Overklighet, ångest, panik

Det här låter fruktansvärt för dig. Får du verkligen tillräcklig hjälp av din psykiater? Du borde inte behöva ha det såhär :(

Jag undrar lite samma som ovanstående...får du tillräckligt med hjälp av psykiatrikern? Tycker det är lite konstigt att din psykiatriker är övertygad om att något traumatiskt som hänt när du själv inte ens minns något sådant.

Har du fått någon bra kontakt med en psykolog??

Fy så hemskt, jag skickar en stor kram och en kanske lite hoppfull tanke som jag läste på Vårdguiden om förlossningsdepression: Att alla blir bra igen, förr eller senare, till skillnad från vid vanlig depression. Jag hoppas att du inte har långt kvar av detta lidande.

Tack alla. Jo jag får egentligen väldigt bra hjälp, men ingen kan hjälpa mig ur detta, inte ens den bästa psykiater. Det är bättre nu än för några månader sedan. Det är ingen depression heller, jag känner mig inte deprimerad, bara otroligt rädd och panikslagen. Det som hände i min barndom minns jag, men jag kan liksom inte koppla några känslor till det. Min mamma tog livet av sig när jag var barn. Såpass stor att jag kan minnas det men jag har jättesvårt att känna något inför det.. Och det känns som jag gör allt för att bli bättre, jag är ute mycket, tränar, äter bra och framför allt tar jag hand om mitt älskade barn. Jag vet liksom inte vad mer jag eller någon annan kan göra.. Känns som jag sitter fast.

Klart du kan få hjälp att komma ur detta! Men går du till en psykolog regelbundet? Hur ofta och vilken terapi kör ni där?

Jag träffar honom 1-2 gånger i veckan och det är psykodynamisk terapi. Jag har redan vart igenom kongitiv terapi, dialektisk beteendeterapi i grupp och det fungerade tyvärr bara där och då....Det känns skønt att läsa att det är klart att jag kan få hjälp. Men det verkar ju inte som att någon annan än jag själv kan ta mig ur detta. Det är jag som tänker, mår och känner. Och nu har det varit riktigt illa i snart ett år även om det sista halvåret har varit bättre.

Jag vet inte om de är liknande men ända sen min förlossning har jag också börjat få ångest. Känns som jag ska bli galen när som helst, tokig, tappa kontrollen. Känns som jag inte känner min hjärna och ibland känns de som jag ska kollapsa ute bland folk osv. Har inte heller några problem med känslorna för mitt dotter. Men de påverkar ändå vardagen negativt när man ska må såhär.

Tar du några mediciner, TS?

Jag rekommenderar varmt emdr-terapi. Det är den terapin som fungerat bäst för mig!! Överlägset! Har du koll på den terapin något?

Har du självskadebeteende?

tycker du att psykologen som du går till mu är bra. Kommer mi någon vart?

Du säger att det verkar som att enbart du kan få dig ur detta beteende... Vad är det du behöver då tror du? Vad är det som inte funkar?

Hej igen!

Ja jag tar mediciner. Nej emdr terapi har jag inte hört om, vad är det? Min psykiater är jättebra, men det verkar som många tror att de kan "fixa" en. De kan hjälpa en på vägen men efter det jag varit med om kan det ta många år. Jo vi kommer någonvart. Men det går sakta.

Jag vet inte vad jag över som kan ta mig ur detta. Om jag vetat det hade jag gjort något av det før längesen. Jag har tillochmed provat hypnos men det fungerade inte alls...Och egentligen är väl det kanske inte för så djuptliggande problem som jag har. Alltså de ligger så djupt undermedvetet, och så långt tillbaka i tiden...

Emdr är första hands behandling mot trauma. Man väljer ut ett minne, händelse, känsla och skattar hur "jobbigt eller så" den känns. Sen ska man tänka på det värsta med den händelsen och psykoterapeuten för fingrar fram och tillbaka och man sitter still med huvudet följer fingrarna med ögonen. Sen frågar terapeuten "vad tänker du på nu", då svarar man och sen gör hon med fingrarna igen. Och så fortsätter det. Sen när hela sessionen är slut får man skatta igen och förmodligen sätter du en lägre siffra på händelsen då.

Det låter säkert skitflummigt haha, men det är som sagt bästa behandlingen för personer med trauman

Oj råkade skicka innan jag var klar. Terapin togs fram tror jag för krigsveteraner som kom tillbaka med ptsd. Men min terapeut har kört emdr på saker aom inte alls är trauman och det har funkat jättebra. Krasst sagt så är ju alla jobbiga saker ett trauma för en, än om man inte kan likna det med krig.

Med emdr blir det mindre prat och mer känslor helt enkelt. Man bearbetar känslor typ. Överlägset bästa terapi-formen!!