Efter otrohet

Vad har du förväntat dig när du lagt dig helt platt?

Hej,

Jag har, precis som du, gått igenom otrohet i mitt äktenskap och har känt liknande känslor som du beskriver. Jag mådde otroligt dåligt när min man valde att göra saker som fick mig att må dåligt men så småningom så kände jag bara: släpp taget! Dvs, jag var tvungen att lita på min man för min rädsla gick till 100% ut på att han skulle träffa någon annan just den gången han var ute med någon polare men insåg till slut att han skulle lika väl kunna träffa någon i kön på Ica eller på sitt jobb. Så för att jag skulle kunna fungera något sånär normalt igen så släppte jag taget och när han skulle ut på något så önskade jag honom en trevlig kväll istället. Någonstans känner jag att om han vill träffa någon annan så kommer han göra det oavsett om jag kontrollerar hans liv eller inte och är det så att han vill träffa någon annan så har jag det bättre ensam. Förstår du hur jag menar, blev lite längre än jag tänkt mig :) .

Credda; Jag förstår den biten helt och fullt, har man tajt ekonomi och har gjort felsteg så borde han känna att du kommer före en bekant. Sen en annan grej som jag kom på, kan det vara så att han väljer att gå ut med sin bekant för att "glömma" för en kväll att ni har tajt ekonomi och bara njuta av stunden, om du förstår vad jag menar?

Credda; det här med att släppa taget var nog en kombination mellan att det växte fram samt det viktigaste: Jag orkade inte mentalt att oroa mig längre, jag var helt slut i huvudet för jag analyserade fram och tillbaka 100 gånger alla saker som inträffat och inträffade efter allt uppdagats, så jag kände mig typ redo för att läggas in där ett tag. Jag frågade mig till slut: Är jag inte värd mer än ett sånt här liv där jag oroar mig för allt han gör och säger? Dvs, menar han verkligen det han säger eller ljuger han nu igen osv. Som sagt, till slut kände jag bara: Det får bära eller brista, från och med nu tar jag hans ord och handlingar för att vara sanningen annars kan jag lika bra skilja mig. Visst, det har tagit flera års arbete men det var något år efter otroheten som jag bestämde mig så att säga.

Den är konstruktiv, du har valt att förlåta utan att ställa krav, det du istället borde gjort är att låta honom göra sig förtjänt av förlåtelse. Du anpassar dig till hans egoistiska beteende och biter ihop och lider i det tysta när det borde varit han som jobbat för att du ska må bra. Sen förstår jag att det inte är vad du vill höra, du vill hellre höra att allt på något magiskt sätt kommer lösa sig och ni kommer bli jättelyckliga, men det är inte så troligt så länge ni båda beter er som ni gör. Det krävs stora förändringar för er båda för att de ska bli så

Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig. Min spontana känsla är att din terapi inte är klar när du fortfarande upplever problem. Kanske behöver du komplettera KBT-behandlingen med "vanlig" psykodynamisk terapi för att verkligen få prata av dig alla dina känslor i detta. 

Med KBT kan du ju få hjälp att förhålla dig till situationen annorlunda, minimera panik och ångest i de situationer de uppstår. Om terapin funkar blir du ju av med symptomen men inte egentligen roten till problemet. Känner du att du är klar med sveket och förlåtit så kör på mer KBT. Känner du inte det så borde du backa och se över situationen, gå mer i parterapi och helst egen terapi också. Det är ju ett lidande för dig att ha det såhär och det är inte konstigt med tanke på det du har gått igenom.

Jag förstår nog inte. Tror du inte att man kan tycka att något är ett helt legitimt behov och ändå må dåligt av det...? TS tycker att det är ett helt legitimt behov att träffa polare ibland utan hennes närvaro, men just den här gången mådde hon dåligt av det. Det finns olika skäl till det (otroheten och ekonomin tex) som hon upplyst oss om.

Tror du att terapin måste resultera i att TS måste må bra med 100% av partnerns val, oavsett om de är legitima eller ej? Det är inte så det funkar...i så fall lägger sig partnern platt och förnekar samtliga sina behov (och då är de snart tillbaka på ruta ett, för övrigt).

Min man har inte varit otrogen (vad jag vet) och ekonomin är ok, men jag är också missnöjd med att han då och då väljer att träffa sina vänner när jag hade hoppats på en kväll tillsammans. Det är faktiskt helt okej, jag lär göra samma sak då och då när jag går och tränar istället för att ligga i soffan med honom o se en film. Man är inte alltid 100% kompatibel med sin partners behov och önskemål. Ibland tänker man inte mer på det än "hade hoppas att vi hade gjort nåt tillsammans, men ok då", ibland resulterar det i att man blir lite sur/ledsen och mår dåligt under en tid. 

Jag tycker att TS har gjort ett fantastiskt jobb so far. Och eftersom TS förstår vad som ligger bakom att just hon (antar jag, har ju egentligen ingen aning om TS kön) reagerar så vill hon ta hjälp för att inte reagera så, eftersom hon inser att det är ett helt legitimt behov egentligen.

TS, jag har inga råd att komma med. Men jag kände mig tvungen att besvara det här. Och jag vill skicka lite positiv energi. Jag blir glad av att läsa att ni har jobbat så bra på det. Du är sjukt stark i en tid där "stanna" innebär någon form av public shaming, där man blir ifrågasatt för att man just stannar. Go for it!!

Men gud, get over it. KBT, sjukskrivning och parsamtal..? Antingen släpper du det och går vidare, eller så gör du slut och går vidare. Ska du leva resten av ditt liv som ett sorgligt offer? 

Jag har tyvärr inga råd att bidra med, jag är inte psykolog och jag har inte varit i en liknande situation själv. Men jag vill bara säga: styrkekramar till dig ts! Vissa säger att man alltid måste lämna efter otrohet men det låter som att ni tillsammans har gjort ett väldigt medvetet val och verkligen jobbar för att det ska bli bra igen. Väldigt starkt måste jag säga. Lycka till!

fast grejen är att jag tror inte du blir missförstådd, andra har bara en annan inställning till hur man hanterar den sortens problem än vad du har, vissa föredrar att göra sig av med problem, andra lever kvar i dem år efter år och mår därefter.

Frågan kvarstår... om din mans beteende får dig att må dåligt varför är du då kvar med honom? Tycker du att det är rimligt att en människa ska behöva gå i terapi för att kunna stå ut med att leva med en annan?