Vi som har en älskare/älskarinna och inte skäms för det!

Tja, om partnern inte går med på öppet, men inte vill leverera sex/passion? Vad göra? Slut? Ja det vore väl bäst, men när allt i relationen är bra i övrigt men passionen/sexet suger år efter år...
Inte lätt att göra rätt jämt.

Fullkomligt skit snack heter det!! Feg, där har du va det heter! Ni är inget annat än fega kräk. Men en sak kan ja säga, sanningen kommer ALLTID fram, tro mig! Eran karma kommer!!

Om min flickvän har en älskarinna så skulle jag bara gratulera. Jag har värit väldigt noga från början med att vårat förhållande är öppet. Men vi vet ju var vi står och har inga hemligheter i frågan.

Hur menar du med "i den miljön som vi lever i idag så känns det onaturligt att leva med en partner"?

Lustigt hur alla alltid drar upp var dom är "naturligt". Betyder det att jag kan slå ihjäl alla som jag upplever som ett hot, samt deras avkomma? Bara för att vara lite naturlig.

Det handlar väl mer om att man medvetet skadar en person än själva akten som sådan. Varför går man in i ett förhållande på premisser man aldrig avser att hålla?

Jag kan logga in och ta min fru och mina barns pengar från deras bankkonton. Jag menar det är ju bara pengar. Man måste kunna skilja på kärlek och ekonomi. Eller?

Tycker såklart du som är poly. De flesta är dock inte det. Om man tycker att det är onaturligt kan man vara öppen med det och också ha ett öppet förhållande. Då har båda chans att bestämma hur de vill leva. Att den ena parten tycker det och smyger bakom ryggen på sin partner är inte "naturligt". Man tvingar sin partner att mot sin vilja leva i en otrohetsrelation. Det är inte bara att partnern haft sex och/eller en kärleksrelation med en annan som är ett svek utan även att personen gått bakom ens rygg och ljugit en upp i ansiktet.

Vad jag vet har jag inte blivit bedragen och jag har själv aldrig varit otrogen, men jag känner en man som jag skulle kalla notoriskt otrogen, en kvinna vars man bedrog henne med hennes bästa väninna samt min nuvarande man som kom på sitt ex med en annan - tog dem på bar gärning.

Men oavsett om vi är polygama eller monogama väsen så är det ett faktum att många av oss vill leva monogamt. Andra polygamt.
Inget av dem är rätt eller fel så länge båda parter är med på det och vet var man står.
Därför är det så viktigt att vara ärlig från första början om man är polygam.
Det mest ärliga och justa om man är poly är att inleda ett förhållande med en annan som är poly.
Samma sak om man är monogam.
Att som poly inleda en relation med någon som är monogam,utan att vara ärlig om det,är inte juste eller ärligt varken mot sig själv eller ens partner.

Jag fick känslan av att du anser att monogami är fel,men jag kanske har missuppfattat dig.

Du skrev att det är onaturligt att bara leva med en partner, dvs monogami.

Den här tråden handlar dock inte om vad som är naturligt eller inte. Det handlar om vilka löften man gett och huruvida man håller dem. Det handlar inte om människor som lever i öppna förhållanden. Det handlar om människor som levt monogamt och som sedan ändrat sig utan att meddela eller diskutera saken med sin partner. Det handlar om människor som får sina partners att tro att de älskar och respekterar dem när de i själva verket inte alls respekterar dem utan ljuger och går bakom ryggen. Det handlar om människor som får sina partners att tro att allt är som vanligt och att de räcker till, när de i själva verket träffar andra bakom ryggen för att de tycker att partner inte alls duger. Det handlar om människor som tvingar sina respektive att leva i en otrohetsrelation mot sin vilja. De ger inte sina partners chansen att välja om de vill dela dem med andra eller inte.

Dessutom, om man har barn är man även otrogen mot dem. Om jag fick veta att min pappa varit otrogen hade jag brutit mot honom direkt (samma om det var mamma såklart).

Att leva i polyamorösa förhållanden eller i öppna förhållanden har inget med otrohet att göra och inget vi behöver diskutera här således.

Ok. Då hänger jag med.  

Jag skulle snarare säga att det är ett val man gör,om man vill leva monogamt eller polygamt.
Jag har inte blivit uppfostrad till att leva monogamt utan det är mitt eget val,eftersom jag inte vill dela min man med någon annan.
Och han delar mina värderingar.

Vill man leva polygamt så ser jag inga fel med det,så länge båda är med på det.

Glömde svara på det sista.

Ja,ska man leva i ett polygamt förhållande så ska väl båda vara med på det.
Eller alla som är inblandade.  

Mitt liv är som ditt. Min man är min vän. På utan ser vi ut att ha ett välfungerande äktenskap. Jag tror inte för sett ögonblick att våra barn märker av något. Inte ens min man tycker att vi har ett dåligt förhållande utan är nöjd. Så de far inte illa av det. Däremot vill jag att d lär sig att man ska uppskatta din fru (jag har två pojkar) med små gester i vardagen. Där är vi inga bra rollmodeller.
Så om jag skiljer mig är det för min skull. Det gör att det känns långt borta.

