Skaffa ett till barn...visst men...orkar jag?

De flesta i min bekantskapskrets har gått ner mer eller mindre i tid i perioder när barnen varit små. Vissa har mamman jobbat 75-80%, andra har man delat så att båda jobbar 90%. Det beror ju på hur behoven ser ut. Och vilken typ av jobb man har, om man jobbar måndag-fredag, om man jobbar helger, om man jobbar skift, om man har flexibla tider, om man kan jobba hemifrån etc.
De kompisar jag har som jobbar heltid har den typen av jobb att de kan hämta på dagis hyfsat tidigt och sen sitta hemma lite på kvällstid och slutföra arbetet eller så är det ett par som jobbar inom vården. Där går föräldrarna omlott så att barnen får det bra ändå med lagom långa dagar på dagis.

I vår familj är vi en skiftarbetare (dag, natt eller dygn) och en som jobbar måndag-fredag. Vi hade inget behov av att jag som jobbar måndag-fredag gick ner i tid. Observera att jag skriver att vi inte hade något behov. Jag såg inget behov av att vi båda skulle vara hemma med barnet, pappan hade ju hämtat kl 14 så varför skulle inte jag kunna jobba till 17 och dra in full lön? Jag tyckte att det var onödigt. Så såg jag på det då. Idag känner jag att det var felprioriterat och jag skulle inte fatta samma beslut.
Så de senaste tre åren har jag gått ner i tid så att jag kan sluta 16 tre dagar per vecka och hinna med att följa med sonen på hans aktiviteter.

Men tänk inte så mycket på hur andra gör! Det du ser är sällan det som är sant, det är bara din tolkning. Utan utgå från er, vad skulle du behöva i form av stöd, i form av att din man gick ner i tid, för att ni alla skulle må bra? Och skulle detta fungera för er med era jobb och ekonomiskt?