Relationsproblem? Fråga mig

Okej, då kör jag igång med mitt.

Jag och min pojkvän väntar vårt första barn och jag upplever inte att han är speciellt engagerad i graviditeten. Jag har fått köpa alla bebisprylar helt själv utan hans inblandning vilket jag tycker är jättetrist. Det närmar sig nu förlossningen med stormsteg och jag känner mig orolig inför den och hade önskat att han kunde läsa på så att han vet vad han ska göra när vi väl är på plats eftersom jag vet att jag blir väldigt inåtvänd när jag har ont och inte klarar av att kommunicera då. Så min fråga är, hur ska jag göra honom mer engagerad och nå fram till honom?

Graviditeten är planerad och faktiskt väldigt mycket på hans initiativ.

Har du pratat med honom och sagt att du upplever honom som oengagerad? Vi killar kan ju tyvärr vara lite tröga ibland och kan ibland inte läsa av saker som inte sägs rakt ut, även om ni gör erat bästa för att hinta för oss vad ni vill. Så mitt bästa råd är att helt enkelt säga rakt ut som du känner. Be honom även att vara vid din sida och stötta dig 100% när det är dags.

Det har jag självfallet gjort och han säger att han ska bättra sig, men sen händer ingenting ändå. Det är som att han inte fattat att vi ska ha barn om knappt en månad, om inte förr. Han skjuter bara upp det. :/

Ok då är det inte mycket att göra tyvärr, än att påminna honom då och då möjligen. Eftersom det är svårt att få någon annan att bry sig.

Var har du inhämtat denna kunskap som gör att du enligt egen utsago är någon sorts relationsexpert?

Kände att jag har ett råd till dig så jag kapar tråden lite. Min man var likadan inför förlossningen. Till slut gav jag honom några sidor ur boken "att föda utan rädsla " som är skrivet för partnern och sa att nu läser du detta och ser till att förbereda dig annars är jag inte intresserad av att ha dig med till förlossningen. Då vaknade han äntligen. Kanske funkar på din med?

Varning för Wall of text!

Jag kommer från en större stad men flyttade till den något mindre staden A direkt efter universitetsexamen eftersom jag fick ett tillfälligt, men väldigt meriterande, jobb där. I stad A träffade jag min sambo, som är uppväxt och numera även bor i den lilla bruksorten B (som ligger ca 30 min bilfärd från stad A). Innan vi blev ihop sa min sambo att han VILL flytta till stad A, men absolut inte till storstaden C. När mitt jobb närmade sig sitt slutdatum bestämde vi att jag skulle flytta in hos min sambo eftersom jag ändå inte visste i vilken stad jag skulle få jobb sen. Jag känner ingen i stad B, alla hans vänner är gifta och har barn och jag upplever att de inte har "tid" för nya bekantskaper. Det finns i princip inga butiker i stad B, och sista tåget mellan stad A och B går ca kl 20 på vardagar och ca kl 22 på fre och lör. Jag bara jobbar och umgås med min sambo, hans familj och vårt husdjur och träffar mina vänner högst en gång i månaden pga avstånden och tågtiderna.

Jag har nu jobbat ett tag i storstad C, och haft väldigt lång resväg med byte. Jag har hela tiden vetat att min sambo inte vill flytta dit och respekterar det.

Men nu har jag äntligen fått ett jobb i stad A, och därför lyft frågan om att vi ska köpa hus eller lägenhet där. Min sambo verkar nu, tillskillnad från när vi pratat om det både innan vi blev ihop och innan jag flyttade in hos honom, inte längre vilja flytta till stad A. Han pekar bara på allt det negativa: att det är så himla mycket dyrare, att husen står så tätt och grannen har full insyn, att han pga sina arbetstider och arbetsplatsens plats måste köra bil medan jag å andra sidan kommer ha mitt nya jobb mitt i stan och smidigt kan tågpendla (vilket enligt honom är mycket billigare också).

Både min sambo och jag har bra utbildningar. Vi kan båda garanterat få bra jobb i stad C. Jag kommer aldrig kunna få ett jobb inom mitt specialområde i stad B. Jag bad honom innan sommaren att kolla om han kan få ett jobb inom sitt specialområde i stad A, men det har han ännu inte gjort.

Han har följt med på alla visningar jag velat gå på i stad A, men han hittar bara fel på allt och är väldigt negativ. Han letar efter "det perfekta huset" och inget annat duger. Han kan inte tänka sig att flytta till en lägenhet eller radhus i väntan på att det perfekta huset dyker upp, för det är så jobbigt att flytta.

Jag älskar honom och vill spendera resten av mitt liv med honom, men känner mig lurad. Jag hade troligtvis inte inlett en relation med honom om han sagt att han inte vill flytta från bruksorten B. Jag börjar känna mig bitter och vi bråkar numera nästan varje helg för jag är så uttråkad i stad B där det inte finns något att göra. Är JAG egoistisk om jag ställer ett ultimatum till min sambo, flytta med mig till första bästa i stad A eller så flyttar jag till första bästa i stad A själv (och vårt förhållande rinner då förmodligen ut i sanden?).

Jag har läst mycket då jag är intresserad av ämne. Jag kan även se att samma mönster upprepas i mina och andras relationer, och har på så sätt fått förståelse. Men det är ett privat intresse. Inget jag jobbar med.

Det är ju alltid ett svårt dilemma det där när man drar åt olika håll. Du känner att han motarbetar dig när du försöker ordna boende i den andra staden. Du får förklara för honom att du känner dig uttråkad i den mindre staden. Visar han ingen förståelse så kanske han inte kommer visa förståelse på andra områden heller, och då är det inte rätt kille för dig.

Hur får jag min sambo att gifta sig? Vi har barn och bolån ihop så det är liksom anything but... i dagsläget. Jag vill absolut inte ha stort bröllop och vit klänning, utan helst bara gå till stadshuset en lördag, kanske bjuda våra föräldrar och syskon, och kanske gå ut och äta på kvällen. Han vill heller ha stort kalas om det ska bli nåt. Jag vill bara bli fru, och få ordning på det juridiska, ifall något skulle hända.