Råd till en bonusmamma?

Fast när du säger att du inte vill vara på samma tillställning som barnens mamma, OM du även säger att pappan inte får vara där eller han väljer att inte gå utan dig, så tvingar du faktiskt barnen att välja mellan mamma och pappa även om det inte var din mening. Och genom att säga att du inte vill vara på samma ställe som barnens mamma så säkerställer du att du inte kan få en riktig roll som en del av barnets familj.

Så länge de är små så är det inte ett val som de egentligen gör ändå, men när de blir större och ska bjuda in folk själva, så tvingas de välja mellan mamma och pappa om mamma och pappa inte kan komma samtidigt. Och är det mamma och pappa som inte klarar av att vara föräldrar så håller de det emot mamma och pappa, är det mammas eller pappas partner som inte klarar av att vara vuxen så håller de det emot mammas eller pappas partner. 
Tro mig, det inget jag gissar, det är något jag genomlevt. Det suger!

Jag har även varit bonusmamma utan egna barn och haft ungefär samma inställning som du (trots min egen uppväxt) och nu när jag äntligen fattar så skäms jag verkligen över vissa saker jag utsatte mitt ex för.
Han var en bra man, han satte sitt barn i första hand! Tyvärr kunde jag inte se det då, utan först när jag fick egna barn.

När man väljer att leva tillsammans med en förälder så väljer man även att sätta deras barn före sig själv. Man får naturligtvis styra över sitt eget liv, men man kan inte flytta hursomhelst. Det finns inga ursäkter att flytta ifrån sina barn som han gjorde, men det finns heller inga ursäkter för att ställa det ultimatum som den gravida flickvännen ställde.

Jag förstår inte hur du menar att min kompis trodde att hon hade ovillkorlig rätt till sina barns pappa bara för att hon blev förbannad när han svek deras barn.
Det är klart som fan att man blir förbannad när någon sviker ens barn!
Jag anser att han svek även det nya barnet som förlorade två syskon.
Men det är tydligen ok, de hade ju fel mamma...

Varför får jag inte en viktig roll om jag inte vid enstaka tillfällen deltar på samma tillställning som mamman? I de fall du pratar om gäller det dop, bröllop, student. Allt tid däremellan, tror du inte att jag och barnet som bor tillsammans i princip heltid, kan få en bra relation? Är allt avhänget på de tre stora händelserna i livet?  Jag tror knappast det va.. 99.99% övrig tid är där det skapas relationer och band. 

Nu deltar jag inte på aktiviteter på förskolan eller fritidsaktiviteter om mamman är där. Går hon så går inte jag. Jag ser inte poängen att jag ska komma om hon kommer. Min man vill givetvis att jag ska komma, och barnet också. Men jag vill inte och det bestämmer jag själv. Skulle de få för sig att pappan ska komma till mamman och fira barnets födelsedag (det skulle aldrig bli att mamman kom hit och vi firande, och troligen inte heller tvärt om men ändå) så får han väl göra det om det är extremt viktigt. Men jag skulle ALDRIG delta på samma aktivitet som henne. Sen firar vi  här hemma så jag ser inte poängen.  Vill barnet fira med mamma och pappa samtidigt så kommer pappan, som jag sa, säga att vi firar själva istället med hans sida av släkten. så kan barnet fira med mamman och hennes släkt hos henne. 

Nej, det stämmer inte. Hon behöver inte anpassa sig efter hans ex eller hans barn med henne. Hon kan föreslå att de ska flytta, och vill han inte det så flyttar hon själv. Men det får hon inte göra eller, hon måste stanna kvar för hans gamla kvinnas skull? 

Återigen, det är det här du inte tycks fatta.
Hon borde inte stanna för hans gamla kvinnas skull. Hon borde stanna för hans barns skull. Och sitt eget. Nu förlorar syskonen varandra, bara för att vuxna inte klarar av att vara vuxna och se till barnens bästa.

Varför kunde inte hans barn flytta med då? Så de får bra kontakt med sina syskon och sin pappa och deras bonusmamma?

Ok.. Så du sitter hemma på barnets utspring/student, när barnet vinkas av till gymnasiebalen, barnets bröllop, barnbarnens kalas, barnbarnens dop osv? Hur mår din svartsjuka av att sitta hemma medan pappan är där och firar med sitt ex? Är det inte bättre att fixa en god relation alla vuxna emellan redan nu än att gå runt och må dåligt i resten av er relation?

Du skriver att din svartsjuka inte är sund och att den går ut över ert förhållande. Men när du får nya infallsvinklar och råd så försvarar du din svartsjuka och ditt beteende hela tiden.

Om du och pappan nu är så överens? om ni nu gör så rätt? Varför mår du dåligt över din svartsjuka och ditt hat? Varför går det ut över er relation om ni nu är så överens om relationen till mamman?

Alltså jag skiter fullständigt i vad mitt ex hittar på så länge det inte påverkar vårt barn. Jag har inget egenintresse i något han gör, jag bryr mig bara om vilken effekt det får på vårt barn, på samma sätt som min kompis jag beskrev och säkert åtminstone 75% av andra skilda mammor.

Vaddå, skulle det vara bättre att de lämnar allt som är invant, alla kompisar, skolan, sin mamma och deras syskon hos mamman?

Nej, troligen sitter jag inte hemma utan ser istället till att göra något annat med mitt liv. Om min man är borta sitter jag inte och väntar på att han kommer hem. Mitt liv levs av mig och inte av andra.
Om min man är på sitt barns tillställning så antar jag att han inte firar med sitt ex utan med barnet. Och att exet är där som en bifigur. 
Vid närmare eftertanke är jag nog inte svartsjuk utan bara trött på att behöva dalta, göra saker jag inte vill och behöva lyssna på och anpassa mig efter barnets morsa. Det stör mig att jag lägger så mycket energi av att störa mig på det. 
Jag tar till mig av det folk skriver men jag kan inte hålla med om att jag måste ha en relation med min mans ex för att leva ett bra liv med mig själv, min man och hans barn.