behövd att du likt en martyr "aldrig kan resa någonstans". Kanske du i själva verket inte heller vill resa, utan är lite rädd för det. Bra då att ha dottern som täckmantel.

Dottern klarar uppenbarligen av att jobba två dagar i veckan. Då borde hon ju kunna klara av sin egen vardag under tex en weekend. Eller är du med henne på jobbet också?

Antingen ljuger du bara för oss, eller för dig själv. Att du inte kan resa pga dottern är din önskan, men ingen sanning.

Åker dottern med till sonens familj nu i helgen?

Det kan hon vilja, och hon kan uttrycka sin vilja till dig, men här kommer din första stora övning. För en gångs skull: säg NEJ. Det är inte förhandlingsbart. Nej, hon kan inte komma med den här gången. Inte heller barnen. Nej, detta är bara för dig och din man. Bestämt så. Punkt slut.
Hon får ta hjälp av sin pojkvän att lösa detta. Det verkar finnas ett antal släktingar runtomkring som gärna vill vara behövda också. Din dotters första läxa blir att fundera ut hur mycket hjälp hon kommer behöva, och av vem.