min man har blivit en idiot under IVF-behandling

Jag förstår att du är ledsen över att inte få det stöd du behöver av din kille. 

Men det är kanske inte så konstigt att han är lite skakad av det hela eftersom ni har manlig faktor. Det kan stöka till det ganska mycket rent känslomässigt för killar. 
Kan det vara så att du får mer stöd om du stöttar honom mer, har ni pratat om hur han känner efter att ha fått veta att ni har manlig faktor? Det är ju ändå nåt ni går igenom tillsammans...

Att få veta att man inte kan få barn på naturlig väg kan göra de flesta ledsna.
Det är som en sorg, en förlust av ens egenvärde.  Så han behöver stöd av dig mer än tvärtom.

Jag tycker faktiskt mest att det är du som blivit en idiot. Du anklagar din man, både här och mot honom. Har du ägnat en enda tanke på hans mående? Istället för att gnälla på att du inte får presenter av honom menar jag? Varför kan inte du köpa en uppmuntrande present till honom för övrigt?

Och viktigast, har du bett honom om ursäkt för ditt skuldbeläggande av honom?

Håller med förgående svar, tycker du beter dig som en idiot och lite skitstövligt faktiskt

Jag håller med de senaste inläggen, även om jag tycker att han gick för långt när han välte bord och kastade grejer. Men att kräva/förvänta sig presenter och extra ömhet för att man genomgår en behandling har jag svårt att förstå. Den hållningen bidrar väl inte direkt till att båda känner sig delaktiga och viktiga. 

Men att du har varit snäll och förstående kan ju bli ännu jobbigare för honom. Varje liten present eller omtanke kan ju ses som att du försöker trösta honom för att han är "oduglig".

Känsligt läge! Vi var i exakt samma sits men blev aldrig osams om det. Vi resonerade som att det var fel på oss tillsammans. Jag krävde absolut ingen extra ömhet och uppmärksamhet under behandlingen och blommor vid äggplock hade jag tyckt varit jättekonstigt. Vad skulle det i så fall betyda? Typ förlåt eller? Låter som att det här är ett öppet sår för din man och att du lägger sten på bördan genom att kräva uppmärksamhet. Bra att du tog beslut om nedfrysning.

Hur lång tid gick det mellan besked och till att ni påbörjade IVF? Alltså besked om vad som var felet. Jag tänker här att ni kanske stressade fram en situation, kanske ni skulle låta honom landa i att det är "pga honom" som du skriver.

Jag tänker att han mår dåligt inte bara över att det är han det är "fel" på, även om han givetvis inte kan rå för det och "fel" känns som fel ord att säga. Men också vad du måste gå igenom pga det med sprutor och äggplock, väntan, förväntningar, pengar och allt annat som tillkommer med IVF. Till råga på alla känslor fick han stå ut med att höra att han skulle "ändra sin livsstil" för att få bättre kvalité på spermier, vilket indirekt verkligen talar om för honom att det "är hans fel."

Jag tror det är bra att du frös in äggen, gör nu så att du ringer hem din sambo, och när han kommer hem pratar ni varken IVF eller barn eller något utan tar hand om varandra som par ett litet tag. Laga goda middagar, ta långa promenader, gå på bio, håll handen, kramas. När ni hittat tillbaka till varandra igen och lämnat "vad som är fel" bakom er, går ni vidare som par och fortsätter med IVF, men inte en sekund innan ni känner att ni kan stötta varandra utan anklagelser, även om ni inte menar det som anklagelser.

Sen kan man ju också tänka att han också givetvis känner en barnlängtan, och skulel det vara så att IVF inte går vägen, det blir inga barn, så "vet" han att du ts kan ju lämna, gå vidare, skaffa barn med någon annan, medan han kanske aldrig kan få barn!

Tar man det i beaktelse kanske hans reaktioner inte alls är så konstiga. Han kanske inte ens vågar engagera sig känslomässigt just nu, inte örrän du faktiskt är gravid och han ser att det ju faktiskt finns barn i er framtid tillsammans.

Men har ni diskuterat vad ni gör om det inte kan bli barn? Skulle du lämna?