Anonym (D'archangel) skrev 2016-07-22 14:26:46 följande:
Det låter inte som att ni har det bra, så jag tror nog på att det är rätt beslut att gå isär.
Men en sak som slog min när jag läser din text är att din man verkar ganska glad och easy-going medans du verkar problematisera väldigt mycket saker och retar dig på saker han gör. Jag förstår att du får ta för stor del av ansvaret för barn, men är det hela sanningen?
Du beskriver t ex att det inte funkar att ni delar på läggningen av barnen, och att du ändå håller det mot honom. Du skriver också att du "inte ske behöva be om hjälp" vilket jag tolkar lite som att du förväntar dig vissa saker av honom men att du är för stolt för att säga det. Ligger något av det här hos dig? Är det fler sammanhang där du känner att du blir orättvist behandlad?
Han kommer hem, retas (dvs skojar) med dig, leker med barnen och försöker hjälpa till (med t ex läggning). Du gillar det inte, men många skulle nog vara nöjda. I alla fall utifrån din beskrivning. Jag har ju aldrig träffat honom.
Ibland är det så att man inte funkar ihop också. Med mitt ex så var det evigt bråkande om rättvisa, att hon fick göra för mycket osv. Jag försökte hjälpa till, men det skulle vara på hennes villkor och enligt hennes plan, så det slutade med att jag gick därifrån. När vi delade på oss så klarade jag rubbet med barn och hushåll. När vi var tillsammans tyckte hon inte att jag klarade nåt alls.
Jag hade lättare för att umgås med vårt barn och lättare att hitta på grejer. Exet stod bredvid och tjatade om något praktiskt (kläder, disk, läggtider) som jag tyckte hade lite lägre prio. När hon skulle leka med dottern blev dom typ osams bara, för att hon hade sånt kontrollbehov.
Av någon anledning kände jag igen mig i mannen i din beskrivning bara. Många upplever säkert att jag "bara driver runt", speciellt om man är en sån som vill planera och strukturera. Men jag prioriterar att varva ner, ta det lugnt och bara försöka vara i balans. Då blir jag bäst sällskap åt min dotter. Mitt ex blev helt hispig på mitt sätt att vara.
Lycka till med framtiden och nästa förhållande. Tror att man måste hitta någon man står ut med i längden. En del saker låter faktiskt väldigt klumpiga som din man gör, t ex leka högt med det ena barnet när det andra ska sova.
Ja jag vill ju gärna ha det på mitt sätt osv, medan han är lite mer okontroll-freak och spontan och "inte så noga". Jag har alltid vart sån som sagt "vi måste åka hem senast kl 18 för annars somnar barnen i bilen och då blir det ett helvete sen" medan han är "vi kan väl åka hem vid 21, det gör väl inget om barnen somnar i bilen och är vakna nån timme eller två och lägger sig med oss vid tolv en gång?" . Men jag har blivit mycket bättre med det där, är inte alls lika kontrollfreak som förr. Har inga fasta tider på läggning/uppstigning/mat. Bara ungefärliga förstås.
Nej igårkväll skulle jag lägga minsta och han största. När minsta somnat gick jag till sambon och stora för att se hur det gick då jag hörde att stora fortf var igång och lekte. Då låg han i hennes säng och facebookade medan barnet lekte. Sa åt honom att lägga bort telefonen och lägga sig med barnet men då sa han att det är bättre jag gör det som "kan" men han vet ju mkt väl att han inte ens försökte liksom..
Tycker inte att jag ska behöva be om hjälp med att t.ex byta blöjor / ge mat m.m, för det är inte bara mitt ansvar att det blir gjort. Känns som att han tänker att det är mitt jobb att ta hand om barnen jämt. Och att han hjälper mig om han byter blöja.
Förstår hur du menar med att det kanske inte är så dumt med en karl som han men jag orkar inte med att bli retad med hela tiden. Särskilt inte när jag säger ifrån och han struntar i det. Han klarar barnet galant när jag inte är med, men när jag är med får jag göra allt för att jag alltid annars gör det menar han. Mycket märkligt att vi ska behöva vara isär för att han ska ta hand om barnen.