Och ändå är 90% av befolkningen överens om att otrohet är fel?
The moral majority verkar vara ganska stor?

Inte så lustigt om man med det menar märkligt eftersom vi människor i alla möjliga sammanhang ibland gör saker vi tycker/tyckte är/var fel.

Japp verkligen lustigt eftersom det då innebär att väldigt många gör något de själva anser är fel och som de förmodligen inte skulle vara ok med att någon annan gör mot dem.

Det är liksom det som jag tycker är så lustigt, inte otroheten I sig, det är liksom inte någon direkt nyhet att folk är otrogna lite här och där, 30-50% om man ska tro olika mätningar. Det jag tycker är mer anmärkningsvärt är den tid och energi man lägger ner på att försöka rättfärdiga något man själv anser är fel.

Nja, det finns ingen naturlag som säger att man måste vara två, men att svika och ljuga oavsett sammanhang är väl en ganska  etablerad big nono världen över? Jag menar även i polly förhållanden är det väl inte ok att svika och ljuga för varandra?

Sen verkar ju ganska många som är otrogna inte vara sådär jättepigga på att deras partner gör likadant, då kan man väl knappast påstå att det är ett öppet förhållande man stävar efter? Eller möjligen en ensidig variant då, jag får knulla runt men min partner får inte göra likadant.

Det är ju lite det som vi varit inne på i den här tråden och som ploppar upp i stort sett alla otrohetstrådar, om man inte är nöjd med sitt förhållande utan känner att man behöver ha sex med andra, fine... skilj dig då och börja om på nytt men nya spelregler, alternativt kräv att ändra på spelreglerna i ditt nuvarande förhållande , men då får man också acceptera ett nej eller acceptera att även ens partner ska få samma friheter. Men att blåsa sin partner och leva lite som man själv vill fast i smyg för att kunna äta kakan och ha den kvar känns inte som en rättvis lösning.

Du har nog missförstått. Vi som är emot otrohet är inte emot att man är fler än två. Det vi är emot är när man lovat varandra att man ska vara två - när man ingått ett monogamt parförhållande och sedan sviker detta.

Om man från början är öppen med att man vill leva exempelvis polygamt, eller att man vill ha ett öppet förhållande så fine. Eller om man, när man är i ett monogamt förhållande och blir intresserad av andra, då föreslå att ändra förhållandet till ett öppet förhållande och antingen låta bli att agera enligt sin passion eller bryta upp om partnern säger nej, likaså helt OK. Det är inte otrohet.

Även om man nu blivit hjärntvättad till ett evigt liv i monogamins fängelshålor så räcker det med ärlighet för att bryta sig loss? Om man nu senare i sitt liv kommer på att fan jag vill nog leva polly, så har man 4 val...

1) gilla läget och fortsätta som man gör
2) försöka få sin partner att gå med på ett öppet förhållande
3) skilja sig
4) vara otrogen

Varför skulle alternativ nr 4 det enda alternativet för att bryta sig loss från monogamins bojor?

Och varför anser du att otrohet per automatik är detsamma som en önskan till pollyamori och inte bara helt enkelt ett uttryck för egoism? Jag menar ganska många av dem som är otrogna verkar ju inte vara ok med att deras partner gör likadant? Kruxet med pollyamori är att om man vill leva så så blir man ju också mer eller mindre tvungen att acceptera att ens partner får samma friheter och det är det kanske långt ifrån alla av dessa sneknullande damer och herrar som vill, och då kan man fråga sig om man verkligen är polly eller bara egoist?

Öppet förhållande i min värld är lte för öppet för att jag ska nappa på det. Men att ha varandras tysta medgivande skulle vara bra.

Njae, stämmer det verkligen? Även om monogamin varit norm väldigt länge och jag kan hålla med om att kyrkan gjort sitt under lång tid för att cementera den men i dagens Sverige är väl de allra flesta medvetna om ett öppet förhållande som ett alternativ? Även om den tyvärr fortfarande inte är helt accepterat så tror jag inte det längre är så tabu som det var för säg 50 år sen?

Jag tror de flesta vet att det alternativet finns men drar sig för att göra det för att  som du skriver så är alternativen jobbigare, dels så riskerar man att få ett nej om man föreslår ett öppen förhållande i det befintliga förhållandet, och då återstår bara att bryta upp vilket är jobbigt och innebär stora förändringar i sitt eget liv och sina barns liv. Då kan jag förstå att otrohet känns som en klart bekvämare genväg som gör det möjligt att äta kakan och ha den kvar utan att göra stora förändringar i sitt liv, bara man kan bortse ifrån dess uppenbara nackdelar dvs, men det lyckas man oftast rationalisera bort ganska effektivt, ingen kommer ju någonsin få reda på det typ...