BF April 2017, syskon

Hej!

Jag har också en liten född 15, sommaren 15. Han tog 2,5 år att tillverka och vi hann med fertilitetsutredning, 3 missfall och ett stort antal pergotimekurer. Plutten i magen kom till på första försöket, helt sjukt. Trodde knappt att jag skulle kunna bli gravid naturligt någonsin. Det var dessutom ett ganska halvhjärtat försök och jag räknade verkligen inte med att bli gravid nu. 

Har Bf 18/4 så jag är i vecka 8. 

Har varit lite deppig idag för jag tycker inte att jag känner så mycket. Förra gången hade jag ett väldigt tydligt illamående som kom på eftermiddagen och satt i hela kvällen. Nu känner jag mig mest lite åksjuk eller bakfull, så lite orolig är jag. Orkar inte uppleva fler mf.

Jag mår inte heller som förra gången, då hade jag ett tydligt illamående som kom efter lunch och höll i sig hela kvällen. Nu känner jag mig mest lite bakfull eller åksjuk av och till. Jag är ganska trött dock och säker på att järnnivån redan är kass, blir yr när jag ställer mig upp. Ska inte försöka få tidigt UL, har långt till gyn/Mvc och det är omöjligt att komma ifrån jobbet utan attförklara varför. Har kub inbokat till mitten av oktober.

Ni som liksom jag har barn födda 15, hur tänker ni runt det praktiska? Barnvagn(dubbel?) att ha två blöjbarn, bil osv.

Prinsessan15,

Vi pottränar också, men än så länge ganska kravlöst. Hoppas också på en blöjfri sommar.

Jag gillar promenader så en dubbelvagn känns som ett måste. Men de tar ju sån plats. Vi har redan en stor brio och en sulky, pust, behöver ett barnvagnshus snart

Hur går det för alla?

Har varit lite försiktig med att skriva något, vill gärna känna mig lite mer säker på graviditeten först.

Jag är i v. 10+5 och jag tycker att min mage har blivit så stor, inte gas-svullen som den var i v. 6-7, utan stor. Förstår att det inte är livmodern bara, kanske är det tarmarna som har flyttat runt? Den är mycket större än vad den var den här tiden förra gången.

Någon annan som upplever att magen växer fortfarande än vid första graviditeten?

På torsdag blir det inskrivning och två veckor senare KUB

I mitt landsting erbjuds alla att göra KUB, så jag har också ett UL i vecka 14, om två veckor idag. Börjar bli nervös. Tänkte också börja berätta efter det.

Graviditeten känns inte så verklig än, dels för att vi inte har sett bebisen och dels för att den fortfarande är hemlig. Ibland tänker jag att jag nog inbillat mig alltihop, men man an ju inte inbilla sig flera veckors illamående.

Hej!

Jag har Rul först om en vecka, är i vecka 19 nu. Vi ska inte ta reda på vad det blir, det får bli en överraskning. Visst vore det roligt att få ha en av varje, men två bröder i nära ålder är nog inte heller fel. Vi har dessutom lite lättare att komma överens om flicknamn. :)

Jag tycker att den här graviditeten tär på mig på ett annat sätt. Kroppen blir tröttare snabbare, magen känns redan i vägen och jag har svårt att böja mig ned. Om jag står och går för mycket får jag ont i rumpan (bäckenet antar jag men det känns verkligen i skinkorna) Det sista är jag lite orolig för, tänk om det blir värre? Jag måste kunna sitta på golvet, kunna bära min son osv. Ska jag be att få prova ut ett stödbälte kanske?

Jag är inte ens två år äldre än sist jag väntade barn, kanske känner jag mer nu för att jag inte kan anpassa mig till kroppen på samma sätt? Jag måste få leka med, gosa och trösta min son även om jag har ont och är trött. Någon som känner igen sig i det här?

Det fanns många olika bälten att välja på, hur vet man vilket man behöver? Jag trodde att BM eller sjukgymnast hjälpte en att prova ut, men så går det kanske inte till längre?

Jag kunde inte vänta längre än till v. 15 med att berätta och redan då hade flera misstänkt. Magen blev stor fort den här gången.

Inga fler bebisar på gång, april är ju snart slut. :)

Jag hade BF 18/4 men gick över och blev igångsatt sist, så jag räknade med att gå över nu med. Fick sonen på BF +18

De senaste nätterna har jag vaknat av en ond förvärk, har trott att det ska sätta igång men har somnat om istället. Idag har jag haft mycket sammandragningar med mensvärkskänsla, men det kan lika gärna bero på överansträngning. Har ägnat mig åt lite hushållsarbete nämligen.

Någon mer än jag som oroar sig över hur det ska bli med syskonet under förlossningen? Sonens farfar och farmor ska ha honom och det går säkert bra, men tänk om vi måste åka in mitt i natten eller något sådant? Är lite nervös för att det ska bli bråttom och att han ska bli rädd. Han är bara 21 månader.

Min bebis har inte fixerat sig och jag har fått order om att lägg mig ned och genast ringa förlossningen om vattnet skulle gå hemma, lite läskigt. Någon mer som har en rörlig och högt liggande bebis?

Vi kämpar på.

Min bebis är extremt snäll (eller vad man nu ska säga, bebisar är ju inte dumma direkt), sover hela nätterna och skriker nästan aldrig. Storebror är ganska krävande och tar mycket tid och energi, lillasyster sitter snällt i sittren och väntar på sin tur. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte kan ge henne all den tid och uppmärksamhet som hennes storebror fick när han var bebis. 

Men hon är frisk och kry, växer och mår bra så egentligen finns det inget att klaga på.

Någon mer än jag som blir knasig av amningen? Jag blir grubblig, orolig och ofta låg, jag tror att det är hormonerna som spökar.