Overklighet, ångest, panik

Hej! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta men ibland undrar jag hur länge till jag ska stå ut. Jag fick mitt första barn för snart ett år sedan. Efter förlossningen levde jag i en konstant mardröm i cirka ett halvår. Några dagar efter förlossningen började jag få hemska panikattacker och till slut kändes det som att jag levde i en konstant panikångestattack. Jag var nästan övertygad om att jag hamnat i helvetet. Inte för att jag inte älskar mitt barn, utan för känslorna jag upplevde. Jag har alltid känt att jag älskar mitt barn och har aldrig haft problem med att känna något för henne. Men något triggades i mig efter att jag blev mor. Jag har under nästan alla år levt med ångest men det jag upplevde då och fortfarande gör ofta är av en annan art. Jag känner mig overklig, rädd, panikslagen, en stark känsla av att jag inte är här. Jag har tänkt så mycket extensiella tankar att jag tror jag tänkt på allt. Jag började bli rädd för min hjärna, för att jag är en människa, för att vi bara är organismer och tänk om allt är falskt? Har någon gått igenom detsamma eller liknande? Jag går i terapi och jag fick ingen psykos efter förlossningen även om det kändes så och jag var rädd för att få det. Min psykiater är övertygad om att en väldigt traumatisk händelse som skedde mig i barndomen kom ifatt mig när jag själv blev mamma. Jag känner inget inför den händelsen, iallafall inte medveten, förmodligen i det undermedvetna. Jag går runt och är livrädd för bli galen, förlora förståndet varje dag. Det känns som att jag inte lever i verkligheten längre, som att jag blivit förvisad till att leva i skräck för resten av mitt liv. Jag måste fortsätta leva, jag har inget annat val eftersom har ett ansvar för någon annans liv nu. Och jag lever i hopp om att detta en dag ska börja bli bättre.