lämna om partner ej kan få barn?
Jag vet inte. För mig är äggdonation/spermiedonation otänkbart, det skulle inte kännas som jag fått barn med nån annan! ÄD skulle inte vara mitt barn. Adoption är heller inte ett eget barn.
Inlägg från: Anonym (?)
|
-
-
Jag skulle se det som att barnet du väntar är äggdonatorns. Skulle jag få barn med ÄD, då skulle et vara en annan kvinnas barn jag bär, typ surrogat. Och var det mannens spermier är det ju de som får barn ihop. Skulle det vara mina ägg, men en spermiedonation, det skulle vara att få barn med en främling! Fullkomligt otänkbart.Anonym (Gravid nu) skrev 2016-07-31 13:48:24 följande:Om det inte är ens eget barn vems är det då? Jag känner sparkar för fullt i magen, men du anser inte att det barnet är mitt? Märkligt synsätt.
Jag upplever att människor som får barn med ÄD/SD/ED osv anpassar sina känslor efter förutsättningarna. För dig är det ditt barn, medan en som får barn med surrogat aldrig skulle se bäraren som en mamma. Hänger du med? OT, kanske. -
Det kan du omöjligt veta. Jag har haft flera MF, men blivit gravid spontant. Och under dessa perioder av MF har både jag och min man varit säkra - inga donationer, det skulle verkligen inte vara något för oss. Om det vore så lätt, då skulle inte reproduktionscentrumen vara så om sig & kring sig om de som donerar/mottar celler. Varför måste man vara för donation? Min väninna har donatorbarn, jag tycker det är sorgligt att halva biologin är borta. För OSS är biologi viktigt.Anonym (Gravid nu) skrev 2016-08-01 14:45:19 följande:Donatorerna har gett bort varsin könscell och inte ett barn-hur kan då barnet vara deras? Rent genetiskt ja, då har barnet sitt ursprung hos dem, men aldrig biologiskt eller juridiskt.
Det märks att du aldrig behövs kämpa i likhet med oss. Då hade du vetat att det finns inga känslor att anpassa. Man vill ha ett barn och vilket som helst till slut och då blir man överlycklig när man väl blir gravid och vill bara dö de gånger man inte får behålla barnet. När man får se sitt barn på UL första gången känner lyckan inga gränser!
-
Vad är det för tävlan? Det var därför jag gick ur svårt att få barn-trådar, eftersom vissa i grupperna ansåg att man inte vill tillräckligt om man inte skickar mensblod till Aten, vill ta emot donerade spermier osv. Det är ingen attityd, utan en känsla. Halva grejen med barn är att föra sina gener vidare, se sig själv i barnen osv. En annan mans spermier skulle för mig innebära en annan mans barn. Och det vill jag inte ha, utan jag vill ha min mans barn. Ingen främmande man. Sedan vill jag heller inte utsätta mitt barn med de tankar som kan komma av en donation. Det känns som att det är "finare" att vilja vilket barn som, men det tycker inte jag.Anonym (Gravid nu) skrev 2016-08-01 20:09:35 följande:Vi vill ha barn mer än er helt enkelt. Är barn meningen med livet duger icke-gentiska lika bra som genetiska och det tycker vi. Hoppas jag aldrig träffar nån med din attityd att vårt barn inte är vårt efter allt vårt jävla SLIT för att lyckas!
-
För dig kanske det är så, men jag skulle alltid känna att jag inte fått barn med min man, och då faller hela grejen. Aldrig att jag skulle ta emot en donatorsperma, det är ju inte nån jag känner alls! Och en donator som är i bekantskapskretsen är ju ännu mer otänkbart.Anonym (Jane) skrev 2016-08-05 13:16:50 följande:Vill isf börja med att vårt slutmål var ett barn att älska och fostra tillsammans, det genetiska spelade ingen roll. Varken för mannen eller mig. Vi hittade en klinik i Danmark, valde ut en donator och jag inseminerades två veckor senare. Nu har vi en son som är 2 år. Han gör vårt liv komplett på alla de sätt som räknas. Jag tycker uppriktigt synd om de som stångar sig blodiga med misslyckade försök för att uppnå det biologiska som i slutändan inte betyder ett skit. Fast det vet man ju inte förrän man håller Sitt barn i famnen...