Cyanea skrev 2016-05-23 11:27:46 följande:
Jag var också otroligt rädd, dock av andra orsaker. Vi kan mer eller mindre inte få barn på egen hand, så detta var en IVF-graviditet som tagit lång tid att få till. Jag oroade mig dagligen för att något skulle hända henne.
När jag närmade mig BF slog det slint på något vis, jag misstänker att det var hormoner. Jag bara grät. Och grät. Och grät. I princip dygnet runt grät jag. Samtidigt rörde dottern sig mindre, så vi var inne först ena helgen och därefter nästa helg och fick göra CTG. Hon var stillsam men mådde bra. Andra gången vi åkte in tog de beslut om att göra UL för att försäkra sig om att allt var bra. Då såg läkaren tveksamheter (hon hittade ingen magsäck på dottern plus att jag hade mycket fostervatten helt plötsligt), så när hon vägde samman mitt mående med tveksamheterna på UL rekommenderade hon igångsättning.
Vi fick komma in dagen därpå, vilket var v. 41+1. Igångsättningen startades på kvällen, och dottern föddes på morgonen två dagar senare.
Jag förstår att oron måste vara fruktansvärd när man varit med om det ni genomgått, och jag beklagar så hemskt mycket. Det bästa är ju för barnet att få vara kvar tills det är fullgånget, och det är ju det bästa för din kropp också. Jag hade öppnat mig när igångsättningen påbörjades men det tog ändå lång tid innan hon var ute. När hon väl var ute visade det sig vara en stark tös, så de extra dagarna kändes som att de gjort mycket. Trots en oerhört tuff sista tid som gravid kändes det med facit i hand toppen att ha väntat så länge. Oron för barnet i magen blir liksom en ny oro när det föds. Det har det i regel toppen i magen, men det är tuffare när det föds. Då är man glad ju mer utvecklat det är.
Jag vet precis vad du menar med att det känts lättare om man åtminstone haft en deadline. Jag önskade inget hellre än ett slutdatum. I efterhand vet jag dock att beslutet kan gå på en pissekvart. Bokstavligt talat. Jag hade fått komma in samma dag som läkaren föreslog igångsättning om jag ville, men jag behövde smälta det en liten stund så jag valde att komma in dagen därpå. Skulle läget bli ohållbart för dig kan du få hjälp omedelbart. Mycket lättare sagt än gjort, men försök att inte se för långsiktigt. Ta en dag i taget. Tänk "Idag klarar jag att vänta". Imorgon är en helt annan femma, men det tar du då. Ska du liksom föreställa dig veckor av väntan blir det för tufft, men en dag till brukar man orka med.
Lycka till :)
Tack snälla för ditt svar.
Ja jag befinner mig där just nu, livrädd för att snubbla på mållinjen, gråter dagligen och får panik.
Okej men då fick du gå hela graviditeten ändå, Jag hade verkligen hoppats på att dem kanske hade kunnat sätta igång mig nu snart, men som sagt dem vill ju inte det och jag förstår ju deras argument till varför dem säger nej, men önska så att dem kunde förstå min rädsla också.
Precis det du säger nu säger min man och läkare, "ta en dag i taget" önska bara att det va så lätt, men ska verkligen försöka tänka så.
Tack snälla för ditt svar och att du delade med dig om din historia.