Efter otrohet

Hej,

Jag har, precis som du, gått igenom otrohet i mitt äktenskap och har känt liknande känslor som du beskriver. Jag mådde otroligt dåligt när min man valde att göra saker som fick mig att må dåligt men så småningom så kände jag bara: släpp taget! Dvs, jag var tvungen att lita på min man för min rädsla gick till 100% ut på att han skulle träffa någon annan just den gången han var ute med någon polare men insåg till slut att han skulle lika väl kunna träffa någon i kön på Ica eller på sitt jobb. Så för att jag skulle kunna fungera något sånär normalt igen så släppte jag taget och när han skulle ut på något så önskade jag honom en trevlig kväll istället. Någonstans känner jag att om han vill träffa någon annan så kommer han göra det oavsett om jag kontrollerar hans liv eller inte och är det så att han vill träffa någon annan så har jag det bättre ensam. Förstår du hur jag menar, blev lite längre än jag tänkt mig :) .

Släppa taget:
Jag är med på vad du menar och jag kan till viss del känna igen mig i det du skriver. Just detta tillfället tror jag mer grundar sig i att han aktivt väljer bort mig. Vi hade precis pratat om att vi behöver hitta andra par att socialisera oss med, dels för att bygga på vi-känslan och dels för att göra något tillsammans. Sen väljer min man att lägga vår nöjesbudget denna månaden på att gå ut på egen hand med en "bekant" som han träffar ibland, alltså ingen nära vän. Då känner jag mig sårad och bortvald, jag får känslan av att jag (och därmed vi) inte är viktig för honom.

Vad har du förväntat dig när du lagt dig helt platt?

Den kommentaren hade du kunnat hålla för dig själv! Kan du inte svara konstruktivt på min fråga så låt bli!

Hur gjorde du konkret med att "släppa det"? Jag kam göra det i tanken men inte känslomässigt... Eller kommer det av sig själv?

Credda; Jag förstår den biten helt och fullt, har man tajt ekonomi och har gjort felsteg så borde han känna att du kommer före en bekant. Sen en annan grej som jag kom på, kan det vara så att han väljer att gå ut med sin bekant för att "glömma" för en kväll att ni har tajt ekonomi och bara njuta av stunden, om du förstår vad jag menar?

Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig. Min spontana känsla är att din terapi inte är klar när du fortfarande upplever problem. Kanske behöver du komplettera KBT-behandlingen med "vanlig" psykodynamisk terapi för att verkligen få prata av dig alla dina känslor i detta. 

Med KBT kan du ju få hjälp att förhålla dig till situationen annorlunda, minimera panik och ångest i de situationer de uppstår. Om terapin funkar blir du ju av med symptomen men inte egentligen roten till problemet. Känner du att du är klar med sveket och förlåtit så kör på mer KBT. Känner du inte det så borde du backa och se över situationen, gå mer i parterapi och helst egen terapi också. Det är ju ett lidande för dig att ha det såhär och det är inte konstigt med tanke på det du har gått igenom.

Credda; det här med att släppa taget var nog en kombination mellan att det växte fram samt det viktigaste: Jag orkade inte mentalt att oroa mig längre, jag var helt slut i huvudet för jag analyserade fram och tillbaka 100 gånger alla saker som inträffat och inträffade efter allt uppdagats, så jag kände mig typ redo för att läggas in där ett tag. Jag frågade mig till slut: Är jag inte värd mer än ett sånt här liv där jag oroar mig för allt han gör och säger? Dvs, menar han verkligen det han säger eller ljuger han nu igen osv. Som sagt, till slut kände jag bara: Det får bära eller brista, från och med nu tar jag hans ord och handlingar för att vara sanningen annars kan jag lika bra skilja mig. Visst, det har tagit flera års arbete men det var något år efter otroheten som jag bestämde mig så att säga.

Den är konstruktiv, du har valt att förlåta utan att ställa krav, det du istället borde gjort är att låta honom göra sig förtjänt av förlåtelse. Du anpassar dig till hans egoistiska beteende och biter ihop och lider i det tysta när det borde varit han som jobbat för att du ska må bra. Sen förstår jag att det inte är vad du vill höra, du vill hellre höra att allt på något magiskt sätt kommer lösa sig och ni kommer bli jättelyckliga, men det är inte så troligt så länge ni båda beter er som ni gör. Det krävs stora förändringar för er båda för att de ska bli så

Det kan mycket väl vara så att han bara vill glömma för en kväll hur vi har det och gå ut och roa sig. Jag ser egentligen inget fel i det, så kan jag också känna ibland.

Vi har kommit så pass långt att jag "har släppt" angående vad han säger och gör och jag tror på honom om var hän säger han är m.m. Mitt dilemma är att jag vill att han ska sätta oss först ibland, jag saknar den där omtanken som han visade mig förr. Förstår du vilken bit det är jag saknar..? Svårt att förklara.