nu lämnar jag snart gubbhelvetet

Ja det tror jag med

Nej jag vet. Ju mer jag tänker på att flytta och ju mer jag ser framför mig hur skönt det skulle vara att slippa må dåligt och vara ledsen, och hur skönt det skulle vara utan honom, desto mer längtar jag bort. Har mer eller mindre accepterat att det blir så. Varför skulle han ändra på sig liksom. Har ju själv gjort slut med mina föredetta p.g.a att jag viljat och har aldrig ångrat det så varför skulle han inte stå för sitt beslut. Känns som att det inte finns något kvar här för mig. Han skiter ju i mig. Jag har hela tiden hittat på ursäkter. Typ "ja men han är ju karl, de hör inte av sig så mycket" eller "han är ju ute med sina vänner hela helgen och har väl fullt upp". MEN om man tycker om någon och värdesätter att den finns i ens liv så hör man ju av sig på automatik? Då VILL man ju höra av sig och se hur den mår och vad den gör osv. Han hörde inte av sig på hela dagen igår, det säger ju en hel del. Och alla andra ggr han varit iväg så har jag fått tjatat på honom att höra av sig, eller så har jag hört av mig. Jag är bara blåst som har gått med på detta så länge. Det är ju helt uppenbart att han inte vill vara ihop med mig och leva familjeliv. Han vill va singel och festa och ligga runt och så jobba. Men han har väl behållt mig för att det är bekvämt. Men vi tjafsar ju mycket för det är klart det uppstår konflikter när jag ser honom som min partner och förväntar mig att han ska bete sig som en, och han ser mig som en hushållerska/kompis som alltid finns till hands.

Nu vill jag bara flytta. vet att mina föräldrar kommer hjälpa till, vi har sån relation och dessutom känner dem flera bostadsförmedlare i staden där de bor, dit jag och barnen flyttar. Typ en halvtimmes bilfärd från pappan.

Han har inte varit snäll mot mig nej. Han har gjort mig så ledsen och förtvivlad som jag inte ens trodde att man kunde bli. Och aldrig bett om ursäkt eller visat minsta tecken på att han kanske tog i lite för mycket. Han ska bara ha och ha och vad man än gör så är det aldrig gott nog. Jag har gjort tjänster och varit snäll för att han ska tycka om mig mer men det har ju snarare bara fått honom att känna att han kan bete sig som ett svin och att jag ändå är kvar.

Det är påfrestande att vara hemma med två blöjbarn på heltid och aldrig komma ifrån, och ta hand om sig själv och sitt yttre och hemmet och om honom som är som ett tredje barn. Hade lätt klarat av detta om det hade uppskattats. Men när det känns som att man gör det och ändå bara får skit så blir det ännu jobbigare än vad det redan är.

Har ringt till ena bostadsförmedlaren och hört mig för lite om det går att påskynda lite om man är i min situation men hon sa att det enda som jag kan ha till fördel är att jag kan flytta in omgående. Många får tacka nej till lägenheter de blir erbjudna bara för att de inte blir av med sina nuvarande boenden och inte vill/kan betala dubbla boendekostnader. Så det är ju bra.

Tack för att du engagerar dig, det är skönt att ha någon att prata med. Vill inte ta detta med mina vänner förrän det är "officiellt".. Han kommer hem ikväll. Har inte hörts något idag. Hade jag varit som vanlig hade jag skrivit ett sms och frågat hur han mår och vad han vill äta ikväll, så hade jag gått och handlat det och lagat det. Alltså, jag har inte blivit uppvaktad så någonsin. Han åkte och köpte nybakat bröd när jag kom hem från sista förlossningen förstås, men annars inget. Ingen blombukett har jag nånsin fått, bara 39:- buketter från ica. Och inga fina romantiska gester och han publicerar aldrig nåt om mig på sociala medier m.m. Önskar sååå att jag blir erbjuden en fin trea med tillträde omgående, så kan jag bara packa och flytta. Har dock inte så mycket möbler men mina föräldrar skulle hjälpa till med det antar jag. Det gjorde dem sist han gjorde slut och vi flyttade isär, för tre år sedan innan vi fick barn. suck..

Ja helt vansinnigt! Hur fan kan man ens säga en sån sak. Han tror verkligen att jag går med på vad som helst men jag förstår honom. Han har ju varit ett svin och så står jag här med tårar och ber honom stanna kvar ändå. Din tolkning är helt korrekt. Tack!

Ja det är på gång.. Tack för svar

Ja det är skönt. Han ringde nu och frågade vad vi gjorde. Och han sa "jag hörde faktiskt av mig igår, du brukar ju alltid tjata om det" . Typ som att han ville ha nåt diplom för det. Eller som att han bara hörde av sig för att jag brukar tjata om det, inte för att han själv vill. Han sa att han hade fullt upp hela dagen igår men jag såg ju att han la ut status på facebook och kommenterade m.m så jag vet ju att om han hade viljat hört av sig så hade han ju gjort det. Så jag sa det. Då sa han "om du ändå bara ska vara sur och tjafsa så kan vi lägga på, jag skulle bara ringa o höra hur det var" . Skitsnack. Han ringde bara och kolla hur det var och sen istället för att bara säga att han skulle lägga på så la han över skulden på mig, som att det var mitt fel, när han i själva verket hade lagt på ändå. Jag sa att han får höra av sig hur lite han vill och att han inte har några förpliktelser. Jag är ju så arg på honom för att han håller på såhär så jag kan inte bara vara tyst. Vill att han ska förstå vad han har gjort så det känns som att jag vill vara tydlig med vart vi står. Han har gjort slut och skiter i mig. tror han att jag sitter här hemma och är helt oförändrad så tror han fel. Och dessutom så måste han få se och känna på vad han har gjort. Sen kan jag väl känna att det hade varit bättre om jag bara varit neutral men jag blir så förbannad så jag kan inte bara vara tyst.

Okej. Senaste nytt... Han ringde nu igen.

Han: jag vet att jag är dålig på att höra av mig men du behöver väl inte vara otrevlig...
Jag: du får höra av dig hur lite du vill och jag förväntar mig inte nånting från dig längre.
Han: varför inte?
Jag: för du är inte min pojkvän längre och jag kan inte ha några såna krav på dig.
Han: vi kanske inte behöver ha så bråttom med det där.
Jag: med vad?
Han: göra slut
Jag: men det har du ju redan gjort
Han: hur vill du att vi ska göra då?
Jag: jag vet inte.
Han: jag har ju inte försökt få det att bli bra
Jag: du har ju sagt att du har försökt sååå lääänge
Han: ja men det har jag inte, jag har bara låtit det va.
Jag: vad ska jag tro när du hela tiden säger och gör olika saker?
Han: jag vet inte..

Sen frågade han om vi ska äta nåt ikväll eller om han ska köpa med pizza, och om vi ska sen en film som vi såg på semestern och skrattade åt ihop och "var lyckliga"....

Vad ska jag tro om det här? Jag känner ingenting. Eller ja, en del av mig blir ju överlycklig och hoppfull och sådär. Men en annan del av mig känner att det bara är tillfälligt och att jag bara kommer bli ledsen om jag "går på" det här. Sen blir jag så arg för att han ändrar på sig hela tiden, jag har ju precis börjat acceptera att vi ska gå isär. Det är kaos i mitt huvud. Vad ska jag göra.. Vi har två små barn att tänka på. det funkar inte att hålla på såhär.

Ja jag tror att jag måste markera lite. Annars kommer han ju säkert dalta hur länge som helst men frågan är ju varför han gör det och inte bara säger att det är slut, punkt slut. Han kanske inte vill vara ihop med mig men ha kvar mig ändå, för att det är bekvämt. Eller så vill han bara dra ut på allt för att han inte vet vad han vill. Han hade säkert köpt pizza och kollat på film ändå, så han kan ju säga det på det där sättet så att jag ska känna att han gör det för oss. Eller så är det bara jag som är helt snedvriden i huvudet som överanalyserar allting och ser alla vinklar men jag vill ju veta hur allt ska bli och så...

Ja jag vet. Han säger att han inte vet vad han vill och att han ska fundera på det nästa vecka när han är borta på jobb. Han skjuter liksom upp det och låtsas som att allt är som vanligt. Varför han gör så vet jag inte heller. Han har gjort slut! Klart att jag blir glad men jag är ju inte dum, inget är förlåtet för att han kommer hem med pizza. Om vi över huvudtaget ska försöka igen så har han en jävla massa krav på sig och de tror jag inte han kommer fixa, och med tanke på allt som är och har varit så kommer vi säkerligen att gå isär ändå. Men det är klart att jag blir lite glad av att han vill ha en liten myskväll, i grund och botten önskar jag ju att vi kunde lösa detta men det känns ju rätt kört. Vem som nattar barnen vet jag inte, det blir väl jag för han kommer nog hem bortåt 21. Jag kommer i alla fall bli mycket hårdare mot honom och kräva att han ska be om ursäkt om han är dum, och om han är elak och inte skärper sig så är det slut. Det är ju inte bara han som bestämmer hur det blir. Av den här tråden så har jag kommit fram till att jag förtjänar bättre och det har jag väl alltid vetat egentligen. Så om han inte kan ge mig det så är det slut på riktigt, inget hattande fram och tillbaka. Ska ta ett ordentligt snack med honom och se vad han egentligen tänker. det känns som att det är väldigt lätt för mig att låta honom ta tillbaks mig om han ber mig, och vill han försöka igen på riktigt och verkligen satsa så är det ju jättebra. Men jag kommer vara stenhård.

Jo men jag vill ändå ha ett slutgiltigt besked. Om det är slut på riktigt eller hur han ska ha det. Innan jag berättar för mina föräldrar. Han är på ett event som varit planerat sedan länge.. Men ja jag håller med dig. Han får stå sitt kast och vill han försöka igen på riktigt så kommer han få det kämpigt för jag kommer inte tolerera en massa skit

Därför att han säger ju att han inte vet. Jag vill ju att vi ska lösa detta och kunna fortsätta vara ihop. Att gå isär är den sista utvägen tycker jag, och vill han få en chans att bättra sig så får han det. Jag vet hur han har varit. Något sex får han inte. Nog för att jag skulle vilja ha det men nej. Måste sätta tydliga gränser så att han förstår att han inte kan göra hur han vill. Men jag förstår precis vad du menar. Så naiv är jag inte. Klart jag har en egen vilja. Och vill han få en chans till så får han det. Just bara för att jag vill att vi ska leva lyckliga som en familj. Men jag är på min vakt. Har liksom ställt in mig på att flytta.